Liberec, Tjeckien

Klockan åtta kommer torget härnere – jag har en känsla av att det inte heter Medal Plaza mer än de här veckorna – krylla av flaggor. Små tjejer i gula jackor säljer mulled wine, på scenen spelar artisten poppig cello och varenda besökare är en partystarter. Mitt i festen kommer en speaker ropa två dräpor på något främmande språk innan en klar engelsk röst ropar put your hands together for Sweden on sixth place.

Jag hoppas att det blir tyst då. Inte som en protest, inte för att håna svenskarna, men för att det här inte är någonting att applådera. Alla som klappar gör det i vänlighet.

Marcus Hellner pratade igår om tvekampen mot Northug. Men sedan Daniel Rickardsson pumpat sig djupare ner i skämtsnönoch blivit ifrångliden med 1.20 var loppet kört redan innan han duttat Johan Olsson i ländryggen.

Nej, vi saknade inte Anders Södergren, han hade inte räddat medalj. I första hand saknade vi en startman, i andra hand lite geist. Det var tydligt att varken Johan eller Mathias trodde på medalj när de gav sig av.
De genomförde loppet, de tävlade inte.

Och så Marcus.
Två gånger har jag sett honom ta ut varenda muskel. När han vann i Gällivare kollapsade han i en frysande, flåsande hög. Samma sak efter femtondeplatsen i klassiskt i Otepää.

Så här såg han ut idag:

En glad typ. Som min kompis Gustav. Som killen man hyr 40 Year Old Virgin ihop med.

Marcus vet så väl att han inte gjorde sitt allra bästa. Han tyckte snön var jobbig. Han sparade sig till femmilen.

Och jag har inga problem med det, men jag kommer heller inte att köpa den där äckliga glöggkopian och klappa händerna ikväll.

/Kristoffer Bergström