En av mina bästa vänner begick självmord när hon var 25 år. Hon hade då en liten pojke på bara ett par år. Det sorgliga är att min väns pappa begick självmord när vi gick i nian, när hon var 15 år. Han hade varit deprimerad och sjukskriven och en dag kom han inte hem. Eftersom jag fanns nära familjen vet jag att de inte fick något särskilt stöd. Klassen informerades kort och kallt om att hennes pappa dött. Alla visste vad som hänt, men ingen pratade med oss om det eller hade en tanke på att detta kunde vara en kris för oss andra – rädsla för att en förälder skulle dö osv. Detta var länge sedan nu, i början av 80-talet. Men det är ändå tungt att tänka på, att självmordet sas gick i arv, att min kompis trots att hon själv mådde så dåligt över sin pappas självmord, gjorde samma sak mot sitt eget barn. Det är helt ofattbart så här i efterhand att detta inte hanterades mer proffsigt i förhållande till familjen.