Jag är som bekant ingen vän av årsbästalistor. Alltid lika förutsägbara, alltid lika tomma på aha-upplevelser.

Betydligt roligare att dra på sig huckle och spå i kaffesumpen, helt enkelt.

Men så här mellan jul och nyår borde man väl åtminstone kunna snyta ur sig någonting om 2012 i listform, kan tyckas. Som en julklapp/nyårspresent (i vissa kulturer firas nyår med en form av motsvarighet till julklapp, för er som inte visste det) i efterskott/förskott.

Nåväl. Här har ni den. Tennisbloggens årsbästalista 2012.

ÅRETS GENOMBROTT: David Ferrer

Det känns onekligen konstigt att man vid 30 års ålder kan vinna en kategori som Årets genombrott – särskilt när man redan varit en stabil topp 10-20-spelare i en herrans massa år. Men något annat går egentligen inte att säga när man summerar 2012. Ferrer vann sju titlar i år, fler än någon annan spelare – en av dem var hans första Master i karriären. Han avslutade säsongen med imponerande 76-15 i matchfacit och en femteplats (med 6,505 poäng) på världsrankningen, tätt bakom skadade landsmannen Rafael Nadal. Förlorade bara en final (mot Nadal i Barcelona) och tog sig till minst kvartsfinal i samtliga Grand Slam-turneringar (semifinal i Franska öppna och US Open). Ferrers tveklöst bästa säsong i karriären, helt enkelt.

Hedersomnämnanden: Andy Murray, Jerzy Janowicz, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=oyJn2q2ig0c

ÅRETS ÖVERRASKNING: Jerzy Janowicz

Kom från ingenstans och tog alla med storm i Paris Masters, där han sluggade sig hela vägen fram till final efter segrar över Philipp Kohlschreiber, Marin Cilic, Andy Murray, Janko Tipsarevic och Gilles Simon.

Hedersomnämnanden: Laura Robson, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=XL5Ls4GDm2M

ÅRETS FÖRLUSTTAL: Andy Murray i Wimbledon

Den grinige skotten har aldrig varit publikens favorit och har många gånger hjälpt till att svärta ner sitt rykte ytterligare. Men efter den svidande finalförlusten mot Roger Federer inför hemmapubliken i Wimbledon höll han ett så hjärtskärande och ödmjukt tal att inte ett enda av arenans tusentals ögon kan ha varit torrt. Murray vann säkerligen en och annan ny supporter tack vare det där historiska förlusttalet.

Hedersomnämnande: Robert Lindstedt i Stockholm Open.

http://www.youtube.com/watch?v=RltKuGkh2jg

ÅRETS SLAG: Grigor Dimitrov, Swiss Indoors

Grigor Dimitrov slår en serve från deuce court placerad nära krysset i Viktor Troickis serveruta. Troicki får över en svag retur, men Dimitrovs inside-out forehand misslyckas kapitalt, hamnar centralt i banan och mitt på Troickis racket. Den backhand serben skickar över borde ha resulterat i en miss från Dimitrov, men på något oförklarligt sätt svarar han i stället med årets – ja, kanske decenniets – märkligaste konstslag.

Hedersomnämnande: Federer mot Djokovic i World Tour Finals.

ÅRETS AVBÖN: Mikhail Juzjnyj, Franska öppna

Han blir totalt utklassad av David Ferrer. Men i stället för att slå sig själv blodig med racketen (ja, det har hänt förr) väljer Mikhail Youzhny att be den betalande publiken om ursäkt – genom att skriva ”SORRI” med foten i sanden.

ÅRETS UTBROTT: Roger Federer, Franska öppna

Den alltid så timide och kylige Roger Federer har svårt att hålla känslorna i styr i den rafflande kvartsfinalen mot Juan Martín del Potro i Franska öppna. Efter att ha slagit en boll i nät, vilket betyder två matchbollar för del Potro i andra sets tiebreak, skriker han ut sin frustration i en klassisk uppmaning till publiken (som tydligen förde för mycket oväsen): ”Håll käften!”

Hedersomnämnande: Novak Djokovic i typ ALLA turneringar – helt osannolikt hur många svordomar den killen kan klämma in i en enda mening…

ÅRETS ANONYMA NÄTHATARE: David Torstensson, 29 år, Uppsala

Den alltid lika kärvänlige uppsalabon David Torstensson sprider sitt evangelium under täckmanteln ”Ralf”/VamosRafa på diverse sajter, däribland Twitter (@svensktennis). Anonymt, givetvis – som sig bör. Det enda som saknas är väl egentligen en Guy Fawkes-mask. Inte mycket är känt om den vilt sluggande 29-åringen, förutom att han är allsmäktig. Ja, enligt egen utsago, alltså.

ÅRETS SPYA: Richard Gasquet i Franska öppna

Maratonduellen pågår i en dryg minut och 38 slag. Medan motståndaren Grigor Dimitrov faller till marken som en säck potatis böjer sig Richard ”baby-Federer” Gasquet ner – och kastar en pizza rakt på banan. Han kanske behöver lite konditionsträning, fransmannen?

http://www.youtube.com/watch?v=IDoNkEp8IPo

ÅRETS BULLSHITTER: Serena Williams

Alla vet hur bra Serena Williams. Alla vet hur dominant hon är. Alla vet hur liten chans hennes motståndare har när hon är på bra spelhumör. Ändå envisas hon med att leverera uppenbart skitsnack i form av ”jag trodde inte att det var sant när jag vann!” eller ”det är en dröm som jag inte vågade tro att den skulle gå i uppfyllelse!” när hon vunnit karriärens femtielfte titel. Hennes ödmjuka segertal känns nästan som hån mot förloraren. Lite ”let me just rub it in your face a little bit”, typ.

Hedersomnämnande: Roger Federer. Han är en fröjd att se men sannerligen inte att lyssna på. Neutral och timid in absurdum.

http://www.youtube.com/watch?v=Z_agvQcgAcc

ÅRETS COMEBACK: Brian Baker

Han missade sex år på grund av skador och operationer. När han väl kom tillbaka så gjorde han det med besked – efter att ha nått karriärens första ATP-final (i Nice), andraomgången i sin första Grand Slam-turnering (Franska öppna) sedan US Open 2005 och åttondelsfinalen i Wimbledon efter kvalspel nådde den 27-årige amerikanske olyckskorpen som högst plats 52 på världsrankningen. Inte illa pinkat.

ÅRETS ARMBÅGE: Rafael Nadal

Det står 1-1 i set och Lukas Rosol ska serva vid ställning 3-2 i tredje. Vid sidbytet tågar en uppretad världstvåa mot bänken och passar på att ge 100-rankade doldisen en liten buff med armbågen när de går förbi varandra nedanför domarstolen. Trots att Rosol stannat upp för att släppa förbi spanjoren. ”Osportsligt!”, ropade tennisälskarna på internet. ”Inte meningen”, ursäktade sig Nadal. Men skadan var skedd – och årets armbåge ett faktum.

http://www.youtube.com/watch?v=jcbJReKAWgo

ÅRETS SKITSTÖVEL: Tomás Berdych

Nicolás Almagro borde i princip prenumerera på den här kategorin, möjligen tillsammans med Radek Stepanek och David Nalbandian, men Berdych snodde åt sig priset i år efter sitt fantastiska trash-talk inför Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien – då han pekade ut Almagro som Spaniens svaga länk, som Tjeckien skulle ”bygga sin seger på”. Underbart skitstövligt.

Hedersomnämnande: Nicolás Almagro, Radek Stepanek, David Nalbandian, Rafael Nadal (efter armbågsincidenten mot Rosol i Wimbledon).

Robert Lindstedt och Nenad Zimonjic föll alltså mot Bruno Soares och Marcelo Melo i dubbelfinalen: 6-7(4), 7-5, 10-6.

Lindstedts 17:e finalförlust (på totalt 33 finaler). Dock först turneringen tillsammans med nya dubbelpartnern Zimonjic, så det får ändå ses som en stark insats.

Men att de ledde med 1-0 i set och 4-2 i andra set lär nog svida ordentligt i morgon.

Nu vankas det alldeles strax singelfinal mellan förstaseedade Jo-Wilfried Tsonga och andradito Tomás Berdych. Veckans tveklöst häftigaste final. Att döma av hur de presterat hittills känns det på förhand som att Berdych är knapp favorit. Vi vet dock vad Tsonga är kapabel till, så förhoppningsvis blir det en välspelad och underhållande tillställning det här.

Du kan följa spektaklet här i bloggen och på Twitter (@bollaravstahl). Kör en klassisk liverapportering light här i bloggen med korta analyser efter varje set, och mer direkt uppdatering på Twitter.

Nu kör vi!

Efter tre framgångsrika år (elva titlar på 24 finaler, varav tre raka i Wimbledon) väljer nu svenske dubbelspecialisten Robert Lindstedt att bryta med sin parhäst Horia Tecau.

Från och med nästa år kommer Lindstedt att spela med serbiske Nenad Zimonjic, som spelat ihop med Michaël Llodra sedan 2011. Zimonjic har vunnit tre Grand Slam-titlar på sju finaler (Wimbledon 2008 och 2009, Franska öppna 2010, samtliga med Daniel Nestor), två World Tour Finals på tre finaler (2008 och 2010, med Nestor) och totalt 45 dubbeltitlar. Dessutom fyra Grand Slams på åtta finaler i mixed doubles (Australiska öppna 2004 och 2008, Franska öppna 2006 och 2010).

Ingen skugga ska falla över Tecau, men det är ett ordentligt uppköp för Lindstedt. Precis som SvD:s Jonas Arnesen konstaterar är det Lindstedt som varit motorn i samarbetet Lindstedt/Tecau, och rumänen har ofta visat prov på svaga nerver i de riktigt stora matcherna (Wimbledon-finalerna, till exempel).

36-åriga Zimonjic är rutinerad, han är före detta världsetta i dubbel (2008, tillsammans med Nestor) och dessutom revanschsugen efter ett inte lika lyckat samarbete med Llodra som med Nestor – resulterade ”bara” i fem titlar på åtta finaler under 2011 och 2012.

Givet Lindstedts och Tecaus framgångar under deras tre år tillsammans – Lindstedt har vunnit tio av sina 16 ATP-titlar med rumänen – är det ingen sportslig schism som får de båda att gå skilda vägar. Inte heller beror det på osämja på det privata planet, enligt Lindstedt.

”Ja, vi slutar. Detta är det andra av dom två sportsligt korkade bytena. Vi vet om det. Men det finns som sagt andra anledningar som spelar in. Jag och Horia kände väl att vi behövde ett litet break och ny luft under våra vingar. Läs nu inte att vi är ovänner och inte tål varandra, för det är helt fel! Men vi har spelat ihop i 3 år nu och det är rätt länge för dubbelpar. Det är ett väldigt jobbigt förhållande man har som dubbelpartners.”, skriver han på sin blogg.

Han skriver vidare att det var ”omöjligt att inte fundera på” det alternativet när Zimonjic frågade honom i somras.

Underförstått: Lindstedt/Zimonjic har potential att bli ett mycket bättre dubbelpar än Lindstedt/Tecau. Det är en ganska uppenbar analys, med tanke på Zimonjics meriter. Därmed inte sagt att det automatiskt blir succé – det är så klart mycket som ska klaffa för att ett samarbete i dubbel ska bli framgångsrikt.

De båda ska smygstarta sitt samarbete redan i Stockholm Open i oktober, eftersom Tecau känner sig för sliten för att delta. Kommer att bli intressant att se vem som är den mest naturliga ledargestalten av de två. På förhand ligger det givetvis nära till hands att anta att Zimonjic iklär sig rollen som härförare, om inte annat så helt enkelt för att han är den mest meriterade av de båda.

Återigen, ingen skugga ska falla över Tecua – men visst känns det här som en riktigt spännande förändring för Lindstedts del? Det verkar även han själv tycka:

”Nenad har varit en av världens 3 bästa individuella dubbelspelare dom senaste åren och jag tror och hoppas att vi verkligen kan göra stora saker tillsammans.”

* * *

Så här skriver förresten väl insatte Lindstedt om uppbrottet mellan Zimonjic och Llodra:

”Eftersom Llodra tappat så pass mycket i singelranking bestämde han sig för att satsa mer på singel och mitt i säsongen ändrade han sitt schema med Nenad. Han åkte inte till Masterstävlingarna i Kanada och USA, sen åker han heller inte till Asien. Så med andra ord förstörde han lagets chanser att gå till Masters i London. Inte konstigt att det spricker då.”