Jag har gått hos bup sen jag gick i 6an/7an. en gång så blev mamma och pappa kallad på ett möte, men jag hängde med för att sitta i väntrummet. Efter ett tag kom en av personalen ut och sa att jag kunde vara med när jag ändå var där. Väl inne sa dom att ”vi har suttit och småpratat med mamma och pappa, din utredning visar att du har add” tänkte inte så mycket på det för misstänkte nästan det, så satt vi där och diskuterade eventuell medicinering osv när en av personalen får hela mitt liv att förändras av ett enda ord ”ja juste! sen har vi bestämt att du har Aspbergers också” bestämt. Vadå bestämt? Jag fick ett papper som det stog ”Aspbergers syndrom” på och sen fick jag gå ut i väntrummet igen, JAG som hade diagnosen fick inte ens vara med på mötet. Några veckor senare blev jag kallad på möte igen och då ville hon att jag skulle säga hur det kändes med Aspbergers. Vadå kände? Jag visste knappt vad det var. Mötet efter det så upplevdes jag som deprimerad och skulle få medicin för det. Jag mådde otroligt dåligt över hur jag fått diagnoserna, speciellt Aspbergern som dom ”bestämt”. Och kunde därför inte sova, så självklart hade jag sömnproblem och skulle ta medicin för det också. Dom slängde bara mer och mer problem på mig så tillslut så gav jag bara upp. Jag bestämde mig för att jag inte ville leva som problem barn. Varje dag mamma åkte till jobbet skrek jag att när hon kommer hem kanske hon inte har en dotter, men jag vågade inte, hur mycket jag än ville dö så vågade jag inte.