Arkiv för kategori Syrien

- Sida 1 av 1

Så grabbar…vad snackar ni om då?

av Nivette Dawod
China's President Xi Jinping (C) and G20 leaders pose for family photo in Hangzhou on September 4, 2016.G20 leaders confront a sluggish global economy and the winds of populism as they open annual talks, but the long war in Syria and the South China Sea territorial dispute hang over the summit. / AFP PHOTO / POOL AND AFP PHOTO / STEPHEN CROWLEY / TT / kod 444
Världsledarna i G20 poserade i söndags för det obligatoriska gruppfotot i Hangzhou i Kina. Det årliga mötet hade en lång agenda med ämnen som den globala ekonomin, det senaste klimatavtalet, kriget i Syrien, populistiska partiers framfart och krisen i Sydkinesiska sjön. Men när Barack Obama försökte prata med kollegorna Erdogan och Putin, som på bilden står och viskar, gick det så där.

G20-mötet i Hangzhou samlar världsledare som USA:s president Barack Obama, Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Rysslands Vladimir Putin och Tysklands Angela Merkel.

(mer…)

Kategorier Syrien, turkiet, Tyskland, USA, Utrikes

Bomboffensiven satte samtalen om Syrien på paus – innan de hann starta

av Nivette Dawod

Kriget i Syrien går snart in på sitt sjätte år.

– Situationen i Syrien är så nära man kan komma ett helvete på jorden, sa FN-chefen Ban Ki-Moon idag till nyhetsbyrån TT.

Och försöken till en ny omgång fredssamtal beskrevs av internationella expertkommentatorer som en fest där inte ens arrangören – FN – visste vem som skulle delta.

De började senare än planerat, dagarna innan ursprungsdatumet, den 25 januari, var inte ens det särskilda sändebudet Staffan de Mistura helt säker på exakt vilket datum som parterna skulle sätta sig runt förhandlingsbordet.

Eller förhandlingsborden – att få medlemmar ur oppositionsgrupper och regering i ett och samma rum var att hoppas alldeles för mycket, de Mistura gjorde allt han kunde för att inte kalla det förhandlingar – utan informella samtal. Istället läckte uppgifter ut om olika medlare som skulle springa i skytteltrafik mellan minst fyra mötesrum i Geneve.

På den första förhandlingsdagen, i fredags, fanns bara en delegation ledd av den syriska regimens FN-representant Bashar al-Jaafari på plats. Den splittrade oppositionsgruppen som bildats i Saudiarabien, Nationella förhandlingsrådet (HNC), vägrade in i det sista att delta i mötet om inte humanitära korridorer och en åtminstone tillfällig vapenvila etablerats i Syrien.

(Samtidigt hade delar av den kurdiska oppositionen inte ens fått någon inbjudan – vilket ledde till att Haytham Manna, en av ledarna i oppositionsgruppen Det syriska demokratiska rådet bojkottade mötet i sin helhet.)

Så i lördags, när HNC till slut gått med på att sända en mindre förhandlingsdelegation till Schweiz, landade plötsligt omkring 24 HNC-representanter med ett flyg från den saudiska huvudstaden Riyadh. Efter flera timmars visumproblem och irritationsmoment på flygplatsen var det officiella beskedet att man inte var i Geneve för att förhandla. Kravet om att minska lidandet för det syriska folket stod kvar, och det tänkte man framföra till FN-sändebudet.

– Vi kommer att prata med de Mistura, sedan får vi se, sa talespersonen Monzer Makhous till Washington Post.

Så när en av de mest svårflörtade parterna äntligen bestämt sig för att dyka upp kraschade allt.

Bokstavligt talat.

Staden Anadan, norr om Aleppo, bombades i veckan av ryskstödda regimstyrkor. FOTO: REUTERS

Ingen vet exakt när det första målet bombades, men i början av veckan stod det klart att regimen och den ryska samarbetspartnern hade inlett en ny massiv offensiv i Syrien. Under veckans tre första dagar bombades hundratals mål i syfte att bland annat återta kontrollen över områden norr om Syriens största stad Aleppo, som i dagsläget är splittrad i olika fästen. I går kväll meddelade den syriska armén att man intagit två städer och stoppat den försörjningsled som de syriska rebellerna haft in till grannlandet Turkiet.

Samtidigt ställde sig Staffan de Mistura framför den väntande världspressen i Geneve och berättade att han utlyst en ”paus” i samtalen. Han aktade sig för att använda ordet ”misslyckande” och framhävde istället att samtalen ska återupptas den 25 februari. Men att andra ansträngningar än militära behövs från stormakterna USA och Ryssland, som står på var sin sida i kriget.

FN-sändebudet Staffan de Mistura uppgav igår att fredssamtalen om Syrien tagit en paus. FOTO: AFP

– De kom och de stannade. Båda sidor har insisterat på att de vill få till stånd en politisk process, sa de Mistura, enligt BBC.

Regimens FN-representant al-Jaafari och HNC:s högste chef Riad Hijab, anklagade båda sin motpart för att ha förstört förhandlingarna innan de över huvud taget kommit igång.

Över 250 000 människor har mist livet i krigets Syrien. Begynnande svältkatastrofer har upptäckts i belägrade städer.

Men trots att fredssamtalen knappt hinner börja innan de slutar fortsätter det internationella samfundets ansträngningar.

Idag inleddes en så kallad givarkonferens ledd av FN för att samla in bistånd till den syriska befolkningen, både inom det sargade landet och i de grannländer som har tagit emot allra flest av de 11 miljoner människor som nu är på flykt från Syrien. Ett av mötets huvudsyfte är att ordna utbildning och jobb till de som bor i flyktingläger i grannländerna, bland annat för att undvika att få en hel ”förlorad generation” av barn som aldrig fått gå i skolan.

FN hoppas få ihop sammanlagt 80 miljarder kronor, och flera länder har redan aviserat att de tänker bidra. Sverige har avsatt 1,7 miljarder kronor under 2016-2020 i en regional strategi för Syrienkrisen.

– De kommande dagarna måste användas till att samla människor till bordet snarare än att vinna mark på slagfältet, sa FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon inför dagens konferens.

Det blir ingen enkel match.

Men sannolikt blir det lättare än att samla parterna till förhandlingsbordet igen den 25 februari.

Kategorier Syrien

Nicolas satt fången hos IS i tio månader. Han tror inte på mer bomber.

av Staffan Lindberg
henin

Mönstret upprepar sig varje gång. Efter terrordåden kommer kraven på fasta, tydliga svar. Tuffare tag. Mer bomber.

Som nu, i Frankrike. Tre dagar efter terrordåden i Paris talade den franske presidenten Francois Hollande inför kongressen på slottet i Versailles. Han lovade strängare lagar och skärpta kontroller på hemmaplan… och nya bomber därborta.

Mer våld, tycks alltid vara svaret.

Biter det på IS?

Nej, inte om man får tro den franske journalisten Nicolas Hénin, 40. Och han vet mer om saken än de flesta. I tio månader satt han fånge hos IS, innan han frigavs tillsammans med tre andra journalister förra våren.

I en debattartikel i brittiska The Guardian berättar han om sin tid som terrororganisationens fånge. Nicolas Hénin beskriver IS-männen, som vi andra bara sett skymta i propagandafilmer på nätet.

Deras barnsliga, men brutala lekar. Skenavrättningarna. Våldet.

– Jag tyckte de var mer dumma än onda, skriver han.

IS-männen är övertygade om att kristna och muslimer inte kan leva sida vid sida och letar ständigt efter tecken på apokalypsen och det totala kriget, enligt Hénin.

Mer bomber stärker bara deras övertygelse.

Så vad skulle kunna rubba deras världsbild?

Tolerans. Enighet.

Bilder på kristna européer som välkomnar muslimska flyktingar, menar Hénin som avslöjar att han fortfarande chattar med sina fångvaktare från IS då och då.

Läs Nicolas Hénins text här.

Och läs en intressant analys på samma tema här.

Så vill Putin att vi berättar om bomberna över Syrien

av Karin Lindblom
UN-OBAMA-PUTIN.JPEG-0AC62

Apropå att Ryssland idag inlett flygbombningar i Syrien.

Senaste veckorna har all världens medier rapporterat om ryssarnas ökade närvaro i landet.
Ryssland etablerar bas i Assadkontrollerade kuststaden Latakia.
Ryssland skickar fartyg från Svarta havsflottan till östra Medelhavet.
Ryssland samarbetar med Israel för att inte ”störa varandras aktiviteter i området”.
Att något varit på gång har varit uppenbart för alla.
Frågan är hur det som händer ska beskrivas? Som att Putin rider in på sin björn och räddar världen från IS? Och att vi andra är rätt lättade över det?
Som den republikanske presidentkandidaten Donald Trump hårddrog saken härom dagen: låt ryssarna ta hand om IS. Vad fan bryr vi oss om det? 
Assad är lätt att förbise i sammanhanget. Liksom Putins motiv för Rysslands insatser.
Skribenterna Somar al Naher (återkommande på vår egen ledarsida) och Alex Voronov (politisk redaktör på Eskilstunakuriren) påminner om vikten av balanserad rapportering.
Hur vill de stora aktörerna att vi berättar om Syrien? Och varför? Hjälp oss gärna att hålla kursen. Nå oss på fornamn.efternamn@aftonbladet.se

Vi fortsätter bevaka Europa

av Karin Lindblom
byline_munchen

För en dryg vecka sedan startade vi vår popup-redaktion i München. Ambitionen var att snabbt och kunnigt bevaka utvecklingen i Europa.

Sedan dess har vi förutom i Tyskland varit i Österrike, Ungern, Serbien, Makedonien, Grekland och Danmark.

Vår reporter Erik Wiman har, tillsammans med fotograferna Jerker Ivarsson, Niclas Hammarström och Magnus Wennman, uppmärksammats för sina rapporter från Serbien och Ungern. Mira Micic och Niclas Hammarströms berättelse om elitsimmaren Nawar har engagerat också tusentals läsare. Niclas Hammarström har också bevakat Lesbos tillsammans med Nour Saeed.

Nästa vecka bemannas redaktionen av Wolfgang Hansson, Anna Tärnhuvud och Peter Kadhammar. Tips och synpunkter emottages fortfarande tacksamt!

Varma ord kan bygga ett nytt liv

av Karin Lindblom

Vår reporter Nour Saeed är en del av vår Tysklandsredaktion. Hon flydde själv till Sverige från Syrien. Läs hennes berättelse från centralstationen i München.

nour_munchen

Det är tisdagen den 8 september. För dig som svensk medborgare är det en helt vanlig dag. Men för många flyktingar från Syrien börjar ett nytt liv i samma ögonblick de kommer till Europa.

Som reporter för Aftonbladet, på centralstationen i München för att bevaka flyktingströmmen från Syrien, är det svårt att tränga undan mina personliga känslor som syrier.

En kvinna med brutet ben och en åttaårig dotter ber mig att inte fotografera henne. När jag försöker fråga henne vad som hänt med benet ber hon mig att inte fråga framför dottern.

Det finns en berättelse här, men inte om varför hon flytt till Tyskland eller vilka smugglare hon använde för att ta sig hit. Berättelsen handlar om hur hennes åttaåriga dotter ska kunna leva med känslan av att hennes mor förnedrats framför hennes ögon.

Jag frågar mamman om det var polisen i Ungern? Hon nickar medan hennes vackra mamma–ögon börjar gråta.

Jag tänker att den här migrationen slår sönder en mångtusenårig civilisation. Det första feniciska alfabetet; myten om de första sjöfararna ter sig parodisk under tågresorna genom Europa.

Själv såg jag bara fötterna av mitt folk. Inga ansikten. Bara panikslagna kroppar på väg mot ingenting annat än överlevnad.

Plötsligt väcks jag ur mina tankar av en ung tysk kvinna. Hon tror att jag är nyanländ där jag står på perrongen. Hon ger mig ett brev på arabiska och litet smågodis. Jag öppnar brevet.

”Air mail,

Till dig.

Du får ett brev idag. Det är så långt att du inte hinner läsa ut det idag. Det är ett väldigt speciellt brev, skrivet till just dig och det kommer långt bortifrån, från Kina, Australien eller ännu längre bort. Från rymden, månen, Venus eller Mars. Du får det här brevet från en plats där inget mörker finns, där du inte behöver läkare eller sjukhus. Där evigheten är ett enda långt firande.”

Jag tänker att varma ord kan bygga ett nytt liv. 

Nour Saeed

”Det kunde varit jag och min fru”

av Karin Lindblom

bicske

”Europa, vad är det som händer?” Så avslutar vår reporter Erik Wiman sitt och fotografen Jerker Ivarssons reportage från Bicske i Ungern igår. Sedan fortsätter han skriva. ”Är det för känslomässigt?” frågar han oss. Vi tycker inte det.

Skriken hörs på långt håll. Trots att de stiger ur barnhalsar överröstar de alla andra ljud i kaoset som råder. När vi springer mot platsen tänker jag att det är så här världen låter. 

Det här ljudet hörs när bomberna faller i Aleppo. Det hörs på rangliga båtar över Medelhavet. Det hörs längs de taggtrådar som Europa håller på att linda runt sig självt som ett sylvasst skal. 

Vårt soundtrack 2015 är människor som skriker i panik och skräck. 

Vi kommer fram och jag hinner se hur pappan får ett slag mot huvudet av en polis. Han hukar, men blir kvar stående på fötter. Med ena handen tar han sig för skallen. Den andra håller han skyddande över sina två barn, en pojke och en flicka. 

Gråten vi hörde är deras. De skriker ordlöst i rädsla när familjen pressas framåt av muskulösa poliser, vars order är att flyktingar som kommer till stationen i Bicske ska bussas till läger för registrering. 

Fler och fler journalister kommer skyndande för att se vad som händer. Ilskna tv-strålkastare i ansiktet på pojken och flickan. Han är yngre än tio år, men vill vara stor och skriker mot oss och mot poliserna. Han vill skydda sin syster, men tårarna tar över och han sätter sig till sist hjälplös på gräset. Ett barn som borrar ner naglarna i jorden, en grästuva är det enda vapen han hittar. Han slänger den på sin omvärld.

Det är ingen vacker stund heller för journalistiken. Jag ber en tv-fotograf med den starkaste strålkastaren att backa lite, men får ett ”mind your own fucking business” tillbaka. Och visst, även jag skulle bli tokig om en annan journalist la sig i mitt jobb, men hur gärna vi än vill berätta måste vi visa hänsyn för människors utsatthet.

Poliserna fortsätter att försöka pressa familjen mot de väntande bussarna. Mamman och pappan, jag får aldrig veta deras namn, gör sitt bästa för att skydda sina barn. Till sist ger hela familjen upp och sjunker ner på marken. 

De har lämnat ett krig bakom sig och det här är vad Europa erbjuder i form av hjälp.

Det är lätt att bara låta skuggan falla tungt över Ungern, där två panikslagna barn och deras förödmjukade föräldrar bara är den senaste i raden av övergrepp jag bevittnat, men om fredsunionen EU inte förmår enas om en och samma värdegrund i den katastrof som nu pågår, vilka fundament finns då kvar? 

Allt är kaos nu. Ett ungt par omringas av minst tio poliser. Hon är gravid  och de håller varandras händer när de sätter sig ner på marken. Kvinnan vädjar upp mot uniformerna att hon ska få gå tillbaka ombord på tåget, men får inget svar. 

Det är omöjligt att inte tänka att det där kunde ha varit jag och min fru. 

Det kunde varit du och din familj. 

Det kunde vara ditt barn med fingrarna nedborrade i jorden.

Erik Wiman 

Thomas, 19, ritar kartor över Syrien

av Staffan Lindberg

Jämnåriga spelar dataspel eller går på fester.

Thomas van Linge, 19, sitter i pojkrummet i Amsterdam och ritar kartor över krigets Syrien. Dag och natt arbetar han över internet. Han samlar information från sina källor inne i landet: på Twitter, Facebook och Youtube. Jämför bilder på artilleripjäser med flygfoton, verifierar och konstaterar:

Islamista staten trängs tillbaka utanför staden Marea… Kurdiska förband rycker fram i Hasakah… Regeringsarmén är omringade av jihadister i Deir ez Zour…

Han färglägger kartan i rött, grönt, gult och grått. Med en detaljrikedom och precision så bra att kartorna nu används av CNN och New York Times. Och universitet.

Allt började med ett specialarbete i skolan. Thomas konstaterade att de kartor som fanns över krigets Syrien inte var tillräckligt detaljrika.

– Man kan göra allt över internet, säger Thomas som aldrig varit i Mellanöstern till BBC.

Så hur hjälper allt detta Syriens folk?

– Jag tycker det är viktigt att folk får veta vad som händer i Syrien. Vi måste göra något åt det.

Hör Thomas berätta själv i BBC här och i Spiegel här (på engelska).

Och följ honom på Twitter och få kartorna direkt i ditt flöde här.

Kategorier Internet, Syrien, Utrikes

De vandrar genom Europa

av Erik Wiman
Flyktingar-i-Serbien

Hemma igen. Som vanligt efter reportageresor med en känsla av overklighet.

I lördags natt låg vi tryckta mot marken vid gränsen mellan Serbien och Ungern medan polisens söklampor svepte över terrängen. Nu sitter jag vid mitt vanliga stökiga skrivbord.

De kom – och kommer – i tusental varje dag till gränsstaden Horgos. Tysta grupper av människor som aldrig vet vad som finns 500 meter längre fram längs vägen. Familjer med små barn. Gäng med unga tonårspojkar. Gamlingar som stödjer sig på yngre släktingar.

Jag har sett liknande rader av flyktingar till fots förr i Libyen, i Kenya, i Sydsudan. Nu vandrar människor genom Europa. I lördags var det 39 grader varmt, många saknade vatten till sina barn.

Många läsare har hört av sig och frågat hur det gick för Radwan, Rohat och deras lille son Muhammed som vi följde under en dramatisk natt när de tog sig över, eller snarare under, gränsen till Ungern. Tyvärr vet jag inte. Det sista vi såg var  hur de försvann in i raderna av höga majsplantor. Deras rörelser rasslade några sekunder, sedan var de borta. Jag fick deras telefonnummer, som jag inte kommer fram på och jag har skrivit till en Facebook-adress, men ännu inte fått något svar. Min gissning är att de är kvar i Ungern.

Om de blev tagna av polisen har de fått välja på att antingen låta sig registreras med fingeravtryck och föras till ett provisoriskt läger i staden Rötszke eller sändas tillbaka in i Serbien. Om de har lyckats hålla sig undan polisen kanske de har nått Budapest vid det här laget.

Där lever tusentals flyktingar vid tågstationen i tält eller på filtar direkt på marken. Många vittnar om att de inte tilltås resa med tågen som går vidare till Tyskland och hur polisen hindrar dem från att lämna området. Rädslan för att de ungerska myndigheterna snart ska göra en upprensning och skicka ut flyktingar är mycket stor. I  lördags demonstrerade ett hundratal flyktingar mot att polisen.

Enligt tidningen The Guardian ska flera av de flyktingar som dog i den lastbil som påträffades i Österrike tidigare ha bott vid stationen i Budapest.

Läs gärna våra reportage från gränsen här och här.

Foto: Magnus Wennman

Syrier på flykt – norr om polcirkeln

av Staffan Lindberg

Hundratusentals människor har lämnat kriget i Syrien med en gemensam dröm: att starta ett nytt liv i Europa.

De flesta tvingas kliva ombord på smugglarnas båtar tvärs över Medelhavet eller bli instängda på lastbilsflak upp genom Östeuropa. De livsfarliga resorna har fått människor att söka nya vägar. Något som framgår av det här reportaget i Guardian.

Den brittiska tidningen har rest till den nordnorska staden Kirkenes, vid den ryska gränsen. Upp emot 20 syrier i månaden kommer nu över gränsen för att söka asyl i Norge. Bakom sig har de en nästan 400 mil lång resa. Från Syrien, över gränsen till Turkiet och norrut genom ett allt kallare Ryssland till den arktiska staden.

– Några har försökt att ta sig över med cyklar, resten i bilar. Det är enkelt för dem, de kan sitta i en rysk bil och komma in i Norge, säger Thomas Pettersen, den enda tjänstgörande polisen i staden till Guardian.

Kategorier Syrien, Utrikes
Sida 1 av 1
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB