Figrens blixtdom

av Mats

Robin Figren stängs av i fem matcher och får böta nästan 40 000 kronor för sin huvudtackling på Brynäs kanadensare Kevin Clark.
Det förvånar mig inte ett dugg.
Det tacklingen lika ful som avsiktlig.
Men det är skönt att se hur snabbt straffet kom. Det gick inte ens 24 timmar förrän Figren var både anmäld och dömd och borta från de fem närmaste matcherna.
Jag har ju kämpat i flera år för att förbund, spelarfack och ligor måste agera snabbt och skoningslöst mot den här typen av tacklingar.
Hjärnskakningar och huvudskador är det största hotet mot hockeyn idag.
Här i Nordamerika har NHL gått ett steg längre och infört särskilda och oberoende observatörer som har rätt att plocka spelare av isen, om de ser minsta tecken på att de drabbats av en hjärnskakning.
De finns både i situationsrummen i Toronto och New York och på läktarna.
Systemet finns på plats redan nu under World Cup.
Det är naturligtvis helt rätt eftersom spelarna själva brukar vara de sämsta på att ta de besluten.
Speciellt de som nyss fått en smäll i huvudet.
Förra säsongen fanns också observatörer, men de var utsedda av klubbarna och kunde bara påpeka för lagens medicinska personal att de misstänkte en hjärnskakning.
De hade ingen rätt att plocka spelare av isen.
Så är det nu.
Kanske något för SHL att ta efter.

Modo måste sparka någon

av Mats

TORONTO. Jag sitter här i Toronto och följer hockeyn därhemma via datorn.
Och noterar att Modo förlorar igen.
Denna klubb som producerat så många underbarn och där tre är med i det här svenska World Cup-laget.
Henrik och Daniel Sedin och backen Victor Hedman.
Världsspelare.
Jag minns när jag träffade dem uppe i Ö-vik som blyga femtonåringar och framtidshopp. Men inte i Modo, utan i de NHL-klubbar som en gång skulle drafta dem.
Mot den bakgrunden är det är nästan tragiskt att se var Modo befinner sig just nu.
Tre raka förluster i HockeyAllsvenskan och två av dem hemma i Fjällräven Center.
Mot Pantern och Tingsryd.
Det känns nästan surrealistiskt när jag träffar gamla NHL-journalister här i Toronto som Denver Posts Adrian Dater som ägnat ett halvt journalistliv åt att hylla Peter Forsberg och plantskolan Modo.
Och bara en av de nordamerikanska NHL-skribenter som har blivit skickade över halva jordklotet för att skildra hockeyundret i Örnsköldsvik.
Idag är allt det historia.
Och efter bara fyra spelade matcher i HockeyAllsvenskan är Modo ett lag på nedre halva av tabellen.
Jag ska inte döma ut dem än.
Jag ska inte kräva tränaren Andreas Johanssons avgång.
Jag gillar Andreas och hans idéer, men är inte säker på att de håller på den nivå Modo befinner sig just nu.
Precis som andra hemvändande NHL-spelare som blivit tränare, har han haft svårt att anpassa kraven det går att ställa i NHL till en svensk nivå.
Jag tänker närmast på Ulf Samuelsson, Magnus Arvedson och Ulf Dahlén.
Man äter inte taggtråd i svensk hockey längre, som man gjorde på deras tid.
Nej, vore jag Andreas skulle jag nog tacka för mig och flytta innan situationen blir helt outhärdlig.
Hans tränarmentalitet funkar helt enkelt inte i Ö-vik som det ser ut idag.

Kanadas kross och Crosby

av Mats

TORONTO. Kanada krossar Tjeckien i öppningsmatchen i World Cup med 6-0.
Och Sidney Crosby är matchens kung.
Det var länge sedan jag såg en spelare dominera en is så fullständigt.
Jag får nog backa till Canada Cup 1987, då Wayne Gretzky var ”The Great One”.
Ett mål, två assist och +4 i plus/minus. Och då hade inte ens halva matchen spelats.
Ett hyfsat facit för Sid The Kid i första tävlingsmatchen för säsongen, även om han tog det något lugnare efter den inledningen.
Det fanns liksom ingen anledning att spilla kraft i onödan.
Nej, Kanada kändes så där ruskigt bra som de flesta trodde att de skulle vara.
Och målvakten Carey Price, som inte hade spelat sedan november när World Cup-laget samlades, höll nollan direkt.
Nu vet jag inte hur bra eller dåliga tjeckerna är i den här turneringen, men de har ändå varit hyfsade i träningsmatcherna.
Men i den här öppningsmatchen var de fullständigt chanslösa.
Från det att Sidney Crosby smart vallade in 1-0 via målvakten Michal Neuwirth efter 8.26 i första perioden var det bara ett lag på banan.
Och Crosby fortsatte att glänsa med två assist till Kanadas 2-0 och 4-0, det senare då han hittade en helt ren Joe Thornton framför mål.
Han kunde fått fler poäng om medspelarna varit lite mer skärpta med avsluten.
Jag har haft Kanada som storfavoriter redan från början.
Det här är deras turnering. De har hemmaplan, publiken i ryggen och hela upplägget är gjort för dem.
Det var alldeles knallrött på läktarna under den här matchen. Det såg ut som varenda åskådare hade en Team Canada-tröja på sig.
Frågan är om något annat lag ens kommer i närheten att få stopp på den här segermaskinen.
Jag kan omöjligt se dem förlora en final som spelas i bäst av tre matcher.
Enda chansen att de försvinner är att de har en riktigt dålig dag i senfinalen. Alla lag kan förlora mot vilket motstånd som helst, när det handlar om en enda match. Det lärde vi oss den hårda vägen i OS i Salt Lake City 2002, när Vitryssland slog ut Sverige.
• • •
Tidigare var det gamla Sovjet som var The Big Red Machine.
Nu har Kanada tagit över den rollen.
Två raka OS-segrar, två raka VM-guld, storfavoriter här i World Cup.
Det har varit total världsdominans.
Och efter den här starten är de ännu större favoriter.

Kunde börjat bra. Sidney Crosby helt frispelad efter 50 sekunder, men Michal Neuvirth nöp den i plocken.
1-0 8.26 Sidney Crosby
Vallade in den via Neuwirth.
Tekning och Burns rackarrökare.
3-0 med tiondelar kvark
Patrice Bergeron skickade upp den i krysset.

Ett helt nytt Dream Team

av Mats

HELSINGFORS. Med bara timmar till nedsläpp i Hartwall Arena känns det som om ett nytt svenskt landslag ska födas den här kvällen.
Ett nytt Dream Team.
Frågan är bara var de skriver in sig i hockeyhistorien.

I hockeyns värld är inget svenskt landslag det andra likt.
Det Tre Kronor jag såg spela VM i Moskva i våras var ett helt annat lag än det som ställer upp i World Cup.
En enda spelare finns med från det laget – andremålvakten Jacob Markström.
När jag var på senaste World Cup 2004 åkte svenskarna på en av de värsta smällarna någonsin i kvartsfinalen mot Tjeckien – 1-6.
Från det laget finns tre spelare kvar, men ingen av dem fick spela i kvartsfinalen mot tjeckerna.
Målvakten Henrik Lundqvist hade just fått sitt stora genombrott i Frölunda, men kunde inte peta Mikael Tellqvist. Och Henrik och Daniel Sedin, då 24 år gamla, fick inte heller en enda minut i istid.
Och tittar vi på det Dream Team som spelade OS i Sotji så sent som för två år sedan är halva laget nytt.
Bara tolv spelare finns kvar från den OS-truppen.
Det är en enorm omsättning av spelare.
Nya landslag varje gång.
Och det allra färskaste såg jag matchvärma här i Hartwall Arena timmarna före match.
Jag är lika förväntansfull som inför alla de här turneringarna där alla de bästa spelarna är tillgängliga.
Men samtidigt smärtsamt medveten om att det oftast slutar med en kraschlandning.
Jag vågar knappt tänka tillbaka på den svenska Dream Team-statistiken och de turneringar där Sverige kunnat välja och vraka bland alla de bästa NHL-svenskarna.
Men så här har det sett ut:
OS i Nagano 1998
Ut mot Finland i kvartsfinalen med 1-2. Peter Forsberg var askgrå i ansiktet efteråt.
OS i Salt Lake City
Chockfarväl mot Vitryssland i kvarten (3-4). Historiens värsta nederlag för svensk landslagshockey.
World Cup 2004
Stjärnsmäll i kvarten mot Tjeckien och brakförlust 1-6. Slutade med att dåvarande förbundskapten Hardy Nilsson fick gå.
OS i Turin 2006
OS-guld! Det enda svenska Dream Team som gått hela vägen.
OS i Vancouver 2010
Ny kvartsfinalsmäll. Mot Slovakien den här gången och 3-4.
OS i Sotji 2014
OS-final mot Kanada och 0-3 efter att Nicklas Bäckström blivit avstängd timmarna före nedsläpp.
• • •
Nu sitter jag med ännu ett Dream Team framför mig och i kväll kommer ett första prov på vad de här killarna går för.
Jag hoppas och tror att de går hela vägen.
Jag hoppas på en final mot Kanada.
Men rent historiskt har svenska Dream Team alltså åkt på några av de värsta smällarna någonsin i svensk hockeyhistoria. Betydligt fler än de VM-lag vi brukar få ihop.
Jag hoppas att det skrivs historia på ett helt annat sätt den här gången.
• • •
Det är rätt märkligt att det är en finländare som drar till sig störst intresse inför matchen i kväll.
Men vem vill inte se vad Patrik Laine hittar på?
Jag tillhör definitivt den skaran.

Henrik Sedin rätt man

av Mats

Den svenska landslagsledningen har gjort sitt val.
Henrik Sedin blir lagkapten i World Cup.
Det är naturligtvis helt rätt val.
Ja, jag tyckte det var självklart när Henrik Zetterberg tvingades tacka nej till turneringen.
Det kan ju tyckas oviktigt vem som åker omkring med ett ”C” på tröjan, men det har ett högt symbolvärde och ger en extra auktoritet i omklädningsrummet.
Henrik Sedin är rätt man för jobbet. Han har varit lagkapten i Vancouver Canucks i sex säsonger nu och fortsätter med det i vinter. Han är ett föredöme både som människa och spelare.
Han har en naturlig auktoritet tillsammans med tvlliningbrorsan Daniel, som nu blir assisterande kapten tillsammans med backen Erik Karlsson.
• • •
Svenskar är populära som lagkaptener i NHL och alla de gamla NHL-stjärnor och rådgivare som Sverige har med sig till World Cup är några av de mest långvariga.
Mats Sundin var kapten i Toronto 1997-2008, Daniel Alfredsson i Ottawa 1999-2013 och Nicklas Lidström i Detroit 2006-2012.
Alla räknas till de största i sina klubbars historia.
Det är svårt att ranka de svenska lagkaptenerna i NHL, men de tre är svårslagna med sina unika ledaregenskaper.
Jag är glad att de är med i truppen. Det är kanske Sveriges smartaste drag inför den här turneringen.
• • •
Vem är då den perfekta kaptenen?
När det brukar rankas och röstas borta i NHL är det oftast Mark Messier som tar hem den titeln.
Han är den enda som tagit hem Stanley Cup som kapten i två olika klubbar. Först i Edmonton Oilers och sedan i New York Rangers 1994.

Låt Leksands tröjor vara

av Mats

Den aktuella stormen gäller SHL:s krav på mörka tröjor på hemmaplan och att Leksands fans protesterar högljutt.
De gör de rätt i.
De vill spela i sitt vita hemmaställ som de haft i åttio år.
Självklart ska de få göra det.
Självklart ska alla lag i SHL få spela i sina klassiska hemmatröjor och inte tvingas se borta ut hemma.
Det här gäller alla SHL-lag som tvingas spela i bortaställen.
Jag förstår inte regeln, mer än att pamparna i SHL vill försöka kopiera storebror NHL i allt de tar för sig.
Där är det också mörkt som gäller på hemmaplan sedan säsongen 2003-04.
Men fram till dess var det vitt som huvudfärg som hade gällt i tolv säsonger.
Det finns ju ingen som helst logik i de här bestämmelserna, även om NHL-fansen är lite mer luttrade än de svenska.
Men här hemma är det publiken och alla die hard-fans som drabbas.
De som håller på traditionerna och i Leksands fall vill se laget i de klassiska vita tröjorna.
Nej, det här är en korkad regel helt utan logik.
Och lika lätt att skrota som när den kom till.
Gör det.
Nu.

Sagan om Klimpen dör aldrig

av Mats

Lennart ”Klimpen” Häggroth är död och en klassisk hockeyhjälte har lämnat oss.
Den där typen som inte finns längre.
En hjältesaga som föddes över en natt och som folk som var med i den stunden aldrig glömde.
Idag är det inte många som minns ”Klimpen” Häggroth från Kiruna, men för min generation kommer han alltid att vara en klassisk svensk hockeyhjälte.
Jag träffade honom aldrig personligen och jag vara bara sju år när han blev en rikskändis.
Men jag glömmer aldrig de där suddiga och svartvita tv-bilderna från hockey-VM i Colorado 1962 och Lennart Hylands klassiska radioreferat från den avgörande matchen mot Kanada.
Det var inte frågan om någon direktsändning i tv. Det förekom inte på den tiden, utan bilderna kom senare och Hylands röst lånades från radion.
Ändå var genomslagskraften enorm.
Det var Nisse Nilsson som skickade in den där pucken i tom då Hyland skrek de klassiska orden ”den gliiiider in i mål…”, men han var en etablerad landslagsstjärna.
Lennart ”Klimpen” Häggroth hade halkat in i VM-turneringen då tilltänkta förstemålvakten Kjell Svensson skadat axeln på sista träningen inför premiärmatchen.
Han var bara 22 år, men växte under turneringen, inte minst i matchen mot Kanada och utsågs till turneringens bäste målvakt. Det var ett lika klassiskt som sensationellt genombrott och han gick rakt in i hjärtat hos alla hockeyfans.
Efter den turneringen kallades han allmänt för ”Guld-Klimpen”, ett passade namn då han spelade i Skellefteå dit han kommit från Kiruna 1961.
Och även om den där VM-turneringen i Colorado Springs blev hans karriärs största ögonblick, så levde namnet och historien kvar.
När det blev VM i Stockholm 1963 var Kjell Svensson tillbaka i målet och ”Klimpen” fick aldrig någon riktig chans igen, även om han var med och tog ett OS-silver i Innsbruck 1964. Sedan var den korta landslagskarriären i princip över.
Till viss del var det självförvållat. Det var ingen hemlighet att ”Klimpen” hade tidiga problem med alkoholen. Även under den aktiva tiden. Hans alkoholmissbruk eskalerade och han berättade själv öppet om sin kamp mot spriten. Han skrev även en öppenhjärtig bok om den svåra tiden som förmörkade hans liv och kortade karriären.
När han gjort upp med sina demoner levde han som nykter alkoholist och kom tillbaka till hockeyn som juniortränare i Skellefteå.
Och när lokaltidningen Norran hade en omröstning om Skellefteås bästa spelare genom tiderna för några år sedan, fick ”Klimpen” överlägset flest röster som målvakt.
Och trots att han själv avled i söndags, 76 år gammal och efter en tids sjukdom, så lever idrottssagan om honom vidare. Den kommer aldrig att dö.

Det här är bara början

av Mats

Daniel Ståhl drar iväg diskusen 68.72 och är bäst i världen i år.
Jag är inte förvånad.
Jag såg de där kasten redan på hans träningar på OS-förlägret i portugisiska Rio Major.
Hörde hans tränare Vésteinn Hafsteinsson säga att det här är den största diskustalang världen har idag. Som han sagt så många gånger förut.
Nu är Daniel Ståhl etta i världen 2016.
Och det är bara början.
Jag ser redan fram mot VM i London nästa sommar, då han kommer att vara en av favoriterna till VM-guldet.
Han är bara 23 år och kommer bara att bli bättre.
Den här säsongen har han tagit ett jättekliv och hans 68.72 var personligt rekord med 1,80 meter.
Han har fått ett helt annat självförtroende av att tävla i stort sett jämt. Ingen har varit på så många Diamond League-tävlingar som Daniel Ståhl, vilket varit en uttänkt strategi från hans isländska tränare.
Han har härdats i ständigt tuffa tävlingssituationer och mött de bästa i tävling efter tävling.
Det var 35 centimeter längre än Christoph Hartings 68.37 – tyskens guldkast vid OS i Rio.
Det är det enda som grämer mig en dag som den här.
Det kunde lika gärna varit Daniel Ståhl som stått där överst på prispallen i Rio.
Där misslyckades han i kvalet, men nu bevisade han själv att han har den guldkapaciteten.
Och att han till och med kan hota Ricky Bruchs snart 32 år gamla svenska rekord på 71.26.
Daniel Ståhl kommer aldrig att bli en ny Ricky Bruch, det kan ingen. Ricky var en unik personlighet och idrottsman som aldrig kommer att få en kopia. Både på gott och ont.
Men Ståhl har alla möjligheter att bli en av de största i svensk friidrott genom tiderna.
Han kommer att vara med i massor av mästerskap och tre OS till.
Kanske fyra.
Ståhlmannen kommer att flyga ett bra tag till.
Där i Rio Major pratade han om att fortsätta tills han fyller 40.
Idag känns det som en bra idé.

Khaddis rekordfart

av Mats

Khaddi Sagnia springer hem SM-guldet på 100 meter och visar hur långt talang räcker i svensk friidrott.
Khaddi hade inte sprungit ett 100-meterslopp på två år, men klev in och slog alla specialister.
Klockan stannade på 11.48 i en gren där hon inte ens hade något personbästa.
Hon hade bara sprungit 100 meter en gång tidigare och då stannade klockan på 12.05 – med otillåtna +3.1 i ryggen. Då godkänns inga personliga rekord.
Men jag var nästan lika glad som Khaddi efteråt.
Hon behövde det här inför fortsättningen på säsongen.
Hon gick också in som delad sexa i Sverige genom tiderna tillsammans med Carolina Klüft.
Susanna Kallur imponerade också utan häckar, då hon tog SM-silvret på 11.53.
Under hennes storhetstid 2006 och -07 sprang hon sina hittills två bästa tider på hundra meter slätt med 11.30 och 11.36.
Det visar att marginalen inte borde vara så stor på 100 häck som den var i Rio, där klockan stannade på 13.04 och Sanna åkte ut i försöken. Det två tiondelar som skiljde på 100 meter, var över halvsekunden med häckar i vägen – 55 hundradelar – i OS.
Därför tror jag att Sanna kommer att sänka sitt årsbästa på 100 häck innan säsongen är över.
Hon har kvar två lopp på 100 häck i sommar, vid Finnkampen och Diamond League i Bryssel.
Jag tror de loppen avgör vad hon tar för beslut under hösten.
Fortsätta eller inte?
• • •
Samtidigt har jag haft svårt att smälta fiaskot i Rio, då svensk friidrott gjorde sitt sämsta OS genom tiderna. Varför var det så många som underpresterade på en och samma gång?
Jag har ännu inte hittat något svar på det.
• • •
Ett världsresultat blev det, då Kim Amb vräkte i väg spjutet 83.46. Det hade lätt räckt till OS-final i Rio, där kvalgränsen var 83.00

Goodbye Rio

av Mats

RIO DE JANEIRO. Det blir inget ömt farväl när jag lämnar Brasilien och Rio de Janeiro.
Det är naturligtvis en fantastisk stad på sitt sätt.
Galen och het och jag har gått och nynnat på Cornelis Vreeswijks klassiska ”Deirdres Samba” varje dag sedan jag kom hit.
Gått barfota i sanden på världsberömda stränder som Copacabana och Ipanema. Beundrat den väldiga Jesus-statyn.
Men jag kommer aldrig att köpa den samba som Rio levererat som OS-arrangör.
Historiens första OS i Sydamerika blev ett fiasko.
Det här landet ska bara arrangera fotboll. Det är den enda sport som gäller här.
Det har märkts på läktarna, det har märkts på det allmänna intresset.
När jag åkte hem från ytterligare ett halvtomt Olympiastadion den sista friidrottskvällen, möttes jag av en jublande stad där alla firade Brasiliens OS-guld i fotboll.
Att de flesta dömt ut OS-fotbollen som en Kalle Anka-turnering spelade ingen roll.
Här ville alla ha återupprättelse för svidande 1-7 mot Tyskland i VM-semifinalen på hemmaplan 2014. Här tog alla fotbollen på fullaste allvar. Här kom inga nej, tack när plikten kallade.
Här var läktarna fulla.
Den svidande rekordförlusten mot tyskarna i VM skapade ett sår som aldrig ville läka.
Två år senare har varje brasilianare fått frid i sina fotbollssjälar.
Nu blev det seger mot samma Tyskland efter straffar och när Neymar skickade in den avgörande straffen kom det största jublet jag hörde under hela kvällen på friidrottens avslutningsdag på Olympiastadion.
Och då hade inte ens tävlingarna startat.
• • •
Det här var en typisk friidrottskväll i Rio:
IMG_7610 (1)
Öde läktare, aldrig utsålt.

Det är ju nästan så att man med automatik ska tycka att varje OS är fantastiskt.
Hylla värdstaden.
Men jag kan inte ljuga.
Då tycker jag inte det minsta synd om mig själv för bussar som inte kom och timmar i oändliga köer. Det kan jag ta. Det händer i varje OS.
Nej, jag tänker på publiken.
Det här var den sämsta OS-publiken i modern tid.
Mest för att de inte fanns där. Det var öde läktare nästan överallt utom då Brasilien spelade fotboll.
En publik som buade ut motståndarna och fick franske stavhopparen Renaud Lavillenie att gråta på prispallen. Då hade han i och för sig bäddat för det genom att jämföra publiken i Rio med den i Berlin 1936.
Men att han blev utbuad under själva finalduellen mot vinnande hemmasonen Thiago Braz Da Silva är oförlåtligt.
Usain Bolt var den enda som lockade publik till Olympiastadion, men bara de två första dagarna då han sprang försök och final på 100 meter.
Dessutom handlade detta OS om så mycket annat.
Som uteslutningen av alla ryska idrottare, avstängningar som delades ut mitt under OS-tävlingarna fyra och åtta år i efterskott efter omtestandet av dopingproven från Peking 2008 och London 2012.
IOK borde skaffa sig en PR-expert, för nu var de mästare på att svärta ner sitt eget arrangemang.
• • •
Jag skulle kunna räkna upp tjugo saker till som gått snett här i Rio. Pooler som blivit gröna av algblomning, en OS-by som var ett fuskbygge och en OS-eld som inte en gått att se. Jag har inte sett den än. Men det är en annan historia.
• • •
Elva svenska medaljer och två OS-guld.
Precis som jag tippade innan spelen startade.
Kul att få rätt någon gång.

Sida 1 av 349
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB