Det här är bara början

av Mats

Daniel Ståhl drar iväg diskusen 68.72 och är bäst i världen i år.
Jag är inte förvånad.
Jag såg de där kasten redan på hans träningar på OS-förlägret i portugisiska Rio Major.
Hörde hans tränare Vésteinn Hafsteinsson säga att det här är den största diskustalang världen har idag. Som han sagt så många gånger förut.
Nu är Daniel Ståhl etta i världen 2016.
Och det är bara början.
Jag ser redan fram mot VM i London nästa sommar, då han kommer att vara en av favoriterna till VM-guldet.
Han är bara 23 år och kommer bara att bli bättre.
Den här säsongen har han tagit ett jättekliv och hans 68.72 var personligt rekord med 1,80 meter.
Han har fått ett helt annat självförtroende av att tävla i stort sett jämt. Ingen har varit på så många Diamond League-tävlingar som Daniel Ståhl, vilket varit en uttänkt strategi från hans isländska tränare.
Han har härdats i ständigt tuffa tävlingssituationer och mött de bästa i tävling efter tävling.
Det var 35 centimeter längre än Christoph Hartings 68.37 – tyskens guldkast vid OS i Rio.
Det är det enda som grämer mig en dag som den här.
Det kunde lika gärna varit Daniel Ståhl som stått där överst på prispallen i Rio.
Där misslyckades han i kvalet, men nu bevisade han själv att han har den guldkapaciteten.
Och att han till och med kan hota Ricky Bruchs snart 32 år gamla svenska rekord på 71.26.
Daniel Ståhl kommer aldrig att bli en ny Ricky Bruch, det kan ingen. Ricky var en unik personlighet och idrottsman som aldrig kommer att få en kopia. Både på gott och ont.
Men Ståhl har alla möjligheter att bli en av de största i svensk friidrott genom tiderna.
Han kommer att vara med i massor av mästerskap och tre OS till.
Kanske fyra.
Ståhlmannen kommer att flyga ett bra tag till.
Där i Rio Major pratade han om att fortsätta tills han fyller 40.
Idag känns det som en bra idé.

Khaddis rekordfart

av Mats

Khaddi Sagnia springer hem SM-guldet på 100 meter och visar hur långt talang räcker i svensk friidrott.
Khaddi hade inte sprungit ett 100-meterslopp på två år, men klev in och slog alla specialister.
Klockan stannade på 11.48 i en gren där hon inte ens hade något personbästa.
Hon hade bara sprungit 100 meter en gång tidigare och då stannade klockan på 12.05 – med otillåtna +3.1 i ryggen. Då godkänns inga personliga rekord.
Men jag var nästan lika glad som Khaddi efteråt.
Hon behövde det här inför fortsättningen på säsongen.
Hon gick också in som delad sexa i Sverige genom tiderna tillsammans med Carolina Klüft.
Susanna Kallur imponerade också utan häckar, då hon tog SM-silvret på 11.53.
Under hennes storhetstid 2006 och -07 sprang hon sina hittills två bästa tider på hundra meter slätt med 11.30 och 11.36.
Det visar att marginalen inte borde vara så stor på 100 häck som den var i Rio, där klockan stannade på 13.04 och Sanna åkte ut i försöken. Det två tiondelar som skiljde på 100 meter, var över halvsekunden med häckar i vägen – 55 hundradelar – i OS.
Därför tror jag att Sanna kommer att sänka sitt årsbästa på 100 häck innan säsongen är över.
Hon har kvar två lopp på 100 häck i sommar, vid Finnkampen och Diamond League i Bryssel.
Jag tror de loppen avgör vad hon tar för beslut under hösten.
Fortsätta eller inte?
• • •
Samtidigt har jag haft svårt att smälta fiaskot i Rio, då svensk friidrott gjorde sitt sämsta OS genom tiderna. Varför var det så många som underpresterade på en och samma gång?
Jag har ännu inte hittat något svar på det.
• • •
Ett världsresultat blev det, då Kim Amb vräkte i väg spjutet 83.46. Det hade lätt räckt till OS-final i Rio, där kvalgränsen var 83.00

Goodbye Rio

av Mats

RIO DE JANEIRO. Det blir inget ömt farväl när jag lämnar Brasilien och Rio de Janeiro.
Det är naturligtvis en fantastisk stad på sitt sätt.
Galen och het och jag har gått och nynnat på Cornelis Vreeswijks klassiska ”Deirdres Samba” varje dag sedan jag kom hit.
Gått barfota i sanden på världsberömda stränder som Copacabana och Ipanema. Beundrat den väldiga Jesus-statyn.
Men jag kommer aldrig att köpa den samba som Rio levererat som OS-arrangör.
Historiens första OS i Sydamerika blev ett fiasko.
Det här landet ska bara arrangera fotboll. Det är den enda sport som gäller här.
Det har märkts på läktarna, det har märkts på det allmänna intresset.
När jag åkte hem från ytterligare ett halvtomt Olympiastadion den sista friidrottskvällen, möttes jag av en jublande stad där alla firade Brasiliens OS-guld i fotboll.
Att de flesta dömt ut OS-fotbollen som en Kalle Anka-turnering spelade ingen roll.
Här ville alla ha återupprättelse för svidande 1-7 mot Tyskland i VM-semifinalen på hemmaplan 2014. Här tog alla fotbollen på fullaste allvar. Här kom inga nej, tack när plikten kallade.
Här var läktarna fulla.
Den svidande rekordförlusten mot tyskarna i VM skapade ett sår som aldrig ville läka.
Två år senare har varje brasilianare fått frid i sina fotbollssjälar.
Nu blev det seger mot samma Tyskland efter straffar och när Neymar skickade in den avgörande straffen kom det största jublet jag hörde under hela kvällen på friidrottens avslutningsdag på Olympiastadion.
Och då hade inte ens tävlingarna startat.
• • •
Det här var en typisk friidrottskväll i Rio:
IMG_7610 (1)
Öde läktare, aldrig utsålt.

Det är ju nästan så att man med automatik ska tycka att varje OS är fantastiskt.
Hylla värdstaden.
Men jag kan inte ljuga.
Då tycker jag inte det minsta synd om mig själv för bussar som inte kom och timmar i oändliga köer. Det kan jag ta. Det händer i varje OS.
Nej, jag tänker på publiken.
Det här var den sämsta OS-publiken i modern tid.
Mest för att de inte fanns där. Det var öde läktare nästan överallt utom då Brasilien spelade fotboll.
En publik som buade ut motståndarna och fick franske stavhopparen Renaud Lavillenie att gråta på prispallen. Då hade han i och för sig bäddat för det genom att jämföra publiken i Rio med den i Berlin 1936.
Men att han blev utbuad under själva finalduellen mot vinnande hemmasonen Thiago Braz Da Silva är oförlåtligt.
Usain Bolt var den enda som lockade publik till Olympiastadion, men bara de två första dagarna då han sprang försök och final på 100 meter.
Dessutom handlade detta OS om så mycket annat.
Som uteslutningen av alla ryska idrottare, avstängningar som delades ut mitt under OS-tävlingarna fyra och åtta år i efterskott efter omtestandet av dopingproven från Peking 2008 och London 2012.
IOK borde skaffa sig en PR-expert, för nu var de mästare på att svärta ner sitt eget arrangemang.
• • •
Jag skulle kunna räkna upp tjugo saker till som gått snett här i Rio. Pooler som blivit gröna av algblomning, en OS-by som var ett fuskbygge och en OS-eld som inte en gått att se. Jag har inte sett den än. Men det är en annan historia.
• • •
Elva svenska medaljer och två OS-guld.
Precis som jag tippade innan spelen startade.
Kul att få rätt någon gång.

Jag saknar det kalla kriget

av Mats

RIO DE JANEIRO. Jag tittar på medaljligan här i OS och det känns fullkomligt ointressant.
USA dominerar totalt.
37 guld, 34 silver, 32 brons.
Nästan dubbelt så många medaljer som tvåan Storbritannien.
Det lär väl ändra sig under tiden jag skriver det här, då medaljerna fortsätter ticka in, men överlägsenheten är ändå talande.
Det är spel mot ett mål.
Och hur roligt är det?
Och hur kunde det bli så här?
Jo, för att större delen av Rysslands OS-trupp portades från Rio bara veckorna innan det skulle börja.
Och de ryska friidrottarna blev avstängda ännu tidigare av IAAF med nye ordföranden och britten Sebastian Coe i spetsen. Ett IAAF där Coe var vice ordförande under tidigare ordföranden Lamine Diack, som var mutad upp över öronen. Framförallt från Ryssland.
Diack som är under utredning av en domstol i Paris och inte får lämna Frankrike, men som kunde styra och ställa i Internationella Friidrottsförbundet i sexton långa år.
Det medan Sebastian Coe satt bredvid som vice ordförande och antingen sov eller var blind, som en brittisk utfrågare tolkade det.
Lamine Diack anställde halva släkten som nu också är under utredning.
Då var det ingen som reagerade.
Men sedan dök den ryska dopingproblematiken upp och Coe högg som en kobra.
All uppmärksamhet riktades åt ett helt annat håll.
Politik?
Ja, jag har svårt att tolka det som något annat.
Sedan fyllde antidopngingbyrån Wada på, med säte i brittiska samväldets Kanada, och kom med alarmerande rapport om rysk statsstyrd dopning bara veckorna innan OS skulle börja.
Jag säger inte att de far med osanning.
Men det har inte varit någon hemlighet direkt att dopningen varit utbredd i Ryssland och många gamla tränare från den gamla epoken blivit kvar.
Det var ett lätt byte.
Men jag ser exakt samma tvivelaktiga dopingproblematik i länder som Turkiet, Grekland, Kenya och Etiopien.
Det är många länder i samma byk, men bara ett som blivit avstängt.
Så vad har vi kvar?
Jo, ett totalt överlägset USA. Långt från det kalla krig som brukade råda i OS.
Nu sitter vi här i ett Rio där den amerikanska OS-kungen Michael Phelps åkte fast för en allvarlig rattfylla för två år sedan. Och då talar vi inte socialdemokratiska Aida Hadzialics 0.2 promille. Det kallas inte ens fylla i USA. Det räknas inte ens som rattonykterhet i de flesta amerikanska stater. Där går gränsen vid fem gånger så mycket alkohol i blodet.
Phelps hade 1.4. Det är på gränsen till gamla tiders drängfylla.
Men Phelps kunde simma vidare mot fem nya OS-guld här i Rio, utan att ens vara ifrågasatt.
Och hans amerikanska lagkompisar med stjärnan Ryan Lochte i spetsen ljög ihop en rövarhistoria om att ha blivit rånade, drog arrangerande OS-staden Rio i smutsen och lurade en hel värld.
Samtidigt kunde Justin Gatlin, dopningsavstängd två gånger och i totalt fem år, springa hem ett OS-silver på 100 meter och bidra till det amerikanska medaljberget.
Ryssland?
Nej, inte en skandal vad jag märkt. IAAF:s enda insats hittills är att de gjorde ett sista försök att stoppa ryska längdhopperskan Darja Klisjina från att vara med, men hon friades av idrottsdomstolen CAS och fick i alla fall chansen att hoppa sig till en OS-final. Där var hon chanslös, precis som alla förutspått. Hon är inte bättre.
Jag mådde illa när försöken att stoppa även henne blev kända.
Efter alla amerikanska skandaler mår jag ännu sämre.
• • •
I natt kom IOK med ett pressmeddelande att tre ryska idrottare blivit avstängda,
Från OS i Peking 2008. Som ett brev på posten och för att rikta all uppmärksamhet åt något annat håll.
• • •
Det ryktas dessutom att livstidsavstängde coachen Trevor Graham tränar flera amerikanska OS-friidrottare via ombud. Graham som var inblandad i den stora Balcoskandalen och tränade Marion Jones bland andra. Men det verkar inte ha startat några alarmklockor hos IAAF.
• • •
Och som en sorts ironins verkliga final kom när Jelena Isinbajeva blev inröstad i IOK:s Athletes Commission, där svenske Stefan Holm redan sitter.
Isibajeva som blev avstängd från OS tillsammans med alla andra ryssar, trots att hon aldrig åkt fast för dopning och under sina storhetsår bodde i Monaco och tränade i italienska Formia.
Man kan säga mycket om Isinbajeva, men jag hade önskat att hon fick avsluta karriären på ett värdigt sätt.
• • •
Vad jag vill ha sagt?
Jo, att det handlar mer om politik än idrott i detta OS.

Isinbajeva rör om i IOK

av Mats

RIO DE JANEIRO. Ja, ibland undrar man hur den här idrottsvärlden fungerar.
Jelena Isinabajeva blev portad från OS i Rio.
Idag valdes hon in i Internationella Olympiska Kommittén (IOK).
Hon fick 1 365 röster av de aktiva här i Rio och valdes in som en av fyra nya medlemmar i IOK:s Athletes Commission, där Stefan Holm redan sitter.
Jag tycker i och för sig att det är helt rätt att Isinbajeva får en plats där.
Hon har varit med länge, vunnit allt och har starka åsikter. Alla håller inte med, men så är det i den här världen. Alla har rätt till en åsikt.
Det är en demokratisk omröstning och hon är uppenbarligen populär bland en del i alla fall.
Och Isinbajeva kommer röra om en hel del i grytan. Jag gillar det. Jag gillar folk som säger vad de tycker utan några omskrivningar.
Nu vet jag inte hur många röster hon fick av de kvinnliga stavhoppare som är här i Rio, men jag tvivlar på att särskilt många kom från det hållet.
När Jelena Isinbajeva landade i Rio sa hon ju bland annat:
– Vem som än vinner stavhoppet kan hon bara kalla sig näst bäst.
Det var inte alla som uppskattade det, även om jag kan tycka det är kul med människor som säger saker andra inte gör.
Kaxigt inte minst.
Och så typiskt Isinbajeva.

Världsrekord i publikfiasko

av Mats

RIO DE JANEIRO. Jag har just bänkat mig på Olympiastadion här i Rio och det ser ut som jag väntar på en div II-match i fotboll.
Men det är det inte.
Det som väntar är en ny friidrottskväll med finaler på bland annat 1500 meter för damer, 110 häck och herrarnas höjdfinal.
De hade förtjänat en festligare inramning.
IMG_7610
Glest, glesare, glesast. Världshistorien ödsligaste OS-stadion, eller?

Så här lite folk har jag aldrig sett på en OS-stadion. Någonsin.
Arrangörerna har ju haft problem att sälja biljetter och jag kan förstå att folk tvekar att gå och se kanotslalom och andra udda grenar.
Men friidrott!?
De olympiska spelens huvudidrott.
Det här känns ju nästan pinsamt, även om jag tycker mest synd om de som tävlar där nere.
Det här är det största man kan vara med om som friidrottare och då borde man få tävla inför en storpublik.
Istället möts de av något sorts världsrekord i tomma läktare en friidrottskväll i OS.
Arrangörerna hävdar att de sålt 84 procent av alla biljetter till OS-tävlingarna, men här i kväll verkar det vara tvärtom. Stadion är väl fylld till sexton procent känns det som.
På IOK:s platser strax intill mig här på pressläktaren sitter Stefan Holm i stort sett ensam för att följa herrarnas höjdfinal.
Det var ju kul att han kunde komma i alla fall.
• • •
Den enda som kunnat fylla läktarna här är Usain Bolt.
Han lockade storpublik redan till försöken lördag förmiddag.
Och när han sprang finalen på 100 meter i söndags var det dubbelt så mycket folk som det varit sammanlagt de två senaste kvällarna.
Vi får nog vänja oss vid det här.

Den här stan är livsfarlig

av Mats

RIO DE JANEIRO. Redan efter två dagar här i Rio placerade jag årets OS-stad i botten av alla de åtta sommar-OS jag varit på.
Det kan bara bli bättre, skrev jag då.
Det har det inte blivit.
Snarare tvärtom.
Rio är en ännu klarare jumbo på min lista över sommar-OS. Den här stan borde aldrig ha fått OS. Den är livsfarlig.
Den tyske kanotcoachen Stefan Henze avled på måndagskvällen efter en bilolycka och det är oerhört tragiskt. Han satt i en taxi.
Flera journalister har också skadats under bussresorna här i Rio, där en del av busschaufförerna kör som biltjuvar. Jag har åkt taxi i 110 knyck genom stadsgatorna, med ständiga filbyten och en chaufför som sms:at samtidigt under vansinnesfärden.
Det står polisbilar över allt, men trafikregler verkar ingen bry sig om.
Det är ett under att det inte inträffat fler bil- och bussolyckor. Det känns som rena tombolan att ge sig ut i trafiken här.
På måndagen rasade också en stor övervakningskamera ner i OS-parken och skadade sju personer.
Det var ett mirakel att ingen dog. Det var ingen vanlig kamera, utan den såg snarare ut som en rymdsond som fallit till marken och mitt i publikströmmen.
Amerikanska simmare inklusive stjärnan Ryan Lochte i spetsen har blivit rånade under pistolhot av kriminella utklädda till poliser och bara i Sportbladets gäng har flera fått sina kreditkort skimmade, trots att alla varit så försiktiga det går att vara.
Australiens olympiska kommitté har förbjudit sina aktiva att vistas på stränderna här i Rio. Inte på grund av det förorenade vattnet, utan för risken att bli rånad.
Några pressbussar har fått rutorna krossade och ute vid ridstadion kom en gevärskula infarande i presstältet. Enligt uppgift från en närbelägen favela.
Då har jag bara räknat upp en bråkdel av allt som hänt här i Rio.
Saker som inte FÅR hända under ett OS.
Jag har varit i Los Angeles, Barcelona, Atlanta, Sydney, Aten, Peking och London och aldrig varit med om något liknande. Det allvarligaste som hänt är OS-bombaren Eric Robert Rudolph som slog till i Atlanta 1996, bara något kvarter från hotellet vi bodde.
Men det var ett terrordåd som få kan skydda sig mot.
• • •
Seda har vi det här med logistiken, som kanske är mindre viktigt, men samtidigt oerhört irriterande.
Bussar som inte kommer, bussar som inte går.
Oändliga köer att komma in på arenorna, inte bara för oss pressfolk utan ännu mer för publiken.
Det har blivit lite, lite bättre sedan OS startade.
Men långt ifrån tillräckligt.
• • •
Det enda alla pratade om inför OS var zikavirus.
Men jag har inte sett en mygga sedan jag landade här. De verkar inte göra en fluga förnär den här årstiden.
Vad man istället borde varnat för var att stan vimlar av fula fiskar.

Klisjina FÅR tävla i OS

av Mats

RIO DE JANEIRO. Ryska längdhopperskan Darja Klisjina får tävla i OS. På måndagsmorgonen godkände idrottsdomstolen CAS hennes överklagan.
Klisjina var den enda ryska friidrottare som fått klartecken av Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) att tävla i OS, då IAAF plötsligt ändrade sig och stängde av henne på lördagen.
Det var rena parodin på rättvisa.
Som om de bestämt sig för att göra hela OS-friidrotten fri från ryssar.
Nu får ryskan ändå vara med i längdkvalet som avgörs på tisdag.
CAS slog IAAF på fingrarna och upphävde avstängningen som kom så sent som i lördags.
På söndagen kom uppgifter om att det skulle varit ett problem med ett dopingprov som Klisjina lämnat och att det var därför IAAF stängt av henne i sista stund. Jag kan inte komma ifrån att känna mig misstänksam över att de uppgifterna dök upp just nu och dagarna före hennes OS-start. Det efter att hon lämnat 33 godkända dopningsprov till amerikanska USADA sedan slutet av 2013. Eftersom Klisjina bor och tränar i Florida testas hon i USA och det var också därför hon fick klartecken att tävla från början.
Men jag tycker det känns helt rätt att hon får tävla.
Klisjina har aldrig fällts för dopning och har levt utanför det ryska systemet.
Nu får hon tävla – om nu inte IAAF hittar på något mer i sista stund.
Men det här är en riktig smäll för IAAF, som tagit en massa märkliga beslut den senaste tiden. Det har liknat rena farsen och det verkar inte finnas något hejd på vad de kan hitta på i detta OS.
Ut och in med aktiva och en horribel inkonsekvens har varit usel marknadsföring av OS-friidrotten
Det verkar lika virrigt som när avslöjade mutkolven Lamine Diack var ordförande.
Samtidigt får en amerikan som Justin Gatlin springa hem ett OS-silver på 100 meter, trots att han varit avstängd två gånger för dopning.
Var finns logiken?

Jag mår illa

av Mats

RIO DE JANEIRO. Ryskan Darja Klisjina stoppas från OS, trots att hon bor i Florida och dopningtestats 33 gånger sedan slutet av 2013.
Samtidigt är Justin Gatlin en av favoriterna på 100 meter på söndag kväll.
Amerikanen som varit avstängd två gånger och senast i fyra år.
Det får mig att må illa.
Det luktar mer politik än sportslig rättvisa när IAAF stoppar den enda ryska friidrottare som fått klartecken att starta i OS.
Den 25-åriga Klisjina, som är en jättekändis i hemlandet då hon extraknäcker som fotomodell och tidigare hade ett förhållande med hockeystjärnan Evgenij Malkin, har bott och tränat i Florida de senaste tre åren.
Hon tränas av amerikanen Loren Seagrove.
Hon var den enda ryska friidrottare som fick klartecken av IAAF att starta i Rio.
Hela den övriga truppen stoppades, inklusive stavstjärnan Jelena Isinbajeva.
Isinbajeva som bodde i Monaco under de största åren i sin karriär och som heller aldrig åkt fast i en dopningkontroll.
Jag tycker de åker med i det allmänna svepet, när IAAF och världen vill straffa hela nationen Ryssland för landets påstådda statsorganiserade dopning.
Jag hade gärna sett båda tävla här i Rio.
Hellre än amerikaner som Justin Gatlin och Tyson Gay, som båda är fällda fuskare av värsta sorten. Gatlin avstängd i fyra år för testosteron och Gay ett år, som egentligen borde varit två, för anabola steroider.
Jag skulle räkna upp tre, fyra friidrottare till som tävlar här i Rio med länga dopningavstängningar i ryggen.
Och jag tycker det är åt helvete.

Fijis OS-guld rena Hollywood

av Mats

RIO DE JANEIRO. Fiji krossar England i OS-finalen i sjumannarugby.
Och jag läser den fantastiska historien om det lilla örikets väg till toppen.
Det är fullbordandet av en saga som redan väckt intresse i Hollywood.
Sagan om den engelske coachen Ben Ryan som tog över Fijs landslag i nationalsporten rugby 2013.
När han landade möttes han av överviktiga spelare och ett förbund som var bankrutt.
De första månaderna fick han gå utan lön och fick betala bensin till spelarbussen ur egen ficka. Det fanns inte ens pengar att köpa vatten till träningarna.
Världens fattigaste landslag i rugby, där engelsmannen i stort sett fick sköta allt själv.
Spelare som fick ha jobb vid sidan om för att klara försörjningen.
I dag är samma lag olympiska mästare efter att ha slagit England med 43-7 i finalen.
Fijis första OS-guld någonsin.
Redan innan segern sa Ben Ryan till CNN:
– Vinner vi det här kommer spelarna bli statyer. De kommer utses till ministrar. De kommer att få hus och tomter. Hela Fiji kommer fira tills 2017.
Rugbyn är Fijis nationalsport och när Ryan ska beskriva intresset på ön brukar han jämföra med brasilianarnas kärlek till fotboll. Plus ytterligare några procent.
– När jag sätter mig ner och berättar vad jag varit med om tror folk att jag hittar på, säger Ben Ryan om sin tid som förbundskapten på ögruppen.
Och i dag överträffade verkligheten dikten.
Jag älskar det.
Och jag förstår att det snart blir film.

Sida 1 av 348
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB