Så har Peter Forsbergs tröja hamnat i det tak där den här hemma mest.
I Fjällräven Arena.
Modo är det största i Foppas hjärta och Foppa är det största i varje Modo-hjärta.
Det märktes här i kväll.
Publiken hade förmodligen stått kvar i tre perioder och hyllat honom och skanderat hans namn, om han inte själv tystat folket på läktarna.
Jag har hört honom hålla många tacktal borta i NHL. I Denver och Toronto och inför en publik större än den här.
Men jag har aldrig hört honom mer känslosam.
Rösten brast när han tackade sin mamma Gudrun för all hjälp med skjuts till matcher och träningar under de unga åren.
Och tårarna föll, när känslorna blev för starka.
Ingen har någonsin tvivlat på Foppas hjärta för sin moderklubb och ingen spelare förknippas så starkt med en klubb som just Peter Forsberg med Modo.
Foppa var kvällens huvudföreställning, det var han som sålde ut Fjällräven Center, det var han som lockade 7 600 åskådare och det var han som gjorde att köerna var långa utanför arenan redan två timmar före match.
Ingen ville missa det här avskedet.
Publikens kärlek var total. Den gick nästan att ta på.
Det här var den sista, stora hyllningen till den kanske största spelare Sverige haft.
Och den mest känslosamma.
Det här var mer än ett avsked.
Det var en kärleksförklaring.
Från båda håll.
• • •
Samtidigt kunde inte Foppa låta bli att ge domarbasen Peter Andersson en känga.
– Hur länge kan den evigt, jävige Peter Andersson sitta kvar, sa han och tillade att det var lite på skämt.
Men alla som känner Foppa vet att det var blodigt allvar. Han har inte glömt ett par incidenter i matcherna mot Färjestad tidigare den här säsongen.