Carolina Klüft kunde väl ha önskat sig ett lyckligare slut på karriären än att kliva in i en stafett som inte betydde någonting.
De finländska tjejerna ledde den här Finnkampen från start till mål och det var aldrig ens spännande.
När det var dags för Carros avsked och 4×400 meter så ledde med finländskorna med 221-182 och det fanns inte någon kamp kvar att vinna.
Men nu är det över och även om det blev en förlust kommer i alla fall jag minnas Carro som en vinnare och den tid hon var en av världens bästa kvinnliga friidrottare alla kategorier.
Det har väl skrivits och sagts tillräckligt om Carros fantastiska karriär som sjukamperska.
Den som tog slut redan som 24-åring 2007.
Men den räckte för att göra henne till den störste svenska friidrottaren genom tiderna. I alla fall i mina ögon. Ett OS-guld, tre VM-guld, två EM-guld, ett juniorvärldsrekord och ett europarekord utomhus är det ingen som kommer i närheten av. Och rekorden står sig än.
Hennes andra halva av karriären var inte i närheten av det, men det är en annan historia.
Nu tog den slut när landslagskompisarna kastade henne i vattengraven på Ullevi och Carro går vidare i livet.
Men jag ser det inte som ett slut.
Jag ser det som början på något nytt för svensk friidrott.
Det blev ett ganska symboliskt slut då Carro tappade en klar svensk ledning och blev omsprungen på tredje sträckan, men där Moa Hjelmer klev in på den sista och fixade en seger åt Sverige och Carro.
Det är dags för en ny era och nya namn som nu får ta den plats de förtjänar.
Carro är den sista från det gamla svenska friidrottsundret som försvinner med undantag för Susanna Kallur. Men tar Sanna sig tillbaka får hon väl snarast ses som en nykomling.
Nej, det är dags att vädra ut det gamla och välkomna det nya.
Som Angelica Bengtsson, Sofi Flinck, Moa Hjelmer och stavhopparen Melker Svärd Jakobsson som satte nytt personligt rekord med 5.48 i Finnkampen.
Eller 20-årige dikuskastaren och kulstötaren Daniel Ståhl som bantade ner sig 32 kilo (!) inför den här säsongen och förbättrat sitt pers i kula med nästan två meter och kastat 6,5 meter längre i diskus.
Frågan är vilken som är den största bedriften.
En riktig artist och spexare som friidrotten lider akut brist på.
• • •
Samtidigt hade jag låtit Moa Hjelmer vila i den avslutande stafetten.
Finnkampen i all ära, men den skördar även sina offer.
Carro ställde upp i sju grenar en gång i tiden, men jag vet inte om det var det smartaste vare sig av henne eller landslagsledningen. Det blev som en extra sjukamp i slutet av säsongen och hennes lojalitet bidrog säkert till att sjukampskarriären tog slut så fort.
Det gäller att hushålla med talangerna och det finns en framtid och tävlingar som är betydligt viktigare.
• • •
Det här var även Stefan Olssons sista Finnkamp som förbundskapten.
Nu är det dags att lämna över, men det blir förmodligen ingen fast anställd förbundskapten i framtiden. I stället planera det allt fattigare friidrottsförbundet att inför en tjänst som idrottschef och ha tillfälliga förbundskaptener.
Jag har varit inne på det tidigare och fört fram Stefan Holm och Kajsa Bergqvist som två namn gjutna för den uppgiften. Två av svensk friidrotts största vinnarskallar.
• • •
Ja, årets Finnkamp gick precis som förutspått. Tyvärr dog den den redan efter några grenar, då de svenska herrarna drog iväg redan från start och de finländska damerna gjorde samma sak.
De svenska damerna förlorade till slut med 36 poäng, samma antal poäng de låg under med redan efter första dagen.
Det var första damförlusten på elva år.
Herrarna vann som väntat och med klara 220-187.
• • •
Nästa år är Finnkampen tillbaka på Stockholms Stadion.