Bäst i draften – så gick det sen

av Mats

Jag har gjort den här listan förr, men det var några år sedan och det känns som det är dags för en uppdatering efter nattens NHL-draft i Buffalo.
Hur har det gått för de spelare som gått som förste svensk i draften sedan Mats Sundin valdes som historisk etta 1989?
Jo, tack. Bara bra. Även om ingen gått som nummer ett sedan Sudden.
Det är bara två av de svenskar som draftats först under de åren som aldrig spelat i NHL.
Ludvig Rensfeldt och Johannes Salomonsson.
Då räknar jag inte in de två senaste, Alexander Nylander och Joel Eriksson Ek, men tar för givet att båda kommer få chansen.
Jag ska väl också gratulera Alexander Nylander som blev först av svenskarna den här gången med en åttondeplats.
Samma placering som brorsan William hade i draften 2014.
Nu har båda slagit farsan Michael Nylander med hästlängder. Han gick först som nummer 59 i tredje rundan 1991.
Här är listan:
SVENSKARNA SOM GÅTT FÖRST SEDAN 1989
(Nummer i draftordningen, namn och klubb som draftade)
2016
8. Alexander Nylander, f, Buffalo
Kommentar: Kommer garanterat att spela i NHL i framtiden och draftades precis som brorsan William som åtta.
2015
20. Joel Eriksson Ek, f, Minnesota
Kommentar: Står fortfarande på tillväxt. Var utlånad till Färjestad förra säsongen och blir kvar i vinter också.
2014
8. William Nylander, f, Toronto
Kommentar: Stor juniorstjärna som slog sig in i Toronto i vintras och spelade 22 NHL-matcher. I vinter är han med från början.
2013
5. Elias Lindholm, f, Carolina
Kommentar: Fortfarande bara 21 år, men snart inne på sin fjärde säsong i Carolina. Debuterade i NHL redan som 18-åring.
2012
6. Hampus Lindholm, b, Anaheim
Kommentar: Gjorde succé direkt i Anaheim. Redan uppe i 232 NHL-matcher som 22-åring.
Slog Filip Forsberg (11) med fem placeringar i driften 2012.
2011
2. Gabriel Landeskog, f, Colorado
Kommentar: Gjorde succé direkt med sitt spel och sina ledaregenskaper. Rekordung kapten i Colorado som 20-åring. Redan gjort fem NHL-säsonger som 23-åring.
2010
35. Ludvig Rensfeldt, f, Chicago
Kommentar: Gjorde en juniorsäsong i Kanada, men en av bara två svenska draftettor som aldrig spelat i NHL. Kom inte ens nära. Numera i Rögle.
2009
2. Victor Hedman, b, Tampa
Kommentar: Har vuxit ut till en storstjärna och en av NHL:s absolut bästa backar. Startar snart sin åttonde säsong i NHL.
2008
15. Erik Karlsson, b, Ottawa
Kommentar: Det är väl inte så mycket att tillägga, mer än att Erik borde gått som etta i draften om alla insett potentialen.
2007
24. Mikael Backlund, f, Calgary
Kommentar: Det tog ett par säsonger att slå sig in i Flames, men nu är han veteran i klubben med åtta säsonger bakom sig.
2006
4. Nicklas Bäckström, f, Washington
Kommentar: Ett underbarn som etablerade sig direkt i Washington. Nu en svensk storstjärna i NHL. Bara en Stanley Cup-titel som saknas.
2005
23. Nicklas Bergfors, f, New Jersey
Kommentar: Försökte etablera sig i NHL i många år, men valde sedan KHL. Flyttar hem i vinter och klar för Linköping.
2004
31. Johannes Salmonsson, f, Pittsburgh
Kommentar: Gjorde ett försök i Nordamerika och juniorlaget Spokane Chiefs, men en av bara två svenska draftettor sedan 1989 som aldrig spelat i NHL. Nu i tyska Kölner Haie.
2003
15. Robert Nilsson, f, New York Islanders
Kommentar: Har haft en krokig karriär och blev utköpt från kontraktet med Edmonton 2010. Efter tre säsonger i KHL är han nu i Zürich i Schweiz.
2002
24. Alexander Steen, f, Toronto
Kommentar: En av NHL:s bästa svenskar. En komplett spelare som växt till en ikon i St Louis. Uppe i 746 spelade NHL-matcher.
2001
11. Fredrik Sjöström, f, Phoenix
Kommentar: Var ett hyllat underbarn, men växte aldrig till den storstjärna många trodde han skulle bli. Återvände till Sverige efter sju säsonger i NHL. Numera sportchef i Frölunda.
2000
7. Lars Jonsson, , Boston
Kommentar: Spåddes en lysande framtid, men skador ställde till det. Det blev bara åtta NHL-matcher i Philadelphia innan han återvände hem.
1999
2. Daniel Sedin/Henrik Sedin, f, Vancouver
Kommentar: Tar med båda tvillingarna eftersom de gick som ett paket som tvåa och trea. Mera en formsak vilken av dem som Vancouver valde först på papperet. Redan legendarstatus.
1998
24. Christian Bäckman, b, St Louis
Kommentar: Det blev sex säsonger i NHL, men gjorde aldrig något större avtryck. Avslutade karriären på hemmaplan i Frölunda.
1997
18. Mikael Holmqvist, f, Anaheim
Kommentar: Fick spela tre säsonger i NHL innan han återvände hem 2007. Avslutade karriären i Djurgården och nu assisterande coach för klubbens J18-lag.
1996
20. Marcus Nilson, f, Florida
Kommentar: Hade en lång NHL-karriär i Florida och Calgary. Men blev aldrig någon stjärna under sina totalt 521 NHL-matcher.
1995
88. Daniel Tjärnqvist, b, Florida
Kommentar: Valdes som förste svensk först i fjärde rundan ett draftår som var ett av de sämsta svenska någonsin. Spelade ändå 352 NHL-matcher.
1994
13. Mattias Öhlund, b, Vancouver
Kommentar: Var stekhet inför NHL-debuten och fick ett rekordkontrakt av Vancouver. Har haft en fantastisk karriär, men avslutades med en allvarlig skada i Tampa som höll honom borta från isen i fem år.
1993
8. Niklas Sundström, f, New York Rangers
Kommentar: Sågs som en svensk The Next One (efter Foppa), men fick en mer defensiv roll under sina nio säsonger och 750 NHL-matcher.
1992
48. Mattias Norström, b, New York Rangers
Kommentar: Var en late bloomer som alltid gick den långa vägen. Men växte till en storback och var lagkapten i Los Angeles Kings. Numera expertkommentator på Viasat.
1991
6. Peter Forsberg, f, Philadelphia
Kommentar: Kommentarer väl egentligen överflödiga. Stod i skuggan av Eric Lindros i draften, men växte till en av NHL:s bästa genom tiderna.
1990
40. Mikael Renberg, f, Philadelphia
Kommentar: Renberg gick långt ner i draften men några år senare bildade han NHL:s mest fruktade kedja i Philadelphia Flyers tillsammans med Eric Lindros och John LeClair. The Legion of Doom. Numera Svt:s hockeyexpert.
1989
1. Mats Sundin, f, Quebec
Kommentar: Fortfarande ende svensk som gått som nummer ett NHL-draften. Och ”Sudden” har ju visat alla varför.

Sorry Laine det blir Matthews

av Mats

Jag skulle välja Patrik Laine före Auston Matthews om jag basade i Toronto Maple Leafs.
Åtta dagar i veckan.
Men allt pekar på att Toronto bestämt sig för amerikanen Auston Matthews.
Precis allt.
Alla de hockeyjournalister jag lärt känna i Torono genom åren säger Matthews och i går sa Torontos GM Lou Lamoriello att klubben bestämt sig.
De vill ha en center att bygga framtiden på och redan där faller Patrik Laine bort.
Stora Toronto Star har också en omröstning bland läsarna på nätet, där frågan är hur Maple Leafs ska använda sitt förstaval.
Där får Auston Matthews 86,91 procent av rösterna mot Laines 7.39. Det är nästan lika många som tycker att Toronto ska byta bort förstavalet och trada till sig ett koppel rutinerade spelare i stället.
Mot den bakgrunden vore det en av NHL-draftens största knallar om Maple Leafs plötsligt skulle göra en kovändning.
Men skulle Toronto vilja byta bort Matthews finns det intressenter. Inte minst Arizona Coyotes, delstaten där Auston Matthews är uppväxt.
Amerikanen är naturligtvis en jättetalang, men jag är inte lika säker som andra på att han når den storhet många tror. Jag har inte riktigt sett den där riktiga vinnarskallen än och jag har svårt för spelare som knappt jublar när de gör mål.
Matthews har till och med jämförts med Peter Forsberg, men jag här svårt att se honom nå de höjderna och framförallt ha den tjurighet som gjorde Foppa så stor.
Men, men.
Man vet aldrig i den här branschen.
Rent historiskt vore det ingen skräll om Toronto väljer fel den här gången också.
Det har de gjort så många gånger att jag tappat räkningen.
Tänk bara på alla svenskar som passerat genom Torontos apparat och blivit bortbytta.
Kenny Jönsson, Anton Strålman och Alexander Steen är bara tre exempel som växte till stjärnor i andra klubbar.
Nej, det blir Winnipeg Jets som kan jubla i natt, då de får Patrik Laine rakt i famnen.
De behöver inte ens tänka.
• • •
Patrik Laine vann duellen mot Auston Matthews i VM och det blir en ny i World Cup i september.
Patrik Laine kommer att vara med i Toronto och spela för sitt Finland, men Matthews spelar för det nordamerikanska U23-laget.
Det ska bli intressant att se hur publiken reagerar då, när de har Laine och Matthews mitt framför näsan.
De i samma grupp tillsammans med Sverige och Ryssland.

Dopningen finns överallt

av Mats

Hur många dopningskandaler tål friidrotten inför OS i Rio?
Bara tre dagar efter att hela den ryska friidrotten stängdes av från OS stormade spansk polis in på tränaren Jama Adens hotell i Sabadell i Katalonien och grep den somaliske demontränaren.
I sex av rummen hittades både epo och anabola steroider tillsammans med 60 injektionssprutor, enligt de första rapporter som kommit.
Två av de tyngsta dopningmedlen på listan som båda ger fyra års avstängning för den som åker fast.
Med under raiden i Spanien fanns också sex läkare anlitade av Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) som dopningtestade de 25 aktiva som Jama Aden hade på plats.
Det absolut största namnet i hans träningsgrupp är etiopiskan Genzebe Dibaba, världrekordhållerska på 1500 meter efter ett superlopp i Monaco i fjol där klockan stannade på 3:50.07.
Hon slog kinesiskan Qu Junxias då nästan 22 år gamla världsrekord som räknades till de ”omöjliga” att slå.
Men Dibaba trippade runt på löparbanorna i Monaco utan att ens se ansträngd ut efteråt.
Ungefär som när skidåkaren Johann Mühlegg krossade allt och alla i OS i Salt Lake City 2002 och såg ut att ha hur mycket krafter som helst.
Raketbränslet visade sig senare vara just epo och Mühlegg blev av med alla sina OS-medaljer.
Genzebe Dibaba aldrig åkt fast för dopning, men indiciekedjan har bara blivit längre och längre mot 25-åringen.
Nu vet vi inte hur den här affären slutar, men det känns betryggande att IAAF försöker få bort fuskarna i god tid före OS i Rio.
Jakten på Jama Aden har pågått sedan 2013, enligt ett pressmeddelande från IAAF och har skett i samarbete med Interpol. Det tog tre år innan de kunde slå till.
Samtidigt har jag känslan att femtio procent av de största namnen kan försvinna om IAAF skulle lyckas avslöja alla misstänkta stall, aktiva och coacher. Ja, kanske ännu fler.
Det känns som det finns nya och värre dopningfall under varje sten de vänder på.
Men trots förfinade testmetoder och möjlighet att göra nya analyser flera år senare, verkar det fortfarande gå att flyga under radarn.
Nu är brittiska stjärnan Mo Farah också indragen i den här härvan, då han tränade under Jama Aden en period i Etiopien förra året.
Det brittiska förbundet har redan gått ut och sagt att det bara var en tillfällig lösning som varade en vecka.
Men ändå.
Och hans ordinarie tränare Alberto Salazar har omgetts av ungefär samma dopningrykten som Aden genom åren.
Nej, det är inte bara ryssar som satt i system att fuska sig fram i idrottsvärlden.
Nu är fuskarna svårfångade och ingen kan bli fälld på indicier.
Men vilken tränare har både epo och anabola steroider i förrådet på sina träningsläger?
Jama Aden har en del att förklara de närmaste dagarna.
• • •
Ibland undrar jag hur mycket det fuskats och fuskas inom friidrotten. Jag är säker på att det finns enorma mörkertal och skandaler större än den här.
Och om hela sanningen kom fram i samtliga världens länder, tror jag all trovärdighet skulle gå upp i rök.
Det känns knappast uppfriskande inför OS i Rio.

Leksands chockbesked

av Mats

Ja, jag läser att Leksand går med miljonvinst den här säsongen och det är knappt man tror det är sant.
Detta ständiga sorgebarn där miljonerna runnit ut i Siljan nästan varje säsong, var inte bara med om ett mirakel på isen den här säsongen.
Bokslutet känns nästan lika stort.
Aktiebolaget gör 4,2 miljoner kronor i vinst och föreningen går plus med en miljon.
När hände det senast i Leksand?

Det känns som ett mirakel det också.
Det här med svarta bokslut har varit klubbens största problem de senaste åren och dribblandet med miljonunderskott har skaffat Leksand många fiender.
Jag tillhör däremot de som är glada för Leksands skull.
I ett hockey-Sverige som tappat både kraft, fart och talang behövs dalalaget mer än någonsin.
För hur dåligt de än spelar, hur utskällda de än är och hur många miljoner de än kastat i sjön genom åren, så är de alltid en publikmagnet.
De senaste säsongerna som Leksand varit på besök i SHL så har de dragit mest publik på bortaplan varje säsong.
De har alltid fyllt på motståndarnas konton.
SHL har all anledning att jubla över att Leksand gjorde sin mirakulösa resa den här vintern.
• • •
Å andra sidan.
Rätt skött borde Leksand vara en guldgruva.
Nu verkar de ha hittat den personen i nye vd:n Christer Plars.
• • •
Leksand har också sålt flest säsongskort av alla SHL-klubbar inför nästa säsong.
De är uppe i 3000 redan nu.
Det säger allt.

Inga ryssar i OS

av Mats

Idag håller Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) ett möte i Wien för att slutligen bestämma om Ryssland ska släppas in i gemenskapen igen.
Men enligt vad jag erfar från en väldigt initierad källa blir svaret nej.
Det innebär att det inte blir några ryska friidrottare i OS.
Eftersom Ryssland inte är officiellt medlem i specialförbundet IAAF, kan de inte heller vara med i OS.
Det har ju spekulerats i att IOK skulle släppa in ryssarna ändå, men i så fall kan det inte ske under rysk flagg.
Klockan 17 har IAAF sin presskonferens i Wien och jag är tämligen säker på att mina källor har koll på vad utslaget kommer att bli.
Jag tycker det är helt rätt.
Ryssland har inte gjort tillräckligt för att rensa upp i sitt dopningträsk och det har bara kommit nya avslöjanden om avancerat fusk.
Jag tycker det här är enda vägen att gå, även om det riskerar att drabba oskyldiga.
IAAF kan inte göra annat, då den gamle ordföranden Lamine Diack visade sig vara en mutkolv som gick ryssarnas ärenden och sopade dopningproblematiken under de persiska mattorna i residenset i Monaco.
Nye ordföranden Sebastian Coe är också hårt ansatt, inte minst på hemmaplan.
Hur mycket visste han? Egentligen?
Skulle han vika sig nu skulle debatten blossa upp igen och med ny, ursinnig kraft.
Nej, IAAF och Sir Coe, har inte råd att lägga sig i det här läget.
Dessutom har IAAF:s egen utredning visat att många problem kvarstår i den ryska friidrotten.
• • •
Vad betyder det då för svensk del?
Ja, inte mycket.
Det är väl damer höjd som gynnas mest, men varken Erika Kinsey eller Sofie Skoog har visat någon direkt strålande OS-form på slutet.
Men varken regerande OS-mästarinnan Anna Tjitjerova eller regerande världsmästarinnan Marija Kutjina kommer att vara med i Rio, vilket gör att svenskorna kommer att åka upp två hack oavsett var de placerar sig.
Tjitjerova har för övrigt avslöjats i ett omtest av dopningproverna från OS i Peking 2008.
Den sista ryska jag trodde varit dopad.
Bara det visar väl vilken soppa det här är och hur utbredd dopningen fortfarande är i detta väldiga land.

Ingen kan slå Bolt i Rio

av Mats

Jag har just sett nattens hundrameterslopp med Usain Bolt i Kingston, Jamaica och jag har nog aldrig sett honom bättre så här tidigt på säsongen.
Att han vann på 9.88 låter inte så märkvärdigt.
Men som han vann.
Usain Bolt fick en usel start och snubblade till efter ungefär tio meter och var redan då metern bakom världsnamnen Asafa Powell och Yohan Blake.
Men så fick han ordning på de långa benen och sprang om båda två, ungefär lika lätt som en Ferrari kör om en Fiat 500.
Oerhört imponerande.
Och inte bara det.
Som för att spä på sin överlägsenhet stannade han av i löpningen fyra fem meter framför mållinjen och bara cruisade in i mål.
Så vem ska stoppa Bolt i OS i Rio?
Det finns ingen.
Det är bara han själv i så fall. Att han blir skadad eller sjuk.
Hade han inte gjort sin allvarliga miss i starten och gasat fullt ända in i mål, hade han lätt slagit fransmannen Jimmy Vicault världsårsbästa på 9.86.
Dessutom såg Bolt mer vältränad ut än på länge vid den här tiden på året.
Nej, han kommer att leka hem två nya OS-guld på 100 och 200 meter i Rio.
Hans landsmän Yohan Blake och Asafa Powell är slagna redan på förhand.
Usain Bolt har ett sådant mentalt övertag på sina motståndare som jag inte sett sedan Muhammad Alis dagar.

Svensk hockey i fritt fall

av Mats
trekronorr

ROM. Sitter och väntar på ett flyg och tittar på alla spelarförluster och nyförvärv i SHL-klubbarna, samtidigt som jag tänker tillbaka på ett hockey-VM där Sverige blev sexa och ett JVM där svenskarna blev fyra efter storstryk 3-8 i bronsmatchen mot USA.
SHL tappar ständigt i kvalitet och landslagshockey blir allt svagare.
Min känsla är att svensk hockey är illa ute.
Att något gått snett i en utbildning där spelarna mer och mer blir stöpta i samma form och där den individuella skickligheten inte riktigt tillåts att blomma.
Det gör att Sverige spottar ur sig hockeyspelare av bra internationell klass, men utan den spets som fanns förr.
Det är bara en känsla jag har. Att något i hela utbildningssystemet gått snett i jämställdhetens tecken. Att det är fult att satsa på spetskompetens.
Jag kan ha fel också.
Det kan vara tillfälligheter, det kan vara slumpen.
Men den enda svensk i världsklass som sticker ut och är ”olika” i dagens hockey är backen Erik Karlsson, som närmast var hånad för sin brist på defensiva kvaliteter när han var på väg upp.
Filip Forsberg tillhör också den kategorin, men sitt fruktade skott har han utvecklat på en skottramp han köpt själv och ställt upp på tomten hemma hos föräldrarna i Leksand.
Och efter JVM- och VM-misslyckande väntar ett World Cup, där svenskarna knappast är favoriter.
Det är en åldrande svensk trupp, där många passerat sitt bäst före-datum.
Jag hoppas att de bevisar att jag har fel, men jag har svårt att se det här svenska laget gå längre än till en semi.
Om ens det.

I en grupp med både Ryssland och Finland och där bara två lag går vidare ger jag inte svenskarna mer är en 50/50-chans att ens nå semi.
Sverige har inte slagit Ryssland på tolv år i några sammanhang. Inte ens med laget fullt av NHL-spelare i OS.
Och Finland är en hockeynation fylld av självförtroende och framtidstro och några av de största unga hockeytalangerna i världen.
Slingrar sig Sverige ur det greppet väntar antingen Kanada eller USA i en semifinal, de två lag som känns givna att gå vidare från en andra gruppen.
Nej, i dagsläget bedömer jag det som en skräll om svenskarna tar sig till en final i Toronto i höst.
Men hur det än slutar måste de styrande i svensk hockey sätta sig ner och analysera läget när den turneringen är över.
Inte minst hur den svenska World Cup-organisationen svek Pär Mårts i hans sista VM-turnering, då de körde sitt eget race utan att hjälpa Mårts att locka NHL-spelare till VM.
I Finland gjorde man tvärtom.
De hade två World Cup-kedjor i VM.

Resultatet talar för sig själv.
• • •
Är jag överdrivet negativ?
Många tycker säkert det.
Men det är i alla fall något att fundera över.
• • •
Men det ser ännu värre ut för fotbollen, om det nu är en tröst för alla hockeyälskare.
Den dagen Zlatan lägger av blir det som att förlora Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström på en och samma gång.

Fel signaler från förbundet

av Mats

NEW YORK. Sitter och studerar de sju namn som kompletterade den svenska World Cup-truppen och sex av de sju hade jag också valt ut på förhand.
Den jag saknar är Gustav Nyquist.
Här har vi en av få NHL-spelare som kommer hem och spelar VM i Moskva och dessutom vinner skytteligan tillsammans med finländske supertalangen Patrik Laine.
Han är före alla ryska stjärnor, alla kanadensare och ett amerikanskt underbarn som Auston Matthews.
Men i slutändan var det inte värt ett dugg.
Jag kan inte komma ifrån att det sänder väldigt konstiga signaler till de NHL-spelare som funderar på att ställa upp i VM i framtiden.
Räcker det inte med att vara obrottsligt lojal mot Tre Kronor och vinna skytteligan i en VM-turnering, så undrar jag vad som ska krävas för att komma med i en World Cup-trupp.
Dessutom är det ju att nedvärdera ett VM, som hade fantastiska lag både från Finland, Ryssland och Kanada.
Nu är det Rikard Grönborg & Co som bygger laget och han valde Carl Söderberg i stället, en spelare som både kan spela center och forward. En spelare som har större tyngd, men som samtidigt nobbat VM-spel flera gånger. Ja, han har aldrig spelat ett VM för Sverige.
Jag kan inte låta bli att tycka att det känns fel.
Speciellt efter den debatt som blossade upp under VM senast och som fortfarande inte lagt sig.
Landslagsledningen spelar knappast sig själva i händerna efter den här uttagningen.
De visar i stället att de inte ens bryr sig och att lojalitet inte betalar sig.

Sanna räddar galan i Stockholm

av Mats

NEW YORK. Susanna Kallur gör tävlingscomeback på Stockholm Stadion och jag måste säga att det är hennes livs tuffaste beslut.
Samtidigt hoppas jag att hon är galans bäst betalde deltagare, för hon är räddningen för en gala som går på knäna ekonomiskt.
Jag tror det finns två friidrottare som kan sälja ut Stockhoms Stadion en kväll i juni.
Usain Bolt och Sanna Kallur.
Nu blir det en extra krydda av att ingen vet vilken nivå Sanna håller på 100 häck.
Hon har inte sprungit ett tävlingslopp i grenen på sex år, men när hon gjorde sin senaste tävlingscomeback i New York den 12 juni 2010 stannade klockan på 12.78.
Jag tog flyget direkt till just New York för några dagars ledighet efter hockey-VM i Moskva och får se det som ett gott omen.
Hennes 12.78 här 2010 vore den perfekta tiden nu också.
Klart under OS-kvalgränsen som är 13.00, men också under SOK:s krav på 12.80.
Den gången tog hennes comebackförsök slut redan i andra tävlingen för säsongen, vid Europacupen i Budapest åtta dagar senare.
Då blev tiden 12.88 och när jag stod och pratade med Sanna i mixade zonen efteråt kunde jag se att hon kämpade mot en oerhörd smärta i det ben som fällt henne ända sedan 2008.
Vad jag inte visste då var att det var början på en ny och sex år lång resa mot en comeback i specialgrenen.
Jag hoppas jag slipper se någon smärta på Stockholms Stadion den 16 juni. Jag hoppas jag slipper se några tårar.
För det här är en av de mest fantastiska resor en svensk idrottare någonsin gjort.
Vilken normal människa som helst hade gett upp för länge sedan, med tanke på alla bakslag, all smärta, alla operationer, all rehabträning och alla krossade drömmar som Sanna gått igenom de åtta åren sedan OS i Peking 2008.
Är det någon jag unnar ett lyckligt slut så är det Sanna.
Ja, inte bara jag.
Jag tror hon fyller Stockholms Stadion och räddar ekonomin för Bauhaus-galan den här gången.
Det är bara att trycka upp henne på varenda affisch som finns.

Ryssarna körde över USA

av Mats

MOSKVA. Ja, det blev en trevlig eftermiddag för den ryska hemmapuliken, då Ryssland krossade USA i bronsmatchen.
Ryssland vann med 7-2 och hade sex olika målskyttar (Sergej Mozyakin gjorde två).
Men inte en enda hette Alexander Ovetjkin.
Är jag förvånad?
Nej, inte ett dugg.
Alexander Ovetjkin är Rysslands största stjärna i NHL, men är han de bästa ryska spelaren?
Jag tvivlar.
Han är det definitivt inte på stor rink. Där ser han ofta tung och orörlig ut, som om den extra isytan kramar all kraft ur den 108 kilo tunga kroppen. Ändå får han hur mycket istid som helst och spelar alltid i powerplay.
Jag hade nog gett den istiden till någon annan.
Hade Oleg Znarok gett superkedjan med Panarin, Sjipatjov och Dadonov den extra speltiden kanske ryssarna hade varit i final idag. Men sju nya poäng mot USA (2+2) kom de upp i totalt 46 poäng i detta VM (18+28).
I semifinalen mot Finland var Ovetjkin på isen i 23.47 minuter, överlägset mest av alla i det ryska laget. Bara i sista perioden spelade han 9.23, nästan halva perioden när ryssarna jagade reducering.
Resultatet?
Inte en poäng av Ovetjkin.
Och det enda jag minns honom för är en massa missade skott och en onödig utvisning i andra perioden, som ledde fram till Sebastian Ahos ointagliga 3-1.
• • •
Bronsmatchen blev underhållande i en och en halv period och aningen med spännande när USA reducerade till 2-5 i den tredje.
Men närmare kom de aldrig.
Ryssland var alldeles för bra. Alla utom Ovetjkin, då vill säga.
Han var en besvikelse hela turneringen.
• • •
Nu tvivlar jag inte på att vi kommer att få se en helt annan Alexander Ovetjkin i World Cup om några månader.
Men då är han också tillbaka på liten rink.
Specialgrenen.
• • •
Veteranen Pavel Datsyuk gör betydligt mer nytta. En riktig lagspelare och ledare. Tre assist i den här matchen.
• • •
Jag noterade också att coachen Oleg Znarok var väldigt populär hos publiken. Det blev stort jubel när han zoomades in på jumbotronen. Det trodde jag kanske inte.

Sida 1 av 345
  • Tjänstgörande redaktör: Linn Ogelid
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB