De spelar varken den sexigaste fotbollen eller har de mest spektakulära spelarna.
Ändå står Örebro SK i viss särklass i serien.
Här ska jag försöka förklara varför.

Örebro har inte den skarpaste målskytten.
Örebro har inte den mest briljante playmakern.
Örebro har heller inte den elegantaste mittbacken eller de två flashigaste ytterbackarna.
Örebro har inte ens de hårdast arbetande gnuggarna.
Ändå toppar detta Örebro serien relativt komfortabelt efter snart fullbordade 13 omgångar. Man gör det efter nio vinster och endast en förlust. Man gör det utan poängförlust på hemmaplan. Och man gör det efter en ganska turbulent vår med en hel del skador och spelare som försvunnit i väg på landslagsuppdrag.
Så vad har då Örebro? Vad är det som gör att laget vinner nästan jämt? Varför är man inte bara bäst utan faktiskt i viss särklass i serien?
Jag har tagit hjälp av fyra punkter för att försöka förklara.
Häng med.
x Truppbredden
ÖSK har den överlägset starkaste truppen i serien, egentligen två fullgoda alternativ på (nästan) samtliga positioner i laget. Det spelar ingen roll att mittbacksklippan Ilir Berisha varit skadad, att mittfältsmotorn Mohammed Saeid gått sönder eller att skyttekungen Alhassan Kamara dragit i väg till Afrika för att representera sitt Sierra Leone i VM-kvalmatcher – tränaren Peo Ljung har bara grävt lite djupare i truppen och skakat fram lika starka ersättare.
Ett exempel på bredden i truppen:
I den svåra bortamatchen mot Landskrona saknades båda mittbackarna, Berisha och lagkaptenen Magnus Wikström.
In klev i stället Ayanda Nkili – som ÖSK hämtade från division 3 – och Christoffer Wiktorsson och gjorde en kanonmatch – och ÖSK kunde vänta ett 0-1-underläge till seger, 2-1.
x Jämnheten
Det är bara att kolla i statistiken. ÖSK har ingen spelare som toppar någon liga. I stället sprider man målskyttet och det är flera spelare som relativt frekvent gör målgivande passningar.
Ett exempel:
Peter Samuelsson hade inte fått mycket speltid när han plötsligt fick chansen i bortamatchen mot Landskrona. Samuelsson svarade upp med att göra två mål. I matchen efter, mot Örgryte, gjorde han ytterligare ett.
Jag skulle säga såhär:
Örebro har – möjligen undantaget mittbacken Berisha och yttern Yasin – ingen spelare som är bäst på sin position i serien. Däremot har man kanske 14-16 spelare som ledigt och lätt är topp fem på sin position i serien.
Förstår du?
Kalle Holmberg är inte den bäste yttermittfältaren i serien.
Däremot är han bland de fem bästa yttermittfältarna i serien.
Sak samma med vänsterbacken Wowoah. Sak samma med mittbacken Wikström. Sak samma med Nkili, Saeid, Hasani och… en åtta, tio spelare till.
x Taktisk överlägsenhet
Jag funderade länge och väl själv men hittade inte orden för att beskriva det. Så gick jag in på Nerikes Allehandas hemsida och såg att tränaren Peo Ljung hade formulerat det knivskarpt:
ÖSK:s spelare är mästerliga på att under match anpassa sig till det spel som gäller.
Till och med bättre än Helsingborgs spelare, sade Ljung.
Oftast gnälls det på att tränare inte vidtar den eller den åtgärden för att få spelet att fungera.
I Örebros fall tar uppenbarligen spelarna saken i egna händer.
En enorm styrka, givetvis.
x Mental styrka
Örebro var inför säsongen superfavorit att vinna serien – och har klarat av att leverera.
Men helt enkelt har det inte varit.
I tredje omgången fick laget stryk av Hammarby – men stundsade tillbaka direkt.
I bortamatchen mot Landskrona låg man under med 1-0 – men vände och vann.
Och i ett flertal matcher har det stått och vägt en bit in i andra halvlek – innan ÖSK till slut har kopplat greppet och avgjort.
Dessutom visade Örebro, till skillnad från Sundsvall, som sprang på ett par minor direkt, att man i allra högsta grad redan från start var medvetet om vad som väntade i den här serien.
Starka i skallen?
Ja, det också.
Jag har själv skrivit vid ett flertal tillfällen att jag tror att Örebro är klart för allsvenskan 2014 med sju, åtta matcher kvar att spela.
Nu finns det givetvis ett transferfönster att ta hänsyn till…
… men jag ser ändå ingen anledning att rucka på min profetia.

***
Tre höjdare i helgen
Hammarby-Ängelholm, söndag
Givetvis mycket snack om att det är sista matchen på Söderstadion, men det gäller för Hammarbys spelare att bortse från det. Annars kan Ängelholm – ojämnt men med en riktigt vass ”anfallsfyra” – brutalsabotera festen.
Inga avstängningar som stör i något av lagen.
Assyriska-Varberg, söndag
AFF gjorde säsongens bästa insats senast mot Sundsvall och är dokumenterat hemmastarkt. Med tre poäng skaffar man sig perfekt slagläge inför den krävande hösten. Varberg har bara tagit en poäng i de fyra senaste matcherna, men har i yttermittfältaren Barrows och skyttekungen Altemark Vanneryr vapen för att störa AFF.
Inga avstängningar i något av lagen.
Falkenberg-Degerfors, måndag
Superskrällen Falkenberg är på god väg att fullborda en rakt igenom sensationell vår. Victor Sköld toppar poängligan med 11 poäng, men anfallskollegan Stefan Rodevåg är skadad och det rapporteras i sammanhanget att FFF försöker att låna Per Frick från Elfsborg.
Degerfors är utan seger på bortaplan, men har här allt att vinna.
Inga avstängningar här heller.