RECENSION Alfred Gough och Miles Millar – duon bakom ”Smallville” – ligger bakom den här MTV-serien efter Terry Brooks ”Shannara”-böcker. (Den här första säsongen är framför allt baserad på bok nummer två – ”The elfstones of Shannara”/”Shannaras alvstenar”.)
Världen vi befinner oss i – ”de fyra länderna” – är en postapokalyptisk framtid, med medeltida standard, befolkad av människor, alver, troll, dvärgar och gnomer.
De demoner som en gång härjade har varit instängda i århundraden, kontrollerade av ett heligt trä som alverna har vaktat. Men nu håller trädet på att dö, och demonerna släpps därmed fria, och hotar att förgöra de fyra länderna.
Nu gäller det att ”en utvald” bär ett frö från trädet till ett säkert ställe, så att det kan pånyttfödas, och den lotten faller på alvprinsessan Amberle (Poppy Drayton), i sällskap med halvalven Wil (Austin Butler) – som precis har fått veta att han är den siste i den legendariska släkten Shannara, och därmed kapabel till mäktig magi.
Andra nyckelfigurer är den kringflackande människan Eretria (Ivana Baquero) och den flera hundra år gamla druiden Allanon (Manu Bennett).

Terry Brooks har blivit anklagad för att härma J.R.R. Tolkien, och visst finns det gemensamma nämnare med ”Sagan om ringen”. Men den serie som kommer att nämnas mest i samband med den här premiären är ofrånkomligen ”Game of thrones”.
Brooks har själv viftat bort jämförelserna, med motiveringen att hans böcker är familjeorienterade – men det ligger ändå väldigt nära till hands att anta att MTV har plockat upp konceptet i hopp om att kunna rida på ”Game of thrones” enorma popularitetsvåg.
Med det sagt känns det fel att ens nämna de två serierna i samma mening, då det här snarare är en snyggare och mer påkostad tonårsvariant av det barnvänliga brittiska fantasyäventyret ”Merlin” än en raffinerad ”Game of thrones” för fjortisar.
”The Shannara chronicles” är visserligen överraskande ambitiös och kommer med sina snygga tonåringar på äventyr säkerligen att funka för MTV-publiken. Men som vuxen tröttnar jag snabbt på de tämligen dåliga unga skådespelarna (orkar inte se Poppy Drayton spärra upp ögonen i bestörtning en enda gång till), ideliga magiska effekter i stället för vettig dialog och en värld som visserligen är vacker men så konstgjord att det bitvis känns som att man ser på ett tv-spel snarare än en tv-serie.