Botten Modo

av Mats

Sitter och ser Modo bli krossade av Vita Hästen och väntar fortfarande på det lyft som aldrig kommer.
Modo som spelat två raka bortamatcher nu mot allsvenskans bottenlag Södertälje och Vita Hästen och förlorat båda med 3-6.
Försvarsspelet ser ut som det gjorde i SHL förra hösten och som bäddade för att Modo fick kvala och åkte ur.
Det är rena hönsgården.
Tolv insläppta mål på två bortamatcher mot seriens två bottenlag är inget bra betyg på spelet i egen zon.
Modo har släppt in 67 mål på 21 matcher nu, flest i serien tillsammans med jumbon Södertälje.
Det är naturligtvis den stora anledningen till att de ligger där de ligger.
Dessutom är jag inte helt säker på vart Andreas Johanssons Modo är på väg.
Uppåt eller nedåt i tabellen?
Det är bara fyra poäng ner till närmaste lag Västerås under kvalstrecket och då har Modo en match mer spelad.
Det är lika långt till Tingsryd på den åttonde placeringen som ger sista platsen till play off-serien framåt vårkanten.
Nu vill jag inte kalla läget för hopplöst.
Det går inte att döma ut någon i en serie där Leksand låg sist efter 26 omgångar i fjol – exakt halva serien – och tog sig hela vägen tillbaka till SHL.
Då bytte i och för sig Leksand tränare i samma veva, då Perra Johnsson tog över från norrman Sjur Robert Nilsen.
Men jag tror inte det är aktuellt att Modo gör samma sak.
Inte än i fall fall.
En mycket besviken Andreas Johansson tog på sig hela skulden efter förlusten mot Vita Hästen. Det hedrar honom, även om allt natuligtvis inte är hans fel.
Men det här var så långt från hemmafesten mot Björklöven senast som det går att komma.
• • •
Vita Hästen reste sig och hoppade över kvalstrecket i och med den här segern och skickade ner Västerås under detsamma.
Det var en stor kväll för Rickard Palmberg som gjorde tre av målen.

Stenhårda straff

av Mats

Jag brukade klaga på att disciplinnämnden dömde ut alltför milda straff.
Det gör jag inte längre.
Nu stänger de av spelare för saker jag inte ens tycker är en avstängning.
Inte ens matchstraff.
Jag var i Karlstad på fredagen och såg Frölundas Sean Bergenheim sätta upp armen för att skydda sig. Han träffade Oskar Steen i ansiktet, som fick näsblod, men återkom senare i matchen.
Ingen skada, alltså, om man nu inte kallar näsblod för skada.
Straffet:
Tre matchers avstängning och 25.000 kronor i böter.
Jag tycker det är alldeles för tufft.
Jag tycker inte ens att Bergenheim skulle fått matchstraff.
Nu finns det en befogad oro för att antalet hjärnskakningar ökar i hockeyn.
Det har jag skrivit om många gånger.
Hjärnskakningarna har varit det största hotet mot hockeyn och jag såg ett tv-inslag där den själv drabbade frölundaikonen Magnus Kahnberg helst inte ville att hans egna barn satsade på hockey.
Men det är inte saker som Sean Bergenheim gjorde som orsakar alla hjärnskakningar (det gjorde det inte heller i det här fallet).
Han stod nästa still.
Det är tacklingar i fart och i huvudhöjd och det höga farten som är den stora faran.
Ibland undrar jag om det inte är dags att ta tillbaka red line-offside i hockeyn.
Det effektivaste sättet att få ner den tokkörning dagens hockey till viss del blivit.
• • •
Ett annat straff jag reagerade över var AIK:s Anton Cederholms två matchers avstängning för ett slagsmål i matchen mot BIK Karlskoga.
Jag såg den matchen också.
Jag reagerade inte ens på det slagsmålet. Om det ens går att kalla det slagsmål.
Nu kanske jag är avtrubbad av all hockey jag sett och alla NHL-matcher från förr, då ett eller ett par slagsmål per match nästan var obligatoriskt.
Visst, Cederholm kastar handskarna och ska ha fem minuter.
Men avstängning – det håller jag inte med om.

Svensk hockey har aldrig mått sämre

av Mats

Tre Kronor åker till Finland och förlorar tre raka matcher i Karjala Cup.
Damkronorna åker hem från samma Finland med fyra raka förluster.
Och jag är inte ens förvånad.
Svensk hockey måste inse att det är kris.
Att den sällan mått sämre.
Jag vill inte låta som en domedagsprofet, men efter en helg i USA där jag följde svenskarna i NHL parallellt med de svenska landslagen i Finland så måste jag bara konstatera att det ser dystert ut för svensk hockey.
Svart som i en kolgruva i Kentucky.
Ser jag ännu längre tillbaka till vårens alla mästerskap minns jag det här:
•Ett gäng uppgivna småkronor som blev förnedrade i JVM.s bronsmatch mot USA och föll med 3-8.
•Ett Tre Kronor som inte bara blev utslaget i en kvartsfinal för andra året i rad, utan blev fullkomligt krossade av Kanada med 6-0.
•Ett damlandslag som föll med 1-4 mot Ryssland i kvarten i sitt VM.
Och tittar jag tillbaka på World Cup känns det fortfarande helt tomt.
Förlust i semifinalen (2-3) mot ett Team Europa som alla skrattade åt inför turneringen. Men detta europeiska hopplock visade ett större hjärta än de flesta svenska NHL-stjärnorna.
Nej, någonting har hänt med svensk hockey och efter en långhelg i Nordamerika känns det som vi har hur mycket spelare som helst i de olika NHL-organisationerna.
Det har vi också. Överlägset flest av alla europeiska nationer.
Men samtidigt är det färre stjärnor än någonsin.
Mats Sundin, Peter Forsberg och Nicklas Lidström har vandrat vidare in i Hockey Hall of Fame efter tre magiska karriärer, då de fick mig och massor av andra att gå upp varje morgon för att kolla hur många poäng det blivit den gångna natten.
Säsongen 2002-2003 toppade två svenskar NHL:s poängliga, då Peter Forsberg passerade Markus Näslund i sista omgången. Foppa som senare fick Hart Trophy som NHL:s mest värdefulla spelare, medan Näslund tog spelarnas pris i samma kategori – Lester B Pearson eller Ted Lindsey Award som den heter numera.
Och Nicklas Lidström prenumererade på Norris Trophy, priset till ligans bästa back.
Sedan hade vi Henrik och Daniel Sedin och Henrik Zetterberg som tog över och som fortfarande spelar. Men deras bäst före-datum har gått ut sedan länge och idag lyfter de inte sina lag som de gjorde förr.
Så hur många svenskar kan kalla sig superstjärnor i NHL idag?
Erik Karlsson och Henrik Lundqvist.
Möjligen.
Nicklas Bäckström? Ja, han är nästan där, men har inte varit någon vinnare när slutspelet väl startat. Eller i landslaget.
Sverige har massor av spelare i Nordamerika, vilket ständigt lyfts fram som en sorts ursäkt för att det går så dåligt för Tre Kronor på hemmaplan.
Men talar vi svenskar med ledande roller i respektive NHL-lag, så är det inte så mycket att hurra över.
Pilarna pekar nedåt där också.
Nej, svensk hockey måste sätta sig ner och analysera varför det gått som det gjort i de senaste mästerskapen.
Varför tackar så många NHL-spelare nej till VM?
Varför har Tre Kronor sjunkit från första till femte plats på världsrankingen på bara två år?
Varför slutade World Cup med ett fiasko?
Det är ingen tillfällighet längre.
Och tar vi Damkronorna är det fullkomligt kaos just nu. Ett damlandslag som bara halkar längre och längre efter de andra damnationerna.
Jag log lite när Leif Boork kallade Sveriges avslutningsmatch i helgen för en ”fullödig” insats.
Då hade svenskorna blivit utspelade i de tre första matcherna och inte ens en ”fullödig” insats räckte för att Sverige skulle slå Finland i matchen om tredje pris.
Med den inställningen undrar jag vart svensk hockey är på väg.
Vad jag vill höra är lite självkritik efter en helg när svensk hockey blivit närmast förnedrad.
Nej, det var inte domarnas fel.
Nej, det var inte otur.

Så här har det sett ut ett tag nu. Svenska landslag förvandlade till blåbär.
Jag har varit inne på en del av problemet tidigare och belyst hur förbundets generalsekreterare Tommy Boustedt rekryterat coacher och ledare från sitt gamla Hammarby. I stort sett alla i landslagsorgansationerna har ett förflutet från en klubb som spelade senaste SHL-säsongen 1983-84.
Rickard Grönborg var hyllad som coach när han tog över efter Pär Mårts, men som aldrig tränat ett SHL-lag.
Hittills har jag inte sett ett smack av någon fantastisk coachning från hans sida eller de tunga meriter han sägs ha skaffat sig under sina år i USA. Eller att han haft spelarna med sig. Snarare tvärtom.
Han har förlorat fem raka matcher som förbundskapten nu, om vi räknar in de två avslutande förlusterna i World Cup.
Men vad hör jag dagarna efter detta gigantiska fiasko?
Inte ett smack.
Jag är säker på att gamle förbundsordföranden Rickard Fagerlund ligger och roterar i sin grav just nu. Svensk hockeys största idrottsledare som en gång gjorde Sverige till en stornation.
Han röt, han ställde krav, han nöjde sig inte med några fjärdeplatser.
Idag hör jag ingenting annat än undanflykter.
• • •
Samtidigt har vi svensk hockeys inhemska problem, där SHL är på väg att kväva den allsvenska som fött dem år efter år.
Det ämnet har jag tagit upp tidigare och kommer att göra igen.
Det är dags att vakna nu. På alla nivåer.

Dags att lägga ner CHL

av Mats

Eller rättare sagt:
Hur länge överlever den här turneringen utan publik?
Jag var skeptisk redan när det här konceptet utökades och spred sig och tog både kraft och tid från SHL-spelet.
Så länge det var en träningsturneringen innan SHL startade var det en sak.
Nu är det en parallell turnering – som ingen vill se.
Jag kollade senaste svenskmatcherna tidigare i veckan och då handlade det ändå om sextondelsfinalen.
Så här såg det ut:
Frölunda-Minsk – 1042 åskådare
Djurgården-KalPa – 756
Färjestad-Liberec – 1832
Skellefteå-Jyväskylä – 1543
Linköping-Davos – 1042

Alla siffrorna kommer från CHL:s egen hemsida, men det känns lite märkligt att Frölunda och Linköping hade precis samma publiksiffra.
Om man nu kan kalla det publik.
Det är knappt division I-klass på siffrorna, i alla fall om vi talar den södra serien.
Öde arenor och hockeymatcher få eller ingen vill se.
Jag är inte förvånad.
Samtidigt vet jag att både svenska klubbar och spelare tar turneringen på allvar och satsar att gå långt.
Men problemet är att de är ganska ensamma om det.
Och det går inte att fortsätta spela en turnering där arenorna är fyllda till kanske tio procent. Det är ändå en kontroversiell verksamhet vi talar om och det är ohållbart att fortsätta på ett spår som inte leder någonstans.
Det går inte att banka in intresse i fansen.
De vill inte se sina lag mot övriga Europa.
Budskapet är glasklart.
• • •
Nej, jag tycker de svenska lagen ska lägga ner CHL och koncentrera sig på den inhemska ligan. Resten av Europa kan fortsätta mötas under CHL-flaggan. I länder som Tyskland och Schweiz är publiksiffrorna helt andra.
Men i Sverige – tvärdött.

Håller helt med Anrell

av Mats

Jag har varit inne på att ryta till, men Lasse Anrell hann före angående de norska skidåkarna.
Men under hela min tid i Rio de Janeiro undrade jag om världen blivit galen.
Om det var skillnad på fusk och fusk.
Innan OS, under OS och efter OS var varenda rysk idrottare ett jagat villebråd. Även de som aldrig åkt fast för dopning.
Det var själva systemet som fick alla ryssar avstängda.
Nu ser vi samma systematiska fusk på armlängds avstånd.
Jag kan inte kalla det något annat, även om vi rör oss i gränsmarkerna för vad som är tillåtet eller inte.
Men att ge astmamedicin till helt friska idrottare är pinsamt.
Det är skämmigt.
Det är fusk.
Och det är brist på moral.

Jag har en väldigt närstående som lider av astma. På riktigt, alltså. Jag har sett vilka effekter medicinen ger. Jag var orolig för biverkningarna till en början, kollade FASS och all tillgänglig litteratur och läste verkligen på.
Men det var en dunderkur som gjorde all skillnad.
Jag är medveten om effekten.
Att ge detta till en fullt frisk människa är inget annat än fusk.
Och när allt är styrt uppifrån från förbund, ledare och läkare som backade upp hela fusket talar vi systematik.
De aktiva var ungefär lika bakbundna som de ryska idrottarna om ni frågar mig, även om alla är personligt ansvariga för vad de stoppar i sig.
Kan vi låta Norge komma undan med den här resan i dopningens gränsland?
Kan vi någonsin se en norsk längdskidåkare i ögonen igen?
Hade det varit ryssar som varit lika överlägsna i spåren de senaste åren hade slutsatsen varit given.
Nu verkar den lika självklar.
Därför kan jag ställa upp på Anrells linje att stänga av hela norska längdlandslaget i ett eller par år.
Varför inte?
Alla idrottare måste behandlas lika.
Det är väl det hela idrotten går ut på.

Gretzkys drömfemma

av Mats

TORONTO. Jag satt och lyssnade på Wayne Gretzky här i Toronto, när han fick frågan om sin drömfemma genom tiderna.
Det verkade nästan som han hade förberett svaret för det kom utan någon som helst tvekan.
Så här såg det ut:
Målvakt: Grant Fuhr
Backar: Bobby Orr och Paul Coffey
Forwards: Gordie Howe, Jean Beliveau och Mark Messier.
Tre av hans gamla lagkompisar från storhetstiden i Edmonton i Fuhr, Messier och Coffey och sedan tre av NHL:s största legendarer.
Jag kan väl inte protestera mot något namn, mer än målvakten Grant Fuhr i så fall.
Han var en fantastisk och spektakulär målvakt, inte minst i finalmatcherna mot Sovjet i Canada Cup 1997, men jag hade satt Dominik Hasek som etta.

Helt rätt Sanna

av Mats

TORONTO. Susanna Kallur har bestämt sig för att fortsätta karriären över inomhussäsongen 2017.
Det gör hon helt rätt i.
Det är inomhus och på 60 meter häck som hon fortfarande är bäst i världen.
Hennes världsrekord på 7.68 i tyska Karlsruhe 2008 står fortfarande kvar.
Ett av två gällande svenska världsrekord inomhus.
Kajsa Berqvist 2.08 i höjd från 2006 känns ännu svårare att slå med tanke på hur världstoppen ser ut just nu.
Men att Sanna fortsätter över inomhussäsongen förvånar mig inte det minsta.
Hon känner sig fräsch och frisk efter sin första hela utomhussäsong på nio år och då finns ingen anledning att sluta.
Dessutom såg alla hur snabb hon var de första 60 meterna i somras.
Där hängde hon med de bästa i världen, men tappade på slutet.
Nu är det EM i Belgrad och jag ger Sanna en stor chans att lyckas där. Ja, till och med kanske ta en medalj.
Den som var snabbast i Europa i vintras var tyskan Cindy Roleder med 7.88. Det är två tiondelar från Sannas världsrekord.
Nu tror jag inte Sanna kommer ner mot sina gamla världsrekordtider längre, men 7.88 känns som ett bra riktmärke.
Och tar sig Sanna genom inomhussäsongen utan några nya skadeproblem, hoppas jag hon fortsätter även över VM i London nästa sommar.
Det vore stort att se henne avsluta karriären i samma mästerskap som både Usain Bolt och Mo Farah tar farväl till friidrotten.

Bästervik

av Mats

TORONTO. Med Sverige utslaget ur World Cup, har jag lite mer tid att titta till svensk hockey.
Och vem hade trott att HockeyAllvenskan skulle se ut som den gör just nu?
Jag tippade i och för sig de två lagen som är topp just nu, AIK och Timrå, i allsvensk final, men det är också det enda som stämmer med förhandstipsen.
Stora sensationen är nykomlingen Västervik som parkerar som trea bakom de två topplagen och med en match mindre spelad.
Ytterligare ett småländskt hockeyfäste som skrivit in sig på hockeykartan.
Nu är jag inte direkt förvånad, då jag känner ordföranden Lars Jörbrink väl sedan hans tid som svensk representant får skojätten Reebok och med särskilt ansvar för Carolina Klüft under hennes storhetsdagar.
När han tog över som ny ordförande var ett av hans krav att det skulle finnas en klar målsättning att ta sig till allsvenskan.
Nu är man där.
Det visar hur viktiga starka eldsjälar är för en förening.
Personer med visioner som får alla med sig.
Lika tydligt är det hur klubbar kan tappa allt när dessa ledare försvinner.
Modo är bara ett av många exempel på det.
Jag minns gamla ledarprofiler som Tore Erkén, som var ordförande 1991-95 och sedan lämnade över Åke Eklöf (1995-2007).
Två starka ledarprofiler som höll klubben under armarna med sitt ledarskap och hockeykunskap.
När de slutade började det gå utför.
Nu är det en klubb under nykonstruktion, där jag blivit besviken på starten i seriespelet, men där det finns nya eldsjälar.
Tränaren Andreas Johansson brinner verkligen för klubben och dess återuppbyggnad och jag kanske var onödig hård i ett tidigare inlägg här på bloggen.
• • •
Men Västervik är sensationen så här långt. Sedan får vi se hur långt det räcker. Men det är alltid kul med uppstickare och med ett modernt tänk.
De har uppenbarligen gjort sina fynd på spelarmarknaden och visat en förmåga att väcka gamla talanger.
Gamla ratade leksingen Olle Liss har gjort en succéstart med sina fem poäng (3+2) på sina fyra första matcher.
Södertälje är en annan nykomling som startar starkt, trots att de inte gjort någon storsatsning inför comebacken i allsvenskan.
I botten:
Västerås och Björklöven. Så kommer det naturligtvis inte att sluta, men det är ändå förvånade att de varit så trögstartade.
• • •
Sedan kan jag ju inte komma ifrån tanken att det knappast lönar sig att vinna allsvenska grundserien. Det har visat sig mycket bättre att komma nerifrån, när det handlar om att ha störst chans att avancera till SHL.
Självklart skulle segrare i allsvenska grundserien ha en direktplats till SHL.
Att inte ha det känns bara löjligt när SHL byggts ut till fjorton lag, där det räcker med att vinna fyra matcher på en hel säsong för att hänga kvar.
Det är som att spotta de allsvenska lagen i ansiktet.

Figrens blixtdom

av Mats

Robin Figren stängs av i fem matcher och får böta nästan 40 000 kronor för sin huvudtackling på Brynäs kanadensare Kevin Clark.
Det förvånar mig inte ett dugg.
Det tacklingen lika ful som avsiktlig.
Men det är skönt att se hur snabbt straffet kom. Det gick inte ens 24 timmar förrän Figren var både anmäld och dömd och borta från de fem närmaste matcherna.
Jag har ju kämpat i flera år för att förbund, spelarfack och ligor måste agera snabbt och skoningslöst mot den här typen av tacklingar.
Hjärnskakningar och huvudskador är det största hotet mot hockeyn idag.
Här i Nordamerika har NHL gått ett steg längre och infört särskilda och oberoende observatörer som har rätt att plocka spelare av isen, om de ser minsta tecken på att de drabbats av en hjärnskakning.
De finns både i situationsrummen i Toronto och New York och på läktarna.
Systemet finns på plats redan nu under World Cup.
Det är naturligtvis helt rätt eftersom spelarna själva brukar vara de sämsta på att ta de besluten.
Speciellt de som nyss fått en smäll i huvudet.
Förra säsongen fanns också observatörer, men de var utsedda av klubbarna och kunde bara påpeka för lagens medicinska personal att de misstänkte en hjärnskakning.
De hade ingen rätt att plocka spelare av isen.
Så är det nu.
Kanske något för SHL att ta efter.

Modo måste sparka någon

av Mats

TORONTO. Jag sitter här i Toronto och följer hockeyn därhemma via datorn.
Och noterar att Modo förlorar igen.
Denna klubb som producerat så många underbarn och där tre är med i det här svenska World Cup-laget.
Henrik och Daniel Sedin och backen Victor Hedman.
Världsspelare.
Jag minns när jag träffade dem uppe i Ö-vik som blyga femtonåringar och framtidshopp. Men inte i Modo, utan i de NHL-klubbar som en gång skulle drafta dem.
Mot den bakgrunden är det är nästan tragiskt att se var Modo befinner sig just nu.
Tre raka förluster i HockeyAllsvenskan och två av dem hemma i Fjällräven Center.
Mot Pantern och Tingsryd.
Det känns nästan surrealistiskt när jag träffar gamla NHL-journalister här i Toronto som Denver Posts Adrian Dater som ägnat ett halvt journalistliv åt att hylla Peter Forsberg och plantskolan Modo.
Och bara en av de nordamerikanska NHL-skribenter som har blivit skickade över halva jordklotet för att skildra hockeyundret i Örnsköldsvik.
Idag är allt det historia.
Och efter bara fyra spelade matcher i HockeyAllsvenskan är Modo ett lag på nedre halva av tabellen.
Jag ska inte döma ut dem än.
Jag ska inte kräva tränaren Andreas Johanssons avgång.
Jag gillar Andreas och hans idéer, men är inte säker på att de håller på den nivå Modo befinner sig just nu.
Precis som andra hemvändande NHL-spelare som blivit tränare, har han haft svårt att anpassa kraven det går att ställa i NHL till en svensk nivå.
Jag tänker närmast på Ulf Samuelsson, Magnus Arvedson och Ulf Dahlén.
Man äter inte taggtråd i svensk hockey längre, som man gjorde på deras tid.
Nej, vore jag Andreas skulle jag nog tacka för mig och flytta innan situationen blir helt outhärdlig.
Hans tränarmentalitet funkar helt enkelt inte i Ö-vik som det ser ut idag.

Sida 1 av 350
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB