Hej
Min make tog sitt liv för 7 år sedan. Han mådde dåligt under flera år med djup depression och var hos psykläkare o vanliga läkare, man provade en massa olika mediciner utan större resultat dock fick han aldrig någon riktig samtalsterapi vilket jag tror hade kunnat hjälpa honom. Jag upplevde att han inte blev tagen på allvar av psykläkare och att han inte fick rätt hjälp, han mådde oerhört dåligt under flera år och jag var helt maktlös då jag inte kunde hjälap honom, jag försökte prata med psykläkaren men det fick jag inte då det inte berörde mig!! Patienten ska själv föra sin talan, hur lätt är det när man mår så dåligt?? Jag är mycket besviken på psykvården, han visade verkligen alla tecken livsleda och han uttryckte även detta för läkarna men utan att bli hörd. Det är oerhört tragiskt att en männsika ska behöva ta sitt eget liv p.g.a. man inte får rätt hjälp. Vi övriga anhöriga, jag barnen ( tre pojkar ) fick vara med om en oerhört traumatisk händelse och tiden därefter har varit fylld av skuldkänslor för oss, kunde vi gjort mera ? varför togs han inte på allvar ? Saknaden och sorgen efter honom är stor och samtidigt är jag rädd att självmord går i ”arv”
Jag är djupt besviken på psykvården. Min make var 59 år när han tog sitt liv i övrigt var han frisk, han skrev ett avskedsbrev till oss så vi skulle förstå varför han inte orkade leva längre.
Denna berättelse skulle kunna var mycket längre men det är i korta drag det som hände