Jag följde JVM på plats i en herrans massa år och senast i Malmö förra året.
Men nu är det tv-soffan, familj och barnbarn som gäller under jul och nyår.
Det är en helt ny upplevelse.
Och det som en gång var en av Svt:s sista bastioner är på väg att falla och glida över till Viasat. Precis som OS i Sotji gjorde i fjol, även om all reklam var betydligt mer irriterande den gången. Nu delar de broderligt på årets JVM, men jag anar ju vart det är på väg.
Snart är Svt ”Vinterstudion” och ingenting annat.
Men just nu krävs stenhård koll på tv-tablån för att hitta rätt de här kvällarna och jag förstår hur svårt ni haft det därhemma.
I dag satt jag och och växlade mellan ”Trollkarlen från Oz” och en dokumentär om några yrkesfiskare på Vänern i de två statliga kanalerna, innan jag plötsligt insåg att kvällens hockeymatch gick på Stenbecksägda TV3.
Ett snabbt tryck på fjärrkontrollen och jag var mitt inne i uppsnacket.
Jag är ju som sagt nästan alltid på plats och ser aldrig vad de flesta andra ser här hemma.
Nu sitter jag framför tv:n och njuter av Viasats sändningar från JVM.
Vilka resurser de har jämfört med Svt. Och hur de satsar.
En suverän hemmastudio i världsklass som slår det mesta jag tidigare sett i de här sammanhangen.
Jag lider med Marie Lehmann & Co på SvT som får presentera en liten plätt vid sargkanten i Air Canada Centre som ”JVM-studio”, men det är väl dagens tv-verklighet i ett nötskal. De stora resurserna kommer inte via tv-licensen längre.
I Viasat är det en glänsande studio, suverän grafik och fylliga reportage.
Uppsnacket med Niklas Jihde, Erik Granqvist och Mattias Norström var rent hockeygodis inför matchen mot Schweiz och jag som känt Erik Granqvist i massor av år är inte förvånad över att han gjort sådan succé som expert i tv. Han är ett naturbarn som lever och andas hockey 24 timmar om dygnet. Och den ständigt kolugne Mattias Norström är den perfekta motpolen – ja, även Håkan Södergren bär den rollen lika galant.
Och reportaget om gamla barndomskompisarna Leon Bristedt och Adam Brodecki från lilla Vaxholm var ju ett typexempel på hur idrotten både förbrödrar och utvecklar människor.
Men också ett exempel på vad svensk hockey – och svensk idrott – handlar om. De små klubbarna, de många eldsjälarna och de små orter där drömmar föds.
Utan den grunden skulle idrotts-Sverige dö.
Något att tänka på för pamparna i SHL och övrig elitidrott som mest verkar ha dollartecken för ögonen i dessa dagar.
Dör småklubbarna, dör svensk hockey.
• • •
Nu är det här ingen sågning av mina kollegor på Svt. Chris Härenstam är lika entusiastisk och påläst som vanligt, Mikael Renberg lika balanserat analytisk, men också vass i sin kritik om man verkligen lyssnar på vad han säger. Man behöver inte alltid skrika.
Och Marie Lehmann gör vad hon kan där vid sargkanten och med samma iver att jaga intressanta reportage.
Men det är som det blivit två olika divisioner i dessa nya tv-tider, när de ekonomiska resurserna styr förpackningen.
• • •
Finland möter Tyskland senare i natt, men jag har svårt att tänka mig att de regerande mästarna ska missa att ta sig till slutspel.
I så fall blir det en repris på VM-finalen i Malmö redan i en kvartsfinal i Toronto.
Sverige-Finland.
I Malmö var jag säker på att Sverige skulle vinna. Faktiskt lika säker som att Tre Kronor skulle slå Vitryssland i OS-kvarten i Salt Lake City 2002.
Men det blir inte alltid som man tror.
Men jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om mardrömslottning. Ska du vinna JVM måste du slå alla lag. Oavsett när och och var du möter dem.
Speciellt på den här nivån, då slumpfaktorn är så stor.
I juniorhockeyn görs det fler misstag än på seniornivå och det gör varje match till ett lotteri.
Men samtidigt görs det fler kaxiga dragningar, vågade passningar – och fler felbeslut i markeringsspelet i egen zon.
Allt det som bäddar för alla misstag.
Men det är också det som är charmen med juniorhockey.
Det är det som lockar publiken.
Jag är själv lite trött på allt det uppstyrda och defensiva spel vi ser i SHL och i VM-sammanhang, där det mesta går ut på att minimera misstagen, räkna in spelare och ligga rätt i positionerna.
Halva matcherna känns som hopslag och sargdueller.
Nu är ishockey en kampsport, men jag kan väl tycka att det blivit väl mycket kamp i dessa dagar och alltför lite spel.
• • •
Men jag är glad att Sverige slog Schweiz och bäddade för ett historiskt slutspel för grannen Danmark.
Det är bara att säga grattis, Danmark.
Ni har skrivit hockeyhistoria.

Vad ska rädda Brynäs och Modo från att slippa kvala senare i vår?
Jag antar att det pratas en hel del om det i Gävle och Örnsköldsvik just nu efter två nya förluster för de gamla klassiska storlagen.
Frågan är väl om Brynäs tränare Tommy Jonsson ens överlever nyårshelgen.
Det verkar riktigt infekterat i Gävle där fansen är i uppror och de blev inte gladare efter 0-4 mot Växjö.
Modo befinner sig också i fritt fall och det blir inte lättare av att de har tre forwardsstjärnor på JVM. Jag misstänkte att de skulle få det tungt under den här perioden och hittills har det blivit tre förluster utan William Nylander & Co.
Frölunda, som också var ett krislag, får nog vara tacksamma att just Modo stod på programmet så att göteborgarna kunde bryta sin långa förlustsvit.
Jag vet inte hur ifrågasatt Anders Forsberg är internt, men jag tror kanske han ångrar att han sa att målet var SM-guld på upptaktsträffen inför den här säsongen.
Redan då var det många som reagerade och då hade serien inte ens börjat än.
Nu är Modo sist i tabellen och gapet har växt blixtsnabbt. Det är redan hela sex poäng upp till Leksand som nu tagit sig upp ovanför kvalstrecket.
Där har Tommy Salos nybygge blivit en succé och även om Salo är borta så är laget, som han skapade på bara några veckor, kvar.
Brynäs och Modo har inte alls agerat på samma kraftfulla sätt, men de har å andra sidan inte varit i samma brygga som Leksand var efter sju raka nollpoängare i inledningen av säsongen.
Men nu måste något hända.
Frågan är bara vad.
Men jag misstänker att vi snart har vår första sparkade tränare för säsongen.
Det är det enklaste och snabbaste sättet att försöka vända en negativ trend.

Sverige slår Ryssland med 3-2 i JVM i just en sådan där match som kunde blivit en klassiker.
Stor dramatik, några fantastiska räddningar av målvakten Linus Söderström, puckar på mållinjen och ett avgörande mål av Axel Holmström när man minst anade det.
Men om en vecka kommer den här matchen att vara glömd.
Det här visade bara att Sverige är bättre än de visade i de två första matcherna mot Tjeckien och Danmark.
Och att de kommer att bli gruppetta, får stanna kvar i Toronto och slippa flytten till Montreal och få möta antingen Slovakien eller Tyskland i en kvartsfinal.
Vad matchen i natt visade är att förbundskapen Rickard Grönborg haft helt rätt i sin ambition att Sverige ska växa ju längre turneringen varar.
Det här var första egentliga provet för det här svenska laget och de visade att de vuxit tillräckligt för att slå även ryssarna.
Svenskarna kanske inte var bäst, men de var kyligast och de hade marginalerna med sig.
Det här är ju långt ifrån det mest stjärnspäckade svenska lag Sverige haft i ett JVM, men det påminner mycket om det lag som tog det historiska JVM-guldet i Calgary 2012. Då hade det gått 31 år sedan det senaste.
Nu ser jag nya potentiella hjältar som målvakten Linus Söderström och backen Gustav Forsling från Linköping, sensationell tvåmålsskytt i natt.
Jag önskar att det varit en JVM-final, för då hade det här blivit en klassiker.
Men det var det inte.
Och en sak har jag lärt mig under alla år av mästerskap. Oavsett om det varit JVM, VM eller OS.
Det är i slutspelet det börjar.
Allt annat är egentligen ointressant.
Samtidigt är det omöjligt att inte ryckas med och leva i nuet, eftersom sport är känslor och att man aldrig är bättre än sin senaste match.
Men min känsla har alltid varit att just Sverige ska gå på några smällar i gruppspelet, sänka förväntningarna och sedan vissa rätta virket när det verkligen gäller.
Det ska inte gå för bra.
Ett typexempel är OS i Salt Lake City när Sverige startade med att krossa favoriterna Kanada med 5-2.
Det var utskåpning.
Samtidigt glömmer jag aldrig Kanadas dåvarande huvudcoach Pat Quinn, nyligen så tragiskt bortgången, som var lugn som en filbunke på presskonferensen efteråt.
– Jag är full av beundran för Sverige, men gruppspel handlar alltid om att förbereda laget. Det är i kvartsfinalen som den här typen av turneringar börjar, sa Quinn och alla såg det som dålig bortförklaring.
Just där och då.
Men när vi summerade turneringen så fick Quinn rätt.
Kanada åkte hem med OS-guldet och svenskarna fick lämna Salt Lake City bakvägen efter svensk hockeys värsta nederlag någonsin – 3-4 mot Vitryssland i kvartsfinalen efter tre raka segrar i gruppspelet.
Så kan det gå.

Ja, jag undrar om det inte känns så idag, när Mattias Ritola just haft en helt avgörande roll när Leksand slog Modo med 4-3 i bottenfinalen.
Han gjorde två mål och spelade fram till ett tredje i en match som slutade 3-3 vid full tid och som sedan Leksand vann på straffar.
Det kan ha varit helt avgörande för bottenstriden mellan de här båda lagen.
Mattias Ritola som Modo släppte till just Leksand när Tommy Salo höll på med sitt nybygge efter en katastrofstart.
I det läget kändes det nog rätt ofarligt.
Leksand låg, vad det verkade, ohjälpligt sist med sina fyra poäng på tio spelade omgångar.
Nu kan Ritola i stället bli spelaren som kostar Modo en plats i SHL.
I så fall en av klubbens sämsta affärer någonsin.
Mattias Ritola är en av de största orsakerna till Leksand lyft.
Innan han kom hade dalkarlarna snittat 0,4 poäng per match.
Med honom i laget har de ett snitt på 1,59.
Det är samma poängsnitt som seriefyran Örebro har, som en jämförelse.
Och det har blivit fem av sex möjliga poäng mot gamla laget Modo och totalt två mål och tre assist.
Det är makalösa 2,5 poäng per match på de två möten Mattias Ritola mött sitt gamla lag.
Jag undrar vad Modos sportchef Per Svartvadet tänker idag, men det är alltid lätt att vara eferklok.
Och Ritola hade inte gjort mycket väsen av sig på sina första tio matcher i Modo, då han stod på fyra poäng (2+2) och -6 i plus minus.
I Leksand har han gjort 21 poäng (5+16) hockey på 22 matcher. Nästan en poäng i snitt och lyft även nye kedjekompisen Johan Ryno.
Det svänger fort i ishockey.
• • •
Det gjorde det i Linköping också där Örebro vände 0-2 inför sista perioden till seger med 3-2 på övertid.
Närkingarna är ett av SHL:s formstarkaste lag och på väg mot klubbens första slutspel.
• • •
Men eftermiddagens stora match var den i Jönköping mellan HV71 och Skellefteå.
Och bra för tabellen att HV vann den välspelade och tempofyllda matchen med 3-1.
Jag vet inte om Skellefteå åt för mycket julmat under uppehållet, men de har förlorat två raka nu och bara tagit en poäng i mötena Örebro och HV.
Inga dåliga lag, men det är sällan Skellefteå förlorar två matcher i rad.

Jag har ofta klagat på hur dåliga svenska ishockeyspelare är på avslut.
Men i JVM har svenskarna varit dödligt effektiva.
När laget slog Danmark med 5-1 häpnade jag över hur säkert puckarna satt när matchen avgjordes.
Efter första perioden ledde Sverige med 3-0 efter att danskarna dominerat och vunnit skotten med 11-9.
Tre mål på nio skott.
Och inte vilka mål som helst heller.
William Nylanders 3-0 var en uppvisning i världsklass, då han gjorde en snabb dragning i sidled och sköt ett rappt handledsskott i samma rörelse.
Rakt upp i Georg Sörensen vänstra kryss.
Då var det bara 33 sekunder kvar av perioden och matchen var avgjord.
Tre mål på nio skott ger en effektivitetsprocent på 33.33.
En makalöst bra siffra. Och osvensk.
Men förbundet har jobbat hårt med just skyttet i sina utbildningar och Russinläger.
Det verkar ha gett resultat.
Det fortsatte i andra perioden, då Danmark bytte målvakt och tog in Växjös Thomas Lillie. Han fick hålla nollan i 13 sekunder innan Jacob de la Rose pangade in 4-0.
Jag trodde knappt det var sant. Fyra mål på tio skott.
Det är inte spelet som gjort att det svenska JVM-laget tagit två klara segrar.
Det är målskyttet. Spelarna sätter chanserna.
Mot tjeckerna i öppningsmatchen i går gjorde svenskarna fem mål på 27 skott.
Bara det en suverän siffra.
Kan Småkronorna hålla i den här effektiviten kommer de gå långt i JVM.
Det är där spetskvalitén funnits i de här två första matcherna.
I övrigt har det varit alldeles för mycket slarv i försvarsspelet och hårresande bjudningar.
Siffrorna har sett bättre ut än spelet i de här båda matcherna.
Nu kan många tycka att 5-1 mot en nykomling som Danmark låter som ganska normala siffror.
Men det här danska laget har blivit ett år äldre och har några riktiga superstjärnor.
Framförallt Nikolaj Ehlers, som jag tycker var bäst på isen i de två första perioderna. Trots förlusten. Nu är dansken redan en stjärna och gick som nummer nio i första rundan (Winnipeg Jets) i sommarens NHL-draft och precis efter att Toronto plockat William Nylander.
I den tredje perioden sjönk Danmark ihop och hade väl ingen anledning att jaga livet ur sig i det läget. De har viktigare matcher längre fram om de ska hänga kvar och gå till slutspel.
Svenskarna tog över, men skärpan var borta och effektivitetsprocenten i målskyttet dalade för varje skott.
Men det var väl inte så konstigt när matchen var avgjord sedan länge.
• • •
Stort plus också till målvakten Linus Söderström.
Han var suverän idag igen.
Här har Rickard Grönborg hittat sin förstemålvakt.

Conny Strömberg är klar för AIK och meningen är naturligtvis att han ska lyfta AIK:s ganska mediokra power play.
Och i mina ögon finns få som slår Conny som playmaker när han får lite extra yta och tid.
Det har ju varit ett ganska turbulent år för ångermanlänningen, som fick lämna Örebro efter förra säsongen och skrev på för Västerås.
Men där blev han bara kvar fem månader innan han och tränaren Martin Filander rök ihop och det visade sig att de i princip bara var överens om en sak:
Att bryta kontraktet.
Sedan har jag bara väntat på att Conny Srömberg skulle dyka upp i en ny klubb.
Jag tror AIK:s tränare Peter Nordström har full koll på Conny och kan ge honom en stor roll i laget.
Här talar vi spetskompetens och få spelare i Sverige – inklusive SHL – har hans förmåga att styra ett power play.
AIK ligger elva i HockeyAllsvenskans power play-statistik och behöver lyfta den spelformen om de ska slåss om en SHL-plats framåt vårkanten.
Men visst är det en liten bomb, även om den inte smäller lika högt som när Modo värvade Donald Brashear.
AIK lyfte som en raket när Peter Nordström tog över som tränare, men i de senaste omgångarna har det varit betydligt mer upp och ner.
Nu har man hittat ytterligare en pusselbit för att få laget att lyfta igen.
Jag tror värvningen av Conny Strömberg bara är början på de HockeyAllsvenska topplagens kapprustning inför våren.
Alla lag vet att det här är en unik chans att ta sig upp i SHL.
Den kommer inte tillbaka.
Så räkna med fler ”bomber” den närmaste tiden.

Sverige vinner JVM-premiären mot Tjeckien med 5-2 och jag andas ut.
Nu finns det hopp.
Nu finns chansen att det här laget kan växa och resa sig och skapa en ny JVM-klassiker.

Den chansen finns naturligtvis alltid med tanke på Sveriges frammarsch som juniornation som varat sedan 2008.
Men den här gången har frågetecknen varit fler än tidigare.
Speciellt efter två träningsmatcher som slutade 2-5 mot Kanada och 5-10 mot USA.
Femton insläppta mål på två matcher.
Hemska siffror.
Och siffror som dragit ner förväntningarna och hoppet här hemma.
Men efter den här JVM-premiären tror jag det bara var bra med de smällarna. Det fick det här laget att vakna upp och förbundskapten Rickard Grönborg att tänka om.
Nu var det ingen uppvisning mot tjeckerna, men det var en stabil seger och en match där svenskarna aldrig var i brygga. Samtidigt är årets tjeckiska lag det kanske bästa efter de tio raka år som tjeckerna fått åka hem utan medalj från JVM.
De var i samma läge som Sverige var i så länge första halvan av 2000-talet och de har jobbat med problemet och fått fler juniorer att stanna hemma istället för att sticka till de nordamerikanska juniorligorna redan som tonåringar. Som de gjorde förr.
Förra årets silver i U18-VM var ett första exempel på tjeckernas framgång.
Så det var ett av många medaljtippat Tjeckien som svenskarna mötte i natt.
Glöm inte det.
Och glöm inte att Ryssland lyckades vinna över blåbäret Danmark först efter straffar (3-2) i sin öppningsmatch i Sveriges grupp.
Nu känns det som det här svenska JVM-laget inte är riktigt lika bra som de senaste svenska årgångarna, men det gäller att inte dra alltför snabba slutsatser när det gäller juniorer.
Det kan gå fort, lag kan växa från en match till en annan och det är alltid slutresultatet som räknas.
• • •
När JVM är över kan det här laget vara historiskt.
Och William Nylander kan vara helgonförklarad både i Toronto och här hemma.
Nu kunde JVM ha varit över för Nylander redan i den här första matchen.
Tjeckiska backen David Nemecek hoppade in en axel i huvudet på Nylander fyra minuter in i tredje perioden.
Svensken blev liggande på isen och det svartnade säkert några sekunder innan han kunde resa sig och åka mot båset.
Det är obegripligt att tjecken bara fick två minuter. Ett solklart matchstraff om ni frågar mig.
Det märktes också att publiken i Toronto var där mer för att se Maple Leafs förstaval än Sverige. Varje gång Nylander gjorde något spektakulärt gick det ett belåtet sus över läktarna som hördes ända genom tv-rutan.
• • •
Samtidigt:
I de två första perioderna var det så många misstag att jag höll på att bli galen. Sverige bjöd verkligen på tjeckernas båda mål, som kom ur ingenting. Backen Robert Hägg var dubbelt olycklig.
Här krävs det skärpning.
• • •
Jag ligger fortfarande lågt och tror inte på mer än ett brons i den här turneringen. Både Kanada och USA känns för starka, är på samma halva och slipper förmodligen mötas på vägen mot en tippad JVM-final.
• • •
Kul att se en ny Söderström i mål för Sverige. Från Djurgården dessutom. Tommy Söderström är ju en legendar, inte minst efter Mästarnas mästare, och nu var det Linus Söderström som fick stå i premiären. Hans första match sedan laget kom till Nordamerika och det var de två brakförlusterna i träningsmatcherna som gav honom chansen.
Också ett exempel på hur extra små marginalerna är på den här nivån.
• • •
Samtidigt konstaterar jag att de fyra SHL-lag som har flest spelare i JVM – Modo, Brynäs, Frölunda och Djurgården – samtliga förlorade i SHL på annandagen.
Jag tror inte att det är en tillfällighet.

Precis som väntat blev annandagshockeyn säsongens första stora publikfest.
Trots att bara fyra matcher är spelade, är det redan klart att det är den överlägset bästa omgången publikmässigt.
Rena julafton för SHL.
Jag måste säga att annandagshockey är bland de bästa idéer SHL genomfört.
Ingen visste väl på förhand att det skulle vara ett sådant sug efter hockeyn just på annandagen, men det här är en tradition som inleddes på allvar för sex år sedan.
Och publiken har fortsatt att komma.
Men jag vill påminna om förhandlingarna mellan spelarfacket SICO och SHL så sent som 2009. Då ville SICO slopa spelet på annandagen och av sociala skäl. De ville fira julhelg som alla ”andra”.
Problemet var bara att alla andra ville skölja ner julmaten med att gå på hockey.
Nu slogs det publikrekord för annandagsmatcher, även om det återstår två matcher när jag skriver det här.
Djurgården valde att lägga sin match mot Leksand i Globen och fyllde arenan, samtidigt som Frölunda spelade hemma och drog 9 145, vilket får betraktas som bra i Göteborg i dessa dagar. Det la grunden till säsongens bästa publiksiffra totalt.
• • •
Och så var det premiär tre mot tre i förlängningen och Växjös Robert Rosén blev historisk som den första att avgöra i den spelformen, då han slog in 4-3 mot Modo 2.51 in i förlängningen.
På den korta tiden hade det skapats massor av öppna lägen.
Och Jonas Junland gjorde mål redan efter 25 sekunder i förlängningen mot Frölunda.
Succé för tre mot tre, alltså.
Och jag kan köpa den här nya regeln, så länge den minimerar antalet straffavgöranden.
Jag vill inte se matcher avgöras via skills competition och under lotteriartade former.
I AHL har man spelat tre mot tre hela den här säsongen, men där har man förlängt förlängningen med två minuter till sju.
Där spelar man fyra mot fyra de första tre minuterna och går sedan ner till tre mot tre vid första avblåsning efter tre spelade minuter.
Där har man fått ner antalet straffavgöranden från 65 till 25 procent.
Nu känns tre mot tre som ett större lotteri de också, betydligt större än fyra mot fyra.
Och jag tillhör fortfarande den gamla skolan som tycker att matcher ska få sluta oavgjort vid full tid.
Det ska löna sig att vinna vid full tid, precis som i fotbollen.
Men ska vi ha kvar övertid, så kan jag hålla med om att det är bättre att så många matcher som möjligt avgörs under spel och inte i en statisk straffläggning.
• • •
Modo lyckade ta en poäng utan sina JVM-stjärnor, men eftersom Leksand vann med 2-1 mot Djurgården åkte ångermanlänningarna ner på jumboplatsen.
Jag misstänker att Modo blir kvar där, om nu inget radikalt händer.
De känns svagast av alla lag på papperet, trots värvningen av tjecken Radek Smolenak. Jag är lite skeptiskt till just tjecker, som kan vara hur bra som helst och hur dåliga som helst. Det är bara hoppats att Modo prickat rätt.
Leksand tog tre blytunga poäng borta mot Djurgården och den stora matchhjälten var Oscar Alsenfelt.
Han är definitivt tillbaka i fjolårsformen.

SOTJI. Sverige förlorade sista matchen i Channel One Cup – 2-3 efter straffar och blir trea i sluttabellen.
Men Sverige hade turneringens bästa femma om jag räknar in backarna Patrik Hersley och Johan Fransson bakom succékedjan med Jimmie Ericsson, Oscar Möller och Linus Omark.
De fem svenskarna producerade nitton poäng tillsammans (8+11).
Resten av Sverige gjorde sex – tillsammans.
Nej, det var imponerande att se just de här fem spelarna i den här turneringen.
Det fanns ingen annan femma som var i närheten av deras produktion.
Backen Patrik Hersley vann dessutom poängligan i hela turneringen med sina fem poäng (3+2) just före Linus Omark som också slutade på fem poäng, men fem assist.
Och på delad tredjeplats kom kedjekompisarna från SKA St Petersburg, Jimmie Ericsson och ryska superstjärnan Ilja Kovaltjuk.
Båda på 2+2.
Nu lämnade Kovaltjuk lite handicap när han inte spelade ryssarnas sista match mot tjeckerna, men han hade behövt göra ett mål för att komma lika med Hersley.
Och som sagt.
Det är inte ofta man ser så många svenskar i topp på en poängliga i Euro Hockey Tour.
Och inte att en svensk tar hem den poängtiteln heller.
Nu har det hänt två gånger i rad.
Linus Klasen vann ju poängligan i Karjala Cup, även han på fem poäng (2+3).
Men då var det inte lika många svenskar i topp, trots att svenskarna vann den turneringen.
I Sverige pratar vi inte lika mycket mål och poäng, som man gör i exempelvis Nordamerika.
Hos oss brukar det mest handla om laginsatsen.
Men jag ser inget fel i att lyfta de individuella insatserna och i den här turneringen var det några få som stod ut.
Jag ser det som ett tecken på utveckling och på att svenskarna blivit skickligare individuellt.
Men mycket speltid och stort förtroende i sina klubbar i KHL och i Schweiz.
Jag var inne på det i början av turneringen.
Att Pär Mårts är den stora vinnaren på utvandringen till KHL och till toppkedjor i alplandet.
Och då har inte ens Sveriges bäste poängmaskin spelat i landslaget i de här två turneringarna.
Luganos Fredrik Pettersson väntar fortfarande på att få spela i Tre Kronor tillsammans med radarkompisen Linus Klasen.
Hur många poäng ska det inte bli då, när Pär Mårts kan spela med bästa laget?

SOTJI. Det räckte inte med att ha bästa kedjan på isen.
Sverige förlorade för första gången i säsongens Euro Hockey Tour efter 2-3 mot Ryssland i Channel One Cup här i Sotji.
Men kedjan med Jimmie Ericsson, Oscar Möller och Linus Omark utklassade alla andra, trots ryska stjärnor som Kovaltjuk & Co.
De gjorde även matchens snyggaste mål, när Jimmie Ericsson tryckte in 2-1 till Sverige 4.06 in i andra perioden.
Det var svenskt klapp-klapp istället för ryskt, då Möller hittade Omark, som hittade Ericsson ren framför kassen.
Så nära ett drömmål det går att komma.
Jag var imponerad av den här kedjan redan mot tjeckerna i Prag i torsdags, men nu var de ännu bättre.
Jag minns särskilt ett power play i slutet av första perioden, då de bombarderade ryssarnas målvakt Konstantin Barulin i vad som kändes som två hela minuter.
Då gjorde de allt utom mål.
Hade de fått utdelning på allt de skapade, så hade Sverige vunnit den här matchen.
Här har Pär Mårts en färdig VM-kedja känns det som.
Dessutom är ju både Jimmie Ericsson och Oscar Möller bra i box play, där Mårts använder dem mycket.
Nej, det kändes lite surt att se svenskarna förlora den här matchen, efter fyra raka segrar i Euro Hockey Tour.
Sverige var snäppet bättre än ryssarna totalt sett, men när Ilja Kovaltjuk får utdelning så är det svårt att värja sig.
Han är en superstjärna av en anledning och det var han som vände den här matchen genom att göra både 2-2 och sedan avgöra matchen med ett slagskott från backposition 3.11 in i tredje perioden.
Sedan hjälpte det inte att Sverige fortsatte att skapa tryck framåt i den tredje.
Och tyvärr kunde inte svenskarna utnyttja sina numerära överlägen. Ryssland gjorde två mål i power play, Sverige inget.
Det blev matchavgörande till slut.
• • •
För övrigt var det kul att bara tillbaka i Bolsjoj Ice Dome här i Sotji.
Det var bara ”Biffen” som saknades på platsen bredvid, men anaret var sig likt.
Senast var det OS-final mellan Sverige och Kanada, men det kändes som det var bättre stämning under den här matchen än på någon av ryssarnas matcher i OS.
Det var helt utsålt och en ”normal” hockeypublik, som lät som en hockeypublik ska göra.