Startsida / Inlägg

Säsongen 2013 – spelare för spelare: Plats 20-11

av Henrik Ståhl

Bara att tugga vidare när bollen är i rullning.

Och nu börjar vi ju närma oss upploppet.

Om du inte redan har läst del 1, del 2 och del 3 – gör det!

* * *

BB111021JM016

20. KEVIN ANDERSON

piluppÅlder: 27.
Rankningspoäng: 1,685.
Titlar: 0 (3 finaler).
Matchfacit: 37-23.
Bästa GS-resultat: Australiska/Franska öppna, åttondelsfinal.

Oerhört bra säsong för Anderson. Sparkade i gång den med dunder och brak genom att, som oseedad, ta sig till final i Sydney (förlust mot Bernard Tomic). Det följde han sedan upp med en åttondelsfinal i Australiska öppna (förlust mot Tomás Berdych) – hans första Grand Slam-åttondel i karriären.

Fortsatte med en kvartsfinal i Indian Wells (återigen förlust mot Berdych, efter att ha slagit ut David Ferrer i andra omgången), final i Casablanca (förlust mot Tommy Robredo), åttondelsfinal i Franska öppna (förlust mot Ferrer) och final i Atlanta (förlust mot John Isner).

Däremellan hann han med att åka på pumpen mot Berdych ytterligare tre gånger (Madrid, Rom, Wimbledon). Fem gånger möttes de alltså i år. Tre Masters och två Grand Slam. Inte jättevanligt att två spelare som står så pass långt ifrån varandra på världsrankningen möts så ofta. Maximal otur för Anderson kan man väl konstatera, eftersom han noterar 0-5 i matchfacit (0-9 totalt) och 1-12 i setfacit i ”rivaliteten” dem emellan.

Det största klivet Anderson tagit rent spelmässigt i år är att han blivit mer stabil, och det beror främst på att han varit nästan helt skadefri under 2013. Efter den svåra knäskadan sommaren 2011, som förstörde halva hans säsong det året, anställde sydafrikanen både coach och sjukgymnast på heltid. Efter månader av fysträning och rehabilitering har det beslutet nu börjat löna sig, inte bara för att han äntligen återhämtat sig till hundra procent – utan också för att han tack vare den intensiva träningen börjat få ut mer av sin potential.

Har gjort några riktigt bra matcher i år. De jag minns bäst är mot Fernando Verdasco i tredje omgången i Australiska öppna (där Anderson låg under med 1-2 och break i fjärde set innan han utjämnade i tiebreak – efter att ha bränt chansen att serva hem setet – och vann avgörande set överlägset, 6-2), mot David Ferrer i andra omgången i Indian Wells, mot Marin Cilic i Rom (seger i raka set) och mot John Isner i finalen i Atlanta (förlust efter tre raka tiebreaks)

Däremot var höstsäsongen en besvikelse. Bleka 3-8 i matchfacit på de åtta turneringar han spelade efter Washington (Montréal, Cincinnati, US Open, Tokyo, Shanghai, Stockholm, Valencia, Paris). Han hade alltså 34-15 inför Canada Masters i Montréal i augusti, och stannar på 37-23. Noterar dessutom svaga 1-3 i matchfacit inomhus. Tycker att han borde kunna prestera betydligt bättre än så med tak över huvudet, särskilt med tanke på att han hade riktigt bra lottningar i Stockholm och Valencia (Kenny De Schepper och Roberto Bautista-Agut).

Han har visserligen en del poäng att försvara i början på 2014, men jag tycker att någonstans mellan plats 20 och 30 på världsrankningen är helt i paritet med Andersons kapacitet. Riktigt bra serve, stenhård forehand, stabilt grundspel och godkänd defensiv kommer man fortfarande långt på.

* * *

Gilles SIMON

19. GILLES SIMON

pilsidaÅlder: 28.
Rankningspoäng: 1,790.
Titlar: 1 (2 finaler).
Matchfacit: 36-24.
Bästa GS-resultat: Australiska/Franska öppna, åttondelsfinal.

En helt okej säsong för Simon. Känns fullt rimligt att han avslutar året mellan 15 och 30 på världsrankningen, även om han har kapaciteten att nå lite högre.

Gilles Simon är i mina ögon den spelmässigt smartaste på touren. Han är fullständigt oslagbar när det kommer till att läsa spelet och lura motståndaren i taktiska fällor, har inga problem alls med att spela i olika sorters tempo och har ett varierat slagregister. Dessutom är hans serve underskattad. Det är inte som att den är uppseendeväckande på något vis, men den är tillräckligt bra för att ge honom ett spelmässigt övertag i egen serve. Lite som med Marcos Baghdatis eller Jürgen Melzer (eller Rafael Nadal, för all del). Ingen av dem har en särskilt hård eller tung serve, men de servar smart efter sina förutsättningar.

Simons taktiska briljans är nyckeln till hans framgångar. Det finns ingen särskild spelartyp som han är svag mot (det är till exempel allmänt känt att Novak Djokovic har svårt för servekanoner, eller Federer för snabbfotade vänsterhänta spanjorer med extremt överskruvade slag) vilket gör honom väldigt jämn – och farlig. Vi brukar ju prata om att vissa spelare är knepiga att möta. Well, Gilles Simon är de knepiga spelarnas okrönte kung.

Hans stora problem är att han inte riktigt har alla verktyg i lådan. De spelmässiga kvaliteterna är med andra ord inte i fas med de taktiska. Han är en lite sämre version av Andy Murray, helt enkelt.

Hur som helst.

Resultatmässigt hade Simon en bra inledning på året, men inte formmässigt. Han spelade inte så värst bra under säsongens första fyra-fem månader, utan tog sig långt i turneringarna främst tack vare hög seedning och bra lottningar. Inför Franska öppna i maj hade han egentligen bara bokfört en riktigt imponerande seger – mot Juan Martín del Potro i Marseille. Resten var mer eller mindre rutinsegrar.

Inget ont om det. Snarare ett styrkebesked att få med sig resultaten trots svag form. Det är få som har så pass hög lägstanivå. Och Gilles Simon är dessutom expert på att samla på sig en hiskelig massa poäng i turneringar med lite sämre startfält, vilket ofta lönar sig i längden.

Gjorde en bra turnering på Roland Garros. Vände 0-2 i set mot Lleyton Hewitt i första omgången, 1-2 mot Sam Querrey i tredje och hade sedan 2-1 mot Roger Federer i åttondelsfinalen men orkade inte fullborda skrällen. Följde upp den prestationen med en final på gräset i Eastbourne (förlust mot Feliciano Lopez) innan han föll ner i en svacka som varade i drygt en månad, då han bokförde fyra raka förluster (Wimbledon, Washington, Montréal, Cincinnati).

Vann sedan säsongens enda titel i Metz (finalseger över landsmannen Jo-Wilfried Tsonga), vilket blev pricken över i:et för hans 2013. Tvingades stå över US Open på grund av sjukdom.

Bra facit inomhus, 14-6, trots ett svagt avslut på säsongen (respass i första omgången i Valencia, åttondelsfinal i Paris). Helt okej i GS-sammanhang: 6-3 på tre turneringar (att jämföra med 6-4 på fyra förra året). Däremot avsevärt mycket sämre resultat i Masters: en kvartsfinal, en åttondel och 9-7 i matchfacit på nio turneringar – jämfört med två semifinaler, en kvart och en åttondel och 17-8 på åtta turneringar 2012.

På det hela taget tappar Simon dock blott tre placeringar och står sig fortsatt bra i konkurrensen runt 15-strecket.

* * *

US Open

18. TOMMY ROBREDO

piluppÅlder: 31.
Rankningspoäng: 1,810.
Titlar: 2.
Matchfacit: 36-20.
Bästa GS-resultat: Franska öppna/US Open, kvartsfinal.

Årets comeback? Ja, det måste ju vara en titel som han och Ernests Gulbis får dela på i år.

Robredo inledde året rankad 114 och helt uträknad. Efter succéåren 2006-2007, då han fixade toppnoteringen 5 på världsrankningen och var stabil topp 10-spelare, var han som sämst nere på plats 471 (i maj förra året). Den svåra knäskadan, som spolierade hans första fem månader 2012, såg ut att ha blivit spiken i kistan för spanjoren.

Starten på 2013 var inte heller så lyckosam rent resultatmässigt och han hade svaga 2-5 i matchfacit efter fem turneringar (Brisbane, Sydney, Australiska öppna, Vina del Mar, Sao Paulo). Nådde sedan sin första ATP-semifinal på två år i Buenos Aires (förlust mot David Ferrer) och vann sedan mycket oväntat sin första titel på två år, i Casablanca (finalseger över Kevin Anderson; slog ut Stanislas Wawrinka i semin). I Barcelona två veckor därpå bokförde han sedan sin första seger över en topp 10-spelare på tre år när han chockslog världssjuan Tomás Berdych i åttondelsfinalen.

I Franska öppna nådde han inte bara sin femte kvartsfinal i karriären (sjätte totalt i Grand Slam-sammanhang), utan skrev dessutom historia som den förste spelaren att vinna tre raka GS-matcher efter att ha legat under med 2-0 i set sedan Henri Cochet 1927. Efter seger i raka set mot Jürgen Zopp i första omgången vände han 0-2 till seger mot Igor Sijsling i 2R (6–7(2–7), 4–6, 6–3, 6–1, 6–1), mot Gaël Monfils i 3R (2–6, 6–7(5–7), 6–2, 7–6 (7–3), 6–2; räddade fyra matchbollar vid ställning 3-5 och 4-5 i fjärde set) och mot Nicolás Almagro i åttondelsfinalen (6–7(5–7), 3–6, 6–4, 6–4, 6–4). I kvartsfinalen blev det sedan förlust i raka set mot David Ferrer (6-2, 6-1, 6-1).

Tredjerunda i Wimbledon är inte heller illa pinkat, särskilt inte med tanke på att han slog gräsräven Nicolas Mahut i raka set i andra omgången. Vann sin andra titel för säsongen efter att ha kört över Fabio Fognini fullständigt i finalen i Umag (6-3, 6-0) – innan det var dags för nästa Grand Slam-succé på Flushing Meadows.

Marinko MatosevicFrank Dansevic och Daniel Evans avfärdades planenligt av 19-seedade Robredo. Sen väntade Roger Federer i åttondelsfinalen. En spelare han hade underlägsna 0-10 i inbördes möten, och förkrossande 3-24 i setfacit, mot.

Vad som hände? Robredo gjorde en typisk Robredo-match: han kämpade och slet, fick hela tiden tillbaka bollen över nät, kröp in under skinnet på en underpresterande Federer med sargat självförtroende – och vann i raka set (7-6(7–3), 6-3, 6-4). En av hans tveklöst största triumfer i karriären, i konkurrens med finalsegern över Radek Stepanek Hamburg Masters 2006. Första gången någonsin han tog sig vidare till kvartsfinal i US Open – och första gången på 10 år som Federer åkte ut före kvartsfinalen i en Grand Slam på hardcourt.

Robredo avslutade sedan säsongen i Shanghai, där han tvingades avbryta sin match mot Fognini i andra omgången på grund av handledsskada. Han missade således ett knippe turneringar under oktober men avslutade ändå året som nummer 18 på världsrankningen. Starkt.

Och visst känns det som att han borde kunna hålla den här placeringen något år till? Någonstans runt 20-30 känns helt rimligt. Slog sig in på ATP-touren redan 2001 och har legat stadigt runt just 20-30 under majoriteten av sina proffsår.

* * *

Kei NISHIKORI

17. KEI NISHIKORI

pilsidaÅlder: 23.
Rankningspoäng: 1,915
Titlar: 1.
Matchfacit: 36-19.
Bästa GS-resultat: Australiska/Franska öppna, åttondelsfinal.

En bra säsong för Nishikori, men visst känns det som att han börjar stå och stampa lite? Cementerade sin position inom topp 20 i februari förra året och var visserligen så högt upp som plats 11 i somras, men det handlade mer om poäng som hängde kvar sedan hösten 2012 än att han tagit stora spelmässiga kliv.

Tillräckligt stabil för att överlag hålla sin seedning i Grand Slam-turneringarna, vilket är viktigt. I år blev det två åttondelar (Australiska öppna, Franska öppna) en tredjerunda (Wimbledon), en förstarunda (US Open) och totalt 8-4 i GS-matchfacit. Bara snäppet sämre än förra året (8-3) och därmed hans näst bästa GS-resultat i karriären.

Förbättrade även sitt Masters-facit: 11-7 på på åtta turneringar i år, 8-6 på sju turneringar i fjol.

Ändå känns det inte som att Kei Nishikori kan vara helt nöjd med sitt 2013. Han vann Memphis utan att tappa set vilket så klart är övertygande, men det är trots allt en av de 500-turneringar med lägst status och hans lottning var inte skräckinjagande. Egentligen bara segern över Marin Cilic i kvarten som var riktigt imponerande. Eller så här: Hans insatser var mestadels fläckfria – men hans motståndare var inte på bästa spelhumör just den här veckan.

När motståndet varit tuffare har Nishikori stått sig slätt i konkurrensen. Och när han väl bärgat skrällar har prestationerna smolkats av magplask redan i efterföljande match: Han slog en underpresterande Federer i åttondelsfinalen i Madrid men gick på pumpen mot Pablo Andújar i raka set i kvarten. Han fällde en skadeskjuten Jo-Wilfried Tsonga i andrarundan i Paris men lyckades bara plocka sammanlagt fem game mot Richard Gasquet i åttondelen.

Kanske är det bara jag som ställer lite för höga krav på 23-åringen? Det är inte alls omöjligt. Jag tror mycket på Nishikori. Ser potential i hans täta allroundspel. Jag betraktar honom nog som David Ferrers efterträdare – en bollsäker slitvarg med fjäderlätta fötter och solid försvarsmur som kan smyga sig högt upp på rankningen lite under radarn. Typ.

Om han bara får vara helt skadefri tror jag att han på allvar kan börja nosa på en topp 10-plats. Jag trodde att det skulle ske redan under 2013 (ja, som sagt – han var rankad så högt upp som 11 i somras, men det kändes aldrig riktigt som att han var nära att ta det där nästa klivet som krävs) efter en stark säsong i fjol. Kanske kommer det 2014 i stället.

* * *

TENNIS - ATP, Erste Bank Open 2013

16. FABIO FOGNINI

piluppÅlder: 26.
Rankningspoäng: 1,930.
Titlar: 2 (3 finaler).
Matchfacit: 42-27.
Bästa Grand Slam-resultat: Franska öppna, tredje omgången.

Världens kanske absolut mest överskattade spelare. Eller okej, det är nog att ta i. Människor utanför den förhållandevis lilla krets tennisnördar som finns i Sverige har troligen inte den blekaste aning om vem Fabio Fognini är, men anyway.

Fabio Fognini är en bolltalang. Han har grym bollkänsla, är trygg i sitt grundspel, har tät defensiv, blixtrande offensiv och giftigt kontringsspel. Han är en jäkligt duktig tennisspelare, helt enkelt.

Men att han skulle kunna slå vem som helst och vara en stabil topp 10-spelare om han bara kände för det, det är en sanning med modifikation. Milt uttryckt.

Han har imponerat den här säsongen, ingen tvekan om den saken. Det har dock främst handlat om isolerade händelser. Han var till exempel riktigt bra i Monte Carlo, där han slog ut Tomás Berdych i åttondelen och Richard Gasquet i kvarten (men sedan bara mäktade med att ta totalt tre game mot Novak Djokovic i semin). Han tappade inte set på sin väg mot finalen i Stuttgart (där han närmast förnedrade världselvan och hemmafavoriten Tommy Haas i kvarten och sedan vann sin första ATP-titel i karriären efter att ha kuvat Philipp Kohlschreiber i tre stenhårda finalset). Han körde över Tommy Haas på nytt i Hamburg veckan därpå, slog Nicolás Almagro i raka set i semin och bärgade sin andra titel på lika många veckor efter finalseger över Federico Delbonis.

Tog sig dessutom till sin tredje final på lika många veckor i Umag (förlust mot Tommy Robredo).

Med andra ord: En riktigt bra säsong för Fognini.

Men om det är någonting han verkligen är expert på så är det mytbildning. Han är en typisk jetsetare och diva som gärna syns i mingelsammanhang på lyxiga tillställningar och som låter sina divalater framträda utan nämnvärda försök att dölja dem på banan. Som när han i Cincinnati förlorade mot Stepanek i första omgången – efter två dubbelfel, en varning och två medvetna fotfel vid ställning 2-6, 4-5. Stepanek behövde alltså aldrig ens nudda bollen i matchens sista game. Pinsamt.

Alla dessa omotiverade ögonblick på banan, då han väldigt ofta lagt sig platt så fort minsta lilla gått honom emot, har skapat en bild av honom som något sorts tennisfenomen som bara råkar stå i vägen för sig själv. Ni vet, lite som Ernests Gulbis. Letten gjorde som bekant en helhjärtad satsning i år, och den gav honom två 250-titlar och plats 24 på rankningen. Inga stordåd, med andra ord. Och då är ändå Gulbis i mina ögon en snäppet större bolltalang än Fognini. Det går liksom inte riktigt att förstå hur skicklig Gulbis är med en racket i ena näven och en boll i den andra förrän man ser honom i verkligheten. Att ingen av dem är någon stor taktiker eller har ett lika utmejslat vinnarspel som Nadal, Djokovic, Murray eller Federer är en annan diskussion.

Fognini har, likt många andra spelare (återigen Gulbis, till exempel), väldigt hög högstanivå. Lägstanivån, däremot, är riktigt usel. Och mot den absoluta tenniseliten är han oftast inte särskilt konkurrenskraftig. Segrarna över Berdych och Gasquet i Monte Carlo utgör två av de totalt blott tre han någonsin bärgat mot topp 10-spelare (3-26 i facit totalt). Han gjorde en delvis fenomenal match mot en till synes omotiverad Nadal i Peking och ledde med 6-2, 4-1, innan den spanske besten vaknade till liv och vann 11 av matchens 12 sista game. Några av gamen i tredje set var riktigt smärtsamma att se, eftersom Fognini (återigen) valde den feges väg ut och lät sig bli överkörd i stället för att förlora med värdighet och flaggan i topp när han märkte att det spel som räckte mot en underpresterande Nadal inte var good enough mot en tjurskallig Nadal som hittat sin bollträff.

Det är liksom det här, att det ser ut som att han slutar kämpa bara helt utan vidare, som skapat bilden av honom som spelmässigt oantastlig men känslomässigt nyckfull. I en värld av gråblaskiga tennispersonligheter är blotta tanken kittlande, tydligen. Samtidigt kan han ju bevisligen bete sig på det här sättet och ändå vara rankad bland de 20 bästa i världen, vilket ytterligare spär på den här bilden av honom.

Det skulle sannolikt krävas enorma resurser för att maxa Fogninis kapacitet, och då finns ändå ingen garanti för att han skulle utmana om Grand Slams – eller ens Masters. Den typen av kapacitet har han nämligen aldrig visat prov på i dessa sammanhang. Min gissning är att Fognini helt enkelt är väldigt nöjd med sin tillvaro som mytologiserad supertalang och inte har för avsikt att prove himself wrong.

Så, nu när jag fått spy lite galla över mytbildningen kring Fabio Fognini kan vi ju konstatera att hans säsong 2013 varit över förväntan. Lite konstigt att han inte har mer poäng med tanke på hans höga matchfacit, 42-27, kan tyckas. Det beror på att han spelat inte mindre än 29 turneringar i år – varav 11 är ”non-countable”, eftersom endast de fyra Grand Slam-turneringarna, de åtta obligatoriska Masters-turneringarna (plus Monte Carlo, som är frivillig) och därutöver de sex bästa resultaten i 250- och 500-turneringar räknas in i världsrankningen.

* * *

Mikhail YOUZHNY

15. MIKHAIL JUZJNYJ

piluppÅlder: 31.
Rankningspoäng: 2,145.
Titlar: 2 (3 finaler).
Matchfacit: 39-24.
Bästa Grand Slam-resultat: US Open, kvartsfinal.

Det blev ju ett riktigt bra år för Juzjnyj, till slut. Inledde året rankad 25 och hamnade på fel sida om 30-strecket (33 som lägst) efter en tung start på året. Han lyckades bara ta sig förbi andra omgången i en enda turnering under årets fyra första månader (Zagreb, semifinalförlust mot Marin Cilic). I Franska öppna gick han till åttondelsfinal (förlust mot Tommy Haas) men det var först på det gyllengröna gräset under sommaren som det lossnade för ryssen.

Gjorde en riktigt bra turnering i Halle, där han slog hemmafavoriten Philipp Kohlschreiber i kvarten och Richard Gasquet i semin i raka set, innan han föll i en tresetare mot Roger Federer i finalen. Gick sedan till åttondelsfinal i Wimbledon (förlust mot Andy Murray). På gruset i schweiziska Gstaad vann han årets första titel och en månad senare chockade han med en kvartsfinal i US Open (förlust mot Novak Djokovic). Låg för övrigt under med 2-5 i femte set mot Lleyton Hewitt i åttondelsfinalen, men blixtrade till och vann fem raka game. Riktigt starkt.

Avslutade året med att finalslå hemmafavoriten och regerande mästaren David Ferrer i Valencia, innan han tvingades kasta in handduken mot Kevin Anderson i Paris.

Summa summarum avancerar Juzjnyj alltså 10 placeringar på rankningen jämfört med 2012, bärgar 2 titlar på 3 finaler och noterar sitt näst bästa Grand Slam-facit i karriären (11-4, bokförde toppnoteringen 12-3 säsongen 2010). Inte illa för en 30-plussare.

* * *

John ISNER

14. JOHN ISNER

pilsidaÅlder: 28.
Rankningspoäng: 2,150.
Titlar: 2 (4 finaler).
Matchfacit: 39-24.
Bästa GS-resultat: Franska öppna/US Open, 3:e omgången.

Nu ska vi räkna lite matte! Av de 13 turneringar med 250- och 500-status (det vill säga frivilliga turneringar, utöver de obligatoriska fyra GS och åtta Masters) som John Isner valde att ställa upp i spelades sju i USA. Mer än hälften, alltså. På de här 13 turneringarna spelade Isner in totalt 1,205 poäng (varav 1,070 räknas in i hans poängtotal på världsrankningen). Av dessa 1,205 poäng inkasserades 1,070 i tävlingar som arrangerades i USA (varav 980 räknas in i poängtotalen).

Av de totalt 1,070 poäng som Isner kan tillgodoräkna sig på världsrankningen kan alltså blott 90 härledas till en turnering utanför USA (Peking, där han nådde kvartsfinal). Lägg därtill att han bärgade 1,725 poäng av sina totalt 2,150 (det vill säga över 80 procent) i USA. Blott 425 plockades alltså utanför landets gränser. John Isner är alltjämt en hemmaspelare, med andra ord.

Säsongen generellt då? Den har varit överraskande bra, får man säga. Stod ju över Australiska öppna på grund av skada och föll sedan ner i en ganska ordentlig formsvacka under våren. Vann visserligen 250-turneringen i Houston, på grus, men det var en ensam ljuspunkt under ett överlag kolsvart första halvår för USA-ettan. Resultatet blev naturligtvis ett litet ras på rankningen – från toppnoteringen 10 till 23 på bara ett år. 

Jag trodde att han skulle fortsätta rasa, för det fanns ingen riktig ljusning i sikte, men när sommaren kom lyckades han bromsa fallet. Efter att ha gjort sig illa i inledningen av öppningsmatchen mot Adrian Mannarino i Wimbledon och tvingats avbryta efter blott två spelade game, gick han (som regerande mästare) till semifinal på gräset i Newport (förlust mot fjolårsfinalisten Lleyton Hewitt), vann sin andra titel för säsongen i Atlanta på hardcourt två veckor senare och tog sig sedan till sin andra raka final, i Washington (förlust mot Juan Martín del Potro).

Han torskade sedan direkt i första omgången mot en inspirerad Vasek Pospisil i Montréal, men prickade in formtoppen i Cincinnati – på hemmaplan. Slog ut i tur och ordning Richard Gasquet, Novak Djokovic, Milos Raonic och Juan Martín del Potro på väg mot sin andra Masters-final i karriären. Väl där blev det förlust i raka tiebreak mot en Rafael Nadal i monsterform, men finalplatsen tog honom upp till plats 14 på rankningen – efter att ha tillbringat fem månader utanför topp 20.

I US Open tog det stopp redan i tredje omgången (mot Philipp Kohlschreiber) och han gick igenom höstsäsongen efter Flushing Meadows med plusstatistik (5-4 i matchfacit på sina fyra sista turneringar).

Detta innebär alltså att John Isner avslutar året som rankad 14 i världen. Det ska han vara oerhört nöjd med tycker jag. Personligen tycker jag att runt 20-25 ligger mer i linje med hans spelmässiga kapacitet. Hans serve är den tveklöst bästa på touren och i egenskap av rutinerad mammutservare är han alltid ett hot mot toppspelarna, men hans oförmåga att prestera utanför USA i kombination med ett väldigt begränsat spel (klickar serven är han rökt) tar udden av hans potential. Dessutom är han i princip helt ofarlig i Grand Slam-sammanhang eftersom han inte har fysiken för att spela långa och krävande matcher.

2014 kan han plocka en del poäng under säsongens första halvår och på så vis närma sig topp 10 igen, men jag tror inte att han kommer ta några större spelmässiga kliv framåt. Håller han sig inom topp 20 ett år till ska han vara mer än nöjd.

* * *

Tennis, Swedish Open i Båstad dag 5

13. NICOLÀS ALMAGRO

pilsidaÅlder: 28.
Rankningspoäng: 2,290.
Titlar: 0.
Matchfacit: 42-24.
Bästa Grand Slam-resultat: Australiska öppna, kvartsfinal.

Säsongen började ju väldigt bra för Nico. Kvartsfinal i Australiska öppna (förlust mot David Ferrer), två semifinaler (Buenos Aires, Acapulco) och två finaler (Houston, Barcelona) under årets första fyra månader.

Sedan följde en liten svacka under sommaren. Tog sig visserligen till åttondelsfinal i Franska öppna (förlust mot Tommy Robredo, efter att ha tappat en 2-0-ledning i set) och semifinal i Hamburg (förlust mot Fabio Fognini) men hade förtvivlat svårt att prestera i Masters-turneringarna. När de sju första avverkats hade han bara tagit sig vidare från de två inledande omgångarna i en turnering (Miami) och noterat bleka 5-7 i matchfacit. Efter respass direkt i öppningsmatchen mot Denis Istomin i US Open föll han ner till plats 18 på världsrankningen (avslutade 2012 som världselva).

Tack vare en kvartsfinal i Shanghai och semifinaler i Tokyo och Valencia lyckades spanjoren reparera lite av skadan, och landar vid årets slut på klart godkända plats 13.

Imponerande ändå, tycker jag. Särskilt med tanke på att Almagro förmodligen är den spelare på touren som får ut allra minst av sin kapacitet, år efter år. Han skulle kunna vara otroligt bra, nämligen – om det inte vore för att han spelar så huvudlöst och ineffektivt. Han vill gärna slå väldigt hårt och döda poängen snabbt, vilket resulterar i på tok för många enkla missar. Inte alls benägen att försvara sig taktiskt och effektivt, helt enkelt. Nej, han föredrar att försöka vända spelet omgående och slå sig ur svåra underlägen, i stället för att ha is i magen och vänta på att luckor ska öppna sig i motståndarens offensiv. Ofta med begränsat resultat.

Rysligt bra serve har han också. Utan tvekan bland de fem bästa på touren. Han är inte överdrivet snabb men väger upp det med fin bollkänsla.

Finns mycket kapacitet i Almagro, men det skulle troligen krävas ett helt knippe mentala och taktiska coacher för att få honom att nå sin fulla potential. Tills vidare får han nöja sig med att tillhöra gruppen spelare som skuggar den grupp spelare som i sin tur skuggar de allra bästa i världen…

* * *

TENNIS - ATP, Erste Bank Open 2013

12. TOMMY HAAS

piluppÅlder: 35.
Rankningspoäng: 2,435.
Titlar: 2 (3 finaler).
Matchfacit: 47-21.
Bästa Grand Slam-resultat: Franska öppna, kvartsfinal.

Jag förutspådde inför säsongen att veteranen Tommy Haas skulle slå sig in på topp 20 och har vid olika tillfällen skrivit att jag tycker att han har kapacitet för att vara rankad strax utanför topp 10.

Men att han skulle avsluta året så högt upp som plats 12, det trodde jag nog inte. Nej, runt 15-20 – efter några enstaka veckor högre upp på rankningen under året – kändes mer rimligt.

Hur som helst ett makalöst år för den nu 35-årige Haas. Kronan på verket är så klart kvartsfinalen på Roland Garros. Slog ut John Isner och Mikhail Juzjnyj innan det tog stopp mot Novak Djokovic (som han chockslog i Miami ett par månader tidigare). Gjorde ju en riktigt bra turnering även i Miami. Hade 1-0 i set i semin mot David Ferrer, men föll till slut i tre. Segern över Djokovic (6-2, 6-4) kvalar nog in på topp 10 över säsongens största skrällar. Spelade otroligt smart i den matchen. Rent taktiskt en av hans absolut bästa matcher under de senaste två säsongerna.

På det hela taget bra GS-resultat för Haas: 1R i Australiska öppna, kvart i Franska öppna, åttondel i Wimbledon (förlust mot Djokovic) och 3R i US Open. 7-3 totalt i matchfacit, att jämföra med 3-4 förra året. Mycket bättre Masters-resultat också. Stod ju över fyra turneringar förra året (Monte Carlo, Madrid, Rom, Paris), bara en i år (Monte Carlo, som ju är frivillig). Fick ihop 13-6 i matchfacit, att jämföra med 9-5 förra året.

Två titlar (München, Wien) och en finalförlust (San José). Har dessutom bara förlorat sex öppningsmatcher, vilket är ett kvitto på hans jämnhet under året.

Med tanke på att han knappt har några poäng alls att försvara i Melbourne kan han mycket väl utmana Milos Raonic och Jo-Wilfried Tsonga om 10:e- och 11:e-platsen på rankningen under inledningen av 2014.

* * *

Tennis, Stockholm Open, Dag 4

11. MILOS RAONIC

pilsidaÅlder: 23.
Rankningspoäng: 2,860.
Titlar: 2 (4 finaler).
Matchfacit: 45-21.
Bästa GS-resultat: Australiska öppna/US Open, åttondelsfinal.

Raonics 2013 har i mångt och mycket varit identiskt med hans 2012: 2 titlar på 4 finaler, 45 segrar (matchfacit förra året: 45-20). Samtliga finalförluster i 500-turneringar (Memphis och Tokyo 2012, Montréal och Tokyo 2013). Som bäst åttondelsfinal i Grand Slam-sammanhang (US Open 2012, Australiska öppna och US Open 2013).

Hade som vanligt en svag sommar och noterade 2-4 i matchfacit under juni och juli.

Sen kom Canada Masters på hemmaplan i Montréal. Kanadensaren prickade in en riktig kanonform och slog ut Jeremy Chardy, Mikhail Juzjnyj, Juan Martín del Potro (i en match där han fick mycket kritik för sin osportslighet när han nuddade nätet, men låtsades som att det regnade eftersom huvuddomaren inte sett något – och vann således poängen ytterst ohederligt), Ernests Gulbis och Vasek Pospisil på sin väg mot sin första Masters-final någonsin.

Väl där blev han överkörd av Rafael Nadal, men finalplatsen gjorde honom till en topp 10-spelare för första gången i karriären. Han föll sedan ner till plats 11 redan efter en vecka men höll den positionen hela året ut (kandiderade faktiskt till 10:e- och till och med 9:e-platsen under höstracet).

Avslutade sedan året på ett överlag riktigt imponerande vis. Tog sig till åttondelsfinal i US Open (förlust i en tajt femsetare mot Richard Gasquet, där Raonic hade 2-1-ledning i set), vann sin andra titel för säsongen i Bangkok (efter semifinalseger över Gasquet och finalseger över Tomás Berdych) och final i Tokyo (förlust mot del Potro). Tog sig dessutom till semifinal i Barcelona under vårens grussäsong (förlust mot Nadal) och åttondelsfinal i totalt fyra Masters (Indian Wells, Cincinnati, Shanghai, Paris).

Rent spelmässigt tycker jag att Raonic främst utvecklats i defensiven. Han är fortfarande hästlängder ifrån de bästa i världen i det här avseendet, men han har blivit lite mer balanserad och mindre vårdslös i sitt försvarsarbete. Till exempel slicar han oftare i trängda lägen, i stället för att chansa med offensiva kontringsslag i steget. Han har fortfarande mycket att jobba på i sitt grundspel, och han behöver nog köra ännu mer fysträning för att orka prestera på topp i matcher i bäst av fem set. Serven är fortsatt den näst bästa i världen (bara Isners är bättre, vågar jag påstå).

Sammanfattningsvis tycker jag att Raonic gjort en riktigt bra säsong. Det har ställts oerhört höga krav på honom sedan han slog igenom med dunder och brak 2010-2011. Lite orättvist höga krav, kan jag tycka. Det är helt enkelt ännu inte realistiskt att han ska börja slåss om Grand Slam-titlar och utmana den yttersta eliten. Han är trots allt med sina fem bucklor på totalt tio finaler den vinstrikaste av alla framtidslöften på touren (bortsett från del Potro, men frågan är om han verkligen kvalar in under kategorin ”lovande ynglingar” fortfarande), och även den högst rankade. Hans samarbete med coachen Ivan Ljubicic, som inleddes i år, har fallit väldigt väl ut hittills, och under 2014 tror jag att han kommer ta ytterligare kliv i rätt riktning.

För att så småningom bli den kraft att räkna med som alla hoppas på.

Och förväntar sig.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB