TV-KRÖNIKA På söndag börjar ”Solsidan” på sin förmodat sista säsong. En serie med fenomenal tonträff och absolut samtidsgehör, som mer eller mindre omedelbart sällade sig till de svenska komediklassikerna när den hade premiär vintern 2010.
Säsong fem börjar starkt, och att följa ”Solsidans” avsked kommer att bli ett bitterljuvt nöje de kommande tio veckorna.
Samtidigt lanserar TV4 en ny, lovande komediserie på fredagskvällarna.
”Boy Machine” – som precis som ”Solsidan” och excellenta ”Torpederna” är signerad Felix Herngrens produktionsbolag FLX – landar inte riktigt lika klockrent som ”Solsidan” gjorde. Men rolig är den definitivt.
Under 90-talets mörkaste pojkbandsvälde utgjorde Mange (Peter Magnusson), Torkel (Henrik Dorsin), Peder (Jonas Karlsson) och Jens (David Wiberg) den mycket framgångsrika gruppen Boy Machine.
I dag befinner de sig i medelålderskrisens initiala skede på olika håll. Mange, som tror att han fortfarande är het, är afterskitrubadur. Hans storebror Peder är affärsjurist med dyr villa och fyrkantigt familjeliv. Supermesen Jens jobbar som lärare men har, som i hopp om att återigen få bli relevant, hållit fast vid sin älskade pojkbandsfrisyr. Och Dorsins bisarra figur Torkel – som är som tagen ur ”Grotesco” – har blivit fåraherde med tomteskägg på en skärgårdsö.
Det är ett bedagat gäng, ingen bryr sig om Boy Machine längre, och gammalt groll från splittringen ligger och skaver mellan Mange och Torkel. Men nu ska bandet ändå återförenas.
”Boy Machine” har ett lysande gäng skådespelare ombord, och ett bra grepp om pojkbandsattributen som var fåniga redan då det begav sig, och såklart är oerhört tacksamma att driva med i retrospektiv. Stort plus också för roliga biroller (Björn Gustafsson och Adam Pålsson dyker upp som odräglig popduo i avsnitt två), nostalgiframkallande retroinslag (MTV news!) och framför allt hysteriska musikvideor.

I kväll: ”Så mycket bättre” i TV4.

 

Jaaa!
Nya säsongen av ”Fargo” (HBO Nordic) är ett mästerverk. Ett mästerverk!

 

Nja
Nya snutserien ”Public morals” (TNT) är en stereotypfest – men i snyggt sjabbiga 60-talsmiljöer.