Hans program ”Fittja Paradiso” var omstritt när det sändes.
När Janne Josefsson nu återvänder till stockholmsförorten i två ”Uppdrag granskning”, känns det som bland det bästa han har gjort.

SVT:s granskande journaliststjärna är väl så gott som alltid omstridd, vad han än gör.
”Fittja Paradiso”, som direktsändes i ett par säsonger kring Millennie-skiftet, är kanske bland det mest utskällda han har gjort. Han fick kritik för att svartmåla bilden av livet och människorna i stockholmsförorten, för att utnyttja dem, för att manipulera tv-tittarna.
Jag vet inte, jag kanske börjar bli dement… men så minns inte jag tv-serien.
Jag var där på besök i den lägenhet i ett höghus där redaktionen höll till och gjorde ett tidningsreportage om de reportage och inslag och direktsändningar som man hade på gång och tycker nog att i det stora hela lyckades ”Fittja Paradiso” sedan med att visa upp livet i Fittja, med dess för- och (mest) nackdelar, något som få andra medier hade brytt sig om att göra.
Allt blev inte lika bra, men vilket tv-program gör ständigt bara högkvalitativa avsnitt.
Och att Janne Josefsson ibland har en lite burdus framtoning, det får man ta.
Han har faktiskt en inkännande sida också.
Det märktes när han för ett antal år sedan återvände till gamla reportage han hade gjort och mötte människorna på nytt. Skildrade hur det hade gått för dem och, sådär i förbifarten, blev det ju också en berättelse om de samhällen de bodde i. Hur de hade förändrats. Klassisk journalistik, mer närgångna personporträtt än regelrätta avslöjanden. Bland det allra bästa Josefsson har gjort.
Och det gäller även för serien där han nu återvänder till Fittja.
Med blott ett foto på några smågrabbar som skymtade förbi i ”Fittja Paradiso”, återvänder han och en tv-fotograf till Fittja för att se om han kan hitta dem och vad det har blivit av dem, nu när de närmar sig 30-strecket.
Det faktum att han hittar dem och att de ställer upp och pratar, trots att det har gått mer eller mindre åt helvete för alla utom en av dem, beror naturligtvis till rätt stor del på att han är Janne Josefsson, stjärnreporter i svensk tv:s största kanal. En alldeles äkta kändis.
Men han får dem att prata på allvar. Kommer in under huden på dem. Förvandlar dem till människor av kött och blod, ger oss tv-tittare förklaringar (som vi inte nödvändigtvis behöver tycka duger som ursäkter) till varför det har gått som det har gått för dessa unga män.
Tror inte jag var den enda som nästan blev fullständigt golvad av det första avsnittet förra veckan, som hade snudd på miljonpublik.
Historien om hur det gick för Oguzhan, Musa, Ramzy och de andra är också historien om hur det, åtminstone i vissa delar av landet, har gått för Sverige de senaste 16, 17 åren.
Onsdagskvällens andra avsnitt är minst lika engagerande, omskakande, vemodigt, stundtals både gripande och sorgligt, som det första.