Inlägg av Erik Rosenberg

Syn!

av Erik Rosenberg

För ganska exakt tre år sedan föddes en idé hos mig om att dra igång en svenskspråkig podcast om poker. Det skulle inte bli den första, då bland annat Jimmy Östensson och Per Linde en kortare period körde den eminenta CheckPush. Tidigare hade jag dessutom producerat web-tv-programmet Soffan med nämnda killar och Oscar Kroon, ett program som rätt mycket kunde likna en podd med bonusen att man fick se ett gäng pokerspelare kröka i en soffa medan de talade.

Nåväl, podden sjösattes i månadsskiftet mars / april 2013 av mig och min gode vän Robert ”Koivulainen” Sihvonen, och snart permanentades Viktor Serra som vår sidekick och mysfarbror. Genom åren har Koivu & Egons pod varit ett hjärtebarn, och något jag verkligen brunnit för. Dessa känslor har inte förändrats, men det har däremot arbetsförhållanden och möjligheten att rent fysiskt get together. Därför har inspelningarna blivit allt mer sporadiska, och just nu skulle jag väl kalla podden vilande men absolut inte nerlagd.

Poddens approach har alltid varit ett lättsamt tilltal där vi pratar lite om mycket, och försöker täcka upp vad som hänt under veckan eller veckorna som gått. Ofta med hjälp av olika intressanta gäster.

Parallellt med att denna podd utvecklades har mitt sug efter en kompletterande produktion växt, något som inte tar ett lika brett grepp på pokervärlden, utan går mer på djupet. Initialt tänkte jag göra det med en ständig bisittare, oklart vem, men det skulle helst vara en etablerad heltidsspelare. Jag hörde mig för på lite olika håll, men det var först i samtal med min vän Olof Haglund som formatet spikades på allvar. Jag skulle vara ensam programledare och behandla ett ämne per vecka, även om det från början stod klart att det skulle sväva ut här och där. För att skapa ett intresse, dynamik och få in gedigen kunskap plockas en dedikerad gäst in som medverkar i hela avsnittet. Varje vecka, en ny gäst. Olof hjälpte mig att spela in en pilot som vi båda blev riktigt nöjda med, och responsen var kanonfin.

Jag la ut lite trådar, och de följande avsnitten ställde Ramzi Jelassi, Robert ”Dödarn” Lux, Per Linde, Ola Brandborn och Martin Jacobson upp och gjorde avsnitt om riktigt spännande ämnen. Slutresultatet känns som att det landar någonstans mellan intervju och ett djupsamtal.

Intentionen är nu att fortsätta leverera ett avsnitt i veckan, och jag har klart med ett gäng riktigt bra namn och ämnen för våren. Har du fler ideer och önskemål tas dessa tacksamt emot!

I morgon kommer ett nytt avsnitt ut på Poker.se. I väntan på detta hittar du det senaste avsnittet här, där jag snackar med Martin Jacobson på temat ”Att vara världsmästare”.

Tjenare döden

av Erik Rosenberg

Jag räds inte åldrandet speciellt, vare sig kroppslig degradering eller en ofrånkomligt analkande död. Jag har med något års marginal passerat fyrtio, men känner mig fortfarande rätt ung både till kropp och sinne. Kanske handlar det om att jag aldrig varit speciellt vältränad och att det inte finns mycket till kropp som kan förfalla? En sak som jag dock aldrig vänjer mig vid är döden i ens omgivning. Att ta farväl av människor. Det är nog ett sundhetstecken, man ska inte vänja sig. Jag är inte rädd för mitt eget förfall, men visst finns det en fruktan för att förlora människor i min närhet. För att ha levt ett halvt genomsnittsliv måste jag ändå säga att jag är rätt förskonad. En svärfar, en morfar, två farfar (true story; en biologisk, en emotionell). Ett par vänner som under perioder stått mig riktigt nära. Hastigt. I övermorgon är det fem år sedan Håkan, en av mina närmare ungdomsvänner själv valde att att avsluta sitt liv. Det ska man inte vänja sig vid.

I pokervärlden har mängder av människor passerat revy, och många av dem har jag fattat tycke för på ett socialt plan. Visst, jag har hälsat som hastigast på både Johannes Strassman och Chad Brown, men jag kände dem inte. Pokersverige har med tanke på hur många karaktärer som figurerar i den varit rätt förskonad från allt för tidiga dödsfall. Under mina sex år har jag bara stött på några individer som inte finns med oss längre. Visst, det är garanterat fler, bland de man inte talat med men som funnits i fältet. Men jag menar mer de som man faktiskt på något plan haft en kontakt med, kortare eller längre. Några, så pass att det funnits något som kan likna en relation. En ung pokerspelare omkom i en olycka på Bali för fyra år sedan, det är nog det som berört mig mest. Han var en lovande pokerspelare, men än mer en sympatisk människa, som verkligen hade väldigt mycket mer kvar av livet. Relationen till ett dödsfall är så mycket mer än bara närheten till den som försvinner.

Jag vill hoppas och tro att jag trots att jag tappat människor i min närhet ändå varit rätt förskonad från att tappa de som borde fått mer framtid. Och att det kommer att fortsätta så.

Kontext: poker

av Erik Rosenberg

Jag har tillsammans med dottern börjat att se om TV-serien The Walking Dead. Jag har hört många avfärda den med ord som ”Gillar inte Zombier”, eller ”det är bara splatter”. Okej, visst, det är zombier, och ja, det är rätt mycket gore. Men i mina ögon är det inte serie om zombier i första hand. Det är en serie om överlevnad, och vad driften att överleva gör med människor. Om relationer, kärlek och vänskap. Sen har man förvisso placerat de här rätt existentiella frågorna i en fond av zombier, men egentligen hade kontexten kunnat vara något helt annat, och jag hade ändå gillat det.

Det där var mest någon form av melodikryssetövergång för att förklara vad det är jag gillar med mitt jobb. Min fru påstår ibland att jag reser runt och tittar på folk som spelar kort, och skriver ”Nu lägger han en klöver”. Det visar inte bara att hon inte är någon texas-spelare, utan också att hon precis som många andra gått i fällan att mitt jobb handlar om kortspel i första hand. Jag ser det som att det handlar om skrivande, och om intressanta personligheter. Sen råkar kontexten vara poker.

erik_24bit

Swedish Poker Hall of Fame

av Erik Rosenberg

Idag skrev vi på Poker.se en nyhet om att Pokerförbundet instiftat en Swedish Poker Hall of Fame, och att de två första invalen är Chris Björin och Dan Glimne. Det är långt ifrån någon hemlighet att jag är en sucker för utmärkelser, awards, listor och annat sånt lull-lull och min defaultinställning är därmed att jag välkomnar initiativet. Jag, liksom andra, har berört ämnet tidigare och uppmanat förbundet att göra just detta. Att hitta folk som förtjänar en sån här utmärkelse lär inte bli några problem; vad gällerde första invalen är Dan den person som jag främst förordat som den första kandidaten. Ingen har gjort mer för att popularisera pokern i Sverige än honom, och i min bok är han först. Som spelare torde Chris vara vårt förstaval, möjligen i konkurrens med Martin. Totalt sett utanför spelarbasen kan det finnas namn som kan konkurrera med Chris, men inte så pass att jag skulle vara i närheten av att påstå att Björin inte skulle vara ett bra namn. Det är två ytterst värdiga inval som görs första gången.

Mina farhågor med Hall of Fame ligger på PR- och tyngdplanet. Har förbundet anno 2016 resurser, ork och know-how nog för att skapa den cred ett sånt här projekt kräver och förtjänar? Det vet jag inte, men det lär tiden utvisa. Jag hoppas i alla fall på det, och jag gillar hur som helst att man vågar spänna bågen.

erik_24bit

Born to run

av Erik Rosenberg

Jag lyfter gärna fram riktigt duktiga pokerspelare när jag skriver, det ingår i mångt och mycket i mitt jobb att belysa stjärnorna i spelet. Det finns gott om talanger där ute, i synnerhet i det svenska spelarkollektivet, och just nu rosar många av svenskarna i synnerhet nätpokern. Föga förvånande finns det också gott om inte fullt så bra spelare, och ibland hittar man till och med en del som man undrar om de ens spelar samma spel. Ken lär någon gång ha sagt att han kan lära en apa spela sit’n’go, men erfarenheten visar att det inte behövs; ofta räcker det med positiv varians. Eller ”bra spring” som det heter vid borden.

I WSOP har det hänt att man sett folk sitta vid bordet i main event och läsa skrifter som ”grundläggande poker” eller Hold’em for dummies”. Visst, det kan så klart vara en gimmick, men när man ser spelen en del människor gör börjar man undra. En av mina favorithistorier är de två spelarna som gick upp mot varandra i en riktig tuppfäktning pre-flop där en av dem synade vad jag har för mig var en sex- eller sjubet. Floppen kommer tre låga i regnbåge. En spelare betar ut, den andre kastar öppet in sina kort i mucken i mitten, och det visar sig att han har två kungar på hand. Samtidigt säger han högt ”Tur för dig att det inte kom en kung på brädan!” Ja, den typen av spel händer faktiskt även i tiotusendollarsturneringar då och då, och inte bara vid Kjelles köksbord.

En annan legendar var dansken som kvalade in online till EPT Köpenhamn 2010 för en euro, och i turneringen körde han över det mesta. Det ska sägas att allt handlade om kortsnitt och träffbild. Han kunde verkligen inte spela. När han slagits ut från finalbordet intervjuade jag honom kort och frågade vad han skulle göra med pengarna; ”Jag ska till Berlin och spela turneringen där. Jag måste se om det var tur eller talang”. Det hade varit bättre om han hade sparat pengarna, och bara frågat ett tiotal personer i lokalen där och då. Föga förvånande är hans resultatlista helt blank både före och efter Köpenhamn.

Varför berättar jag det här? För att göra mig lustig över de som inte är så bra? Alls icke, jag själv står vid kanten och tittar på, utan att lyssna på den sträng som kunnat brista.  Däremot fascinerar det mig att så många som gått bra i en enstaka turnering sällan eller aldrig reflekterat över hur stor roll turen kan ha spelat. Jag vill också framför allt poängtera att en stor del av glädjen i mitt jobb är olikheten i människorna man möter, i talang, personlighet, utseende och kultur. Touren är en kittel av individer, och man vet aldrig vilka man ska ramla in i. Vassa turneringsgrinders i all ära, men det skulle vara förbannat färglöst om hela touren bestod av sådana.

erik_24bit

Mina favoritstopp på touren

av Erik Rosenberg

Det är ingen hemlighet att jag gillar Svenska Pokerförbundets live-SM. Anledningen har jag skrivit om många gånger: Det handlar om människorna i första hand. På samma sätt gillar jag att jobba på statens SM på Casino Cosmopol i Stockholm, vilket känns på något sett som en årlig branschfest. Även där är det alltså människorna (både spelare och personal) som gör det. Sen finns det livestopp man gillar på grund av arbetsförutsättningar, kasino och miljö. Jag har hittills gjort en bit över 40 liverapporteringar under sex år, och här kommer en lista över mina favoritstopp på livetouren genom åren:

  1. EPT London innan man lämnade Hilton Metropole.
    Innan europatouren lämnade London laborerade man de sista säsongerna med några olika alternativ, vilket gav både bättre spelarhotell och flådigare spelutrymmen, men mitt hjärta stannade på Hilton. Jag är inte på något sätt nåt fan av London som jag tycker mest är för stort, för blött och för intetsägande. Hilton får nog dessutom sägas vara ett av de skabbigare hotellen i tourens historia, men det faktum att ALLT hände innanför väggarna där avjorde det. Man spelade, åt och bodde på samma hotell. Man behövde bara kliva ut från hotellrummet och ta hissen till turneringslokalen. I matpausen gick man i korridorerna till någon av restaurangerna. På kvällen samlades massor av spelare i hotellbaren, och där satt svenskgänget, finskgänget, dealers, media. I baren kunde man se någon avdankad liveprofil stå och snacka med det senaste internetfenomenet. Umgänget har aldrig varit så överskridande på touren som då. Köpenhamn hade ungefär samma atmosfär fast det mesta var sämre…
  2. WSOP i Las Vegas
    Vegas är Vegas. Nästan alla stora världsnamn är där, och Rio Hotel & Casino är lika mycket en branschmässa som ett turneringsstopp under main event. Restaurang-, spel- och nöjeslivet är totalt i staden för den som tröttnat på Rio. För railaren är det himmelriket. Poker överallt; vidsträckta fält av bord. Här trängs glada svenska kvalare, internethajjar och sportstjärnor med Doyle Brunson i permobil i korridorerna i pauserna. Utom Phil Ivey som utnyttjar bakvägen när han går hem.
  3. EPT Barcelona
    Barcelona är till skillnad från London utspritt. De flesta spelare bor utspridda på en handfull olika hotell, och tillsammans med att både turnerings- och restaurangutbudet är så stort kan man vara på plats en vecka och missa massor av svenskar, trots att de faktiskt är där och spelar. Taxilinjen utanför är nog ett av Europas mest rån- och ficktjuvsutsatta ställen, och på nattetid hänger man inte mer än nödvändigt utanför kasinot. Men uppsidan uppväger allt detta med råge. Det är hundra meter till Medelhavet, och en linje av några av Europas i särklass bästa matställen och nattklubbar. Restaurangen CDLC har blivit ett begrepp för svenska tourare, och Opium är fortfarande hett. Dessutom är det tjockt med svenskar i turneringslokalerna, vilket alltid är ett plus i mina ögon.
  4. PCA på Bahamas
    En riktigt pissig resa och lång dit, och har du inte en tjock plånbok och kan flyga direkt från London tvingas du passera den amerikanska gränskontrollen vilka ger antitesen till vänligt bemötande ett ansikte. Stora avstånd mellan turneringslokal och mediarum, få svenskar på plats och över lag löjligt dyrt. Men resten är faktiskt en upplevelse för livet. Hotellet Atlantis är även om man bor i de mest slitna delarna av komplexet underbart, där man inte behöver mycket tur för att få en fantasisk utsikt. Miljön på Paradise Island tröttnar man aldrig på, badområdet är garanterat ett av världens bästa och matutbudet är…totalt. Dessutom GÅR det faktiskt att äta utan det blir så dyrt att man behöver pantsätta familjen efteråt. På världskända japanska restaurangen Nobu kan du få en fantastisk sushimiddag för under 400 kronor, och vill du hålla det billigare än så finns några hamburgerställen och pizzerior med bra klass och priser på svenska nivåer.
erik_24bit

Pengarna är inte allt

av Erik Rosenberg

Det finns en ”sanning” om professionella pokerspelare att allt handlar om pengar. Det är en myt som kommer ur det faktum att alla som har poker som levebröd lär sätta inkomsten i första rummet, men sedan har det utvecklats till att bli ett ”bara pengar” i sanningen. I själva verket möts jag gång på gång av situationer som visar på att det handlar om så mycket mer; det är när spelglädje och / eller stolthet kommer in i bilden som det blir riktigt roligt. Visst är det häftigt att Martin Jacobson cashade för ett fantasibelopp i WSOP i Las Vegas, men det unika är ju att han kan kalla sig världsmästare, och att titeln uppenbart var viktig för honom. Första gången jag träffade Viktor Blom var under World Series of Poker Europe 2010. Han blev bäste svensk och slutade på sextonde plats för drygt 30 000 pund. En stor del av snacket efteråt handlade om att han inte brydde sig för att det var småpotatis för honom, men där och då var det så uppenbart att den där första livecashen på Hendon Mob var viktig för honom. När han tog hem Super Highrollern under PCA för fyra år sedan var han genuint stolt över turneringssegern. Över att ha vunnit.

Daniel Erlandsson sade i samband med att han tog hem SM på Casino Cosmopol att det var viktigt i sig med titeln. ”Det går att förklara” sade Erlandsson och syftade på människor som inte är inne i pokervärlden. Samma sak var det med Christian Jeppssons förstaplats på världsrankingen. Att vinna en WCOOP eller SCOOP är stort för oss som är i den lilla subkulturen poker. För andra säger det ingenting, men till och med min mamma kan relatera till att någon är rankad etta i världen i någonting. Det är den rollen sajter som Global Poker Index och PocketFives fyller; även om det aldrig säger vem som är bäst i världen på riktigt, är det ändå det närmaste man kan komma. De sätter en siffra på något som vi sedan kan klä med ord som inte hämtas längst in i fackterminologins förråd.

Pengarna är och förblir prio ett, men tävlingsinstinkt ,viljan att kunna visa för andra vad man uppnått och inte minst allmänna bragging rights ska aldrig underskattas.

erik_24bit

Global Poker League

av Erik Rosenberg

Alex Dreyfus är en av pokervärldens stora visionärer, och har den gemytliga förmågan att verkligen utstråla att han brinner för spelet. Fransmannen har aldrig stuckit under stol med att han är affärsman och inte pokerspelare, men det skadar inte att i alla fall ha imagen att man verkligen är genuint intresserad av den värld man verkar i, och de utövare man rör sig kring. Som en bisats kan sägas att detta är något marknadsfolket kring Amayabossen David Baazov verkligen skulle ta till sig.

Efter att först ha förvärvat Global Poker Index och sedan Hendon Mob tog Dreyfus över European Poker Award och grundade därefter American Poker Awards. Under ett relativt kort tidspann på ett par år har han positionerat sig som en av livepokerns verkliga maktfaktorer, med tanke på hans nya giv har jag svårt att se att något av detta skulle vara en slump. Istället är det en rak strategisk linje mot Global Poker League.

GPL

Alex Dreyfus vision sjösätts inom kort, och är i korthet en proffsliga för livepoker. Tolv lag fördelade på en amerikansk och en europeisk / asiatisk division slåss om en säsongstitel, enligt modellen för andra amerikanska proffsligor som NHL, NBA och NFL. Lagnamnen och emblemen följer till och med det givna mönstret; Berlin Bears, Paris Aviators och Las Vegas Moneymakers. Varje lag består av en på förhand utsett lagledare, tre draftade spelare och ett wildcard. Draften sker i slutet av februari i samband med American Poker Awards, och tillgängliga spelare är de från topp 1000 på rankinglistan Global Poker Index som optat in. Alltså de som aktivt fyllt i ett formulär för att visa sin tillgänglighet. Femton svenskar finns i skrivande stund på den listan, och det är merparten av de som vi i pokermedia främst namedroppar när det kommer till EPT-turneringar; Martin Jacobson, Anton Wigg, Michael Tureniec, Robin Ylitalo och ett tiotal till. När draften är över får varje lag välja ett wildcard, som i praktiken kan vara vilken profil eller spelare som helst. Från Viktor Blom till dig eller mig, eller varför inte en celebritet utanför pokervärlden av något slag för att öka chansen till spons?

Under ett antal veckor spelas ett antal liveturneringar inför publik, och så småningom koras ett mästarlag och prispengar delas ut. Sen börjar man om med ny draft och ny säsong. Det är Global Poker League i korthet, och möjligen något förenklat.

Jag gillar idén, och jag gillar verkligen Alex Dreyfus både som person och visionär. Han är bra på att förpacka sina projekt och sälja in dem till bransch och media, och jag gillar tanke på att ”hotta upp” spelet lite; för mig som medianisse finns en tydlig dramaturgi jag kan skriva om här. Det finns dock två saker som oroar mig en smula med projektet; jag har mailat ut frågan till samtliga svenska spelare som är tillgängliga för att vara draftbara, och endast ett fåtal av dem hade någon riktig koll på vad detta var. Ett flertal av dem hade inte ens hört talas om Global Poker League. Jag är rädd att man lagt för mycket krut på att övertyga branschen, och för lite på att övertyga spelarkollektivet.

Mitt andra aber är att man inte kommer att kunna monetisera på detta tillräckligt. Även om media tar upp tråden och skriver om det, och man faktiskt har ekonomiska backare idag är det ingen självklart garanti för att det kommer att finnas någon given intäktskälla i detta. Hittar man inte sponsorer och annat pengainflöde hjälper det inte vad media och railare tycker.

Kommer pengarna in och det blir en prestige bland merparten av elitspelarna att vara med kommer Global Poker League att lyckas. Svårare än så är det inte.

erik_24bit

Kära svärson!

av Erik Rosenberg

Man frestas lätt att tro att de svenska pokerproffsen skulle vara riktiga svärmorsdrömmar, i alla fall om man ser den yta som förmedlas av oss i pokermedia. Jag har upprepade gånger framhållit att det svenska proffskollektivet är bra representanter för den blågula pokerscenen, och det är något jag står för. Det innebär dock inte att jag inte sett och hört både det ena och det andra under de drygt sex år jag rest runt på proffstouren. Låt oss dock för ett tag vända på den steken, och faktiskt prata om svärmorsdrömmarna. Eller snarare svärfarsdrömmarna. Nu har jag inte barn som är i den åldern, men jag är gammal nog att i teorin kunna ha vuxna barn. Säg att min hypotetiska 22-åriga dotter kommer hem och ska presentera sin nye pojkvän pokerspelaren. Vem i det svenska spelarkollektivet vill man helst ska stå utanför dörren, och vara en potentiell kandidat för många års julfiranden framöver? Här kommer min lista över Pokersveriges fem mest optimala svärsöner:

Doyle

1) Daniel Erlandsson.

Daniel ”Doyle” Erlandsson är förvisso en av Sveriges absolut bästa turneringsspelare, men det har inte något med orsaken till varför han är på den här listan. Den dagen Glimne skriver en bok om Svärmorsdrömmar i Svensk poker kommer Erlandsson att vara omslagspojke på boken. Är egentligen den optimala affischpelaren för poker, han är ”The Boy next door” som jänkarna säger.

timothy

2) Timothy Härold.

Linköpings stolthet är den där killen som man varje gång man träffar inser att man borde hänga mer med, men det blir aldrig av. Ett ärligt leende som öppnar många dörrar.  Har lite av den tidlösa, klassiska snällhets-looken. En modern ‘Grabben hela dan’! Timothy, om det blir jul framöver kan vi skippa julklappsbytet och bara handla åt barnen!

 

Anton

3) Anton Fahlgren.

Har försökt förvilda sig lite genom att skaffa långt hår och skägg, men vi ser igenom det där. Trots att han tjänat sina pengar i två branscher med viss party- och röjarimage – poker och musik – är han ett riktigt hygglo.

Olof

4) Olof Haglund.

Att det vildaste Haglund gjort på touren är att göra kaninöron på ett dealfoto från europatouren säger en del. Olof Haglunds påse innehåller säkerligen Karlstads renaste mjöl, och då säger jag det helt utan några knarkreferenser. Lyckas med konststycket att vara en good guy utan att på något sätt vara mjäkig.

kroon

5) Oscar Kroon.

Kolla på karln. Man vill ju bara krama honom. Ser snäll ut. Är snäll. En del kanske skulle skrämmas av den långhåriga hårdrockslooken, men inte jag inte. Kroon är en kille av det rätta virket och skulle gärna få vara familj till mig. Möjligen skulle det också ge en sidobonus i form av livekomp till julsångerna framför öppna spisen!

Bubblare: Olle Niva, Dennis Berglin, Simon Mattsson, Dima Tchernykh, Anton Wigg, Alex Roumeliotis 

Det finns så klart några man helst inte ser står utanför den där dörren, utan att de för den skull på något sätt är osympatiska. Det är dock en helt annan story. Jag tar och avslutar denna hypotetiska odyssé med en utmaning till Dybban. Tänk dig ett hypotetiskt scenario där dina föräldrar skiljt sig, och mamma kommer hem med en ny fästman. Vilka är Pokersveriges fem mest optimala styvpappor om man är vuxen?

erik_24bit

Jag hobbyprofet

av Erik Rosenberg

En gång i tiden var jag med och drog igång den här bloggen. Jag, Ola Brandborn, Jens Jadbäck och Simon “Dybban” Lindell samlades för baxa ett blogg-lass ihop under flaggen “Pokerproffsen”. Det var inte vi som kom på namnet utan Aftonbladet, och det lär ha stuckit i ögonen på en hel del. Samtidigt var de väl ändå inte helt out of line då alla i kvartetten tjänade merparten av sitt uppehälle på pengar från pokervärlden. Anyhow, det har runnit massor av vatten under broarna sedan dess, och det är bara “Dybban” som är kvar av mina gamla compadres. Inte desto mindre tycker jag att det är förjäkla kul att vara tillbaka. ”Superbloggen med Pokerexperterna” som titel kan jag tänka mig stör en och annan också, för den delen.

Läser man presentationerna av oss som bloggar här 2016 låter det vid en snabb anblick som att jag skulle vara den mest rutinerade. Tittar man bara på hur länge vi har spelat poker är det så; jag började lira mörkpoker med kamrater när Simon och Lina gick på Lågstadiet. Diana var knappt ens född. Med det sagt är jag den sämste pokerspelaren i den här kvartetten, och det är inte ens nära att jag inte skulle vara det.. Är det något jag lärt mig om poker är det att tidpunkten för när man började spela har väldigt liten betydelse; det handlar om volym. Volym, volym, volym. Spelare som Christian Jeppsson och Martin Jacobson har spelat fler händer poker än vad femtio år äldre Doyle Brunson gjort. Och jo, de är idag bättre pokerspelare också.

Jag lär å andra sidan inte sitta i det här sällskapet för min (o)förmåga att ha bra koll på mina handranger. Just Martin och Christian leder mig in på vad jag egentligen tänkte skriva om i mitt första inlägg för 2016; förväntningar. En tidigare världsmästare och en tidigare världsetta; tillsammans har de hjälpts åt att skruva upp förväntningarna på svensk poker och svenska pokerspelare till nya nivåer, och frågan är vad som egentligen är rimligt att förvänta sig av framtiden. Jag är ingen siare, även om jag ibland (allt för ofta) är lite för säker på min sak i diskussioner. Någon lär någon gång ha sagt att allt som sägs före “men” i en mening, kan man avfärda som parenteser. Därför kastar jag nu in en brasklapp; Allt som sägs från och med nu i den här texten är rena spekulationer från min sida, men….

De svenska turneringsproffsen kommer även under det kommande året att ha ett strypgrepp kopplat om onlinescenen. De spelare som nu är etablerade i toppen kommer att fortsätta ligga där och visa att Sverige är en världsnation. I den specifika nischen turneringspoker online.

När det kommer till livepokerscenen har det svenska spelarkollektivet för liten volym i relation till många andra länder för att man statistiskt ska kunna förvänta sig en stor titel. Kommer den är det ett utslag av positiv varians (“tur” för den som vill). Vi har för få som spelar riktigt högt, och de som har den rullen OCH kapaciteten har inte gjort någon satsning för att etablera sig på super highroller-scenen. Det vore en annan sak om spelare som Viktor Blom, Michael Thuritz, Martin Jacobson och några till spelade merparten av de riktigt dyra turneringarna. Idag handlar det mer om någon av dem får lust att spela.

Skulle vi ändå få se en svensk stor titel tror jag att den kommer att komma av någon av de relativt unga men ändå etablerade stornamnen på scenen. En spelare som visat sig ha förmågan att omsätta rutinen och kunskapen från stora volymer online till livescenen. De är inte allt för många, men top of mind ligger Martin Jacobson, Anton Wigg, Michael Tureniec och Robin Ylitalo. Av de som inte redan sitter på en stor titel men som har varit med ett tag tror jag Anton Bertilsson och Alexander Ivarsson tillhör de mer framskjutna namnen, givet att de fortsätter resa på touren regelbundet.

Våra läsare på Poker.se utsåg Jerry “Perrymejsen” Ödeen till årets genombrott 2015, en högst välförtjänt titel. Han är ett av de nya namn som jag tror och hoppas mest på under kommande år, liksom en av de övriga nominerade i kategorin: Dennis Berglin. Dennis har synts allt mer på touren, och jag tror att även han kommer att bli ett av våra stora namn de närmaste åren.

Cashgamen är pokerns svarta låda, och 2016 blir inget undantag. På de allra högsta nivåerna får spelen en hel del uppmärksamhet och ett par av våra verkligt stora namn som Blom och Thuritz har valt att visa sina resultat på den ledande trackingsajten (eller snarare har de inte valt att inte visa dem i alla fall). Samtidigt är merparten av cashgamescenen, den svenska inte minst, höljd i dunkel. Verkligt respekterade spelare som Berri Sweet, Under0 och Fast Carsss är i stort sett okända för de breda massorna.  Få har någon riktig koll på Wilhasha, en av våra absolut största svenska pokerspelare idag. Vi kommer garanterat ha riktigt stora svenska framgångar på cashgamen även 2016, och lika garanterat är att merparten av dem passerar obemärkt. Och vice versa; många spelare kommer gula och kraschlanda utan att en rad skrivs någonstans i en publik kanal om det.

Branschen då? Trenden att satsa allt mer på rekreationsspelare tror jag fortsätter, och den är helt ofrånkomlig. Det är i mina ögon en bra riktning, men jag tror att den kommer att slå mot yrkesspelarna. Det kan man så klart tycka vad man vill om, men gillar man att läsa om svenska toppresultat är det inte en odelat positiv utveckling, då risken finns att ett antal svenska toppnamn drar ner på spelandet eller till och med slutar helt. Jag tror att det på kort sikt kommer att bli hårdare tider för de svenska pokerproffsen, men i slutändan handlar det om balans. Om företagen gör på rätt sätt och leder in fler spelare i pokern, och ser till att dessa spelare trivs och har det kul gynnar det även de som livnär sig på spelet. Sen har bolagen ett ansvar att göra detta på ett schysst sätt och stå för ingångna avtal, oavsett om det handlar om amatörer, proffs eller andra företag som motparter.

erik_24bit

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jonathan Ekeliw
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB