Jag har aldrig åkt till ett OS där det rått sådan dubbelmoral.
Nu får den ryska truppen starta och det är väl det enda vettiga beslut som IOK tagit inför OS i Rio. Det går inte att utdela kollektiva bestraffningar.
Men hos de flesta andra dras alla ryssar över samma kam och ska stängas av utan någon som helst hänsyn till om de är skyldiga eller ej.
Svenska dopingkommissionens ordförande Kristina Olinder har varit lika stenhård i debatten. Men jag har aldrig hört henne uttala sig om de svenska dopingfall vi haft de senaste åren, där det rått tvivelaktiga omständigheter med dubbla bosättningar i ifrågasatta ”dopningnationer”.
Nej, det är mycket som är sjukt i den här soppan.
För mig känns det som det gamla rysshatet kommit upp till ytan igen och där alla ryssar är lovligt villebråd.
Det är inte det Ryssland jag lärt känna genom alla år och resor dit.
Inte ens visselblåsaren Julija Stepanovna får vara med i OS. Hon stängs av för att hon redan varit avstängd två år för dopning. Ett beslut av IOK som strider helt mot en tidigare CAS-dom som förbjöd dem att straffa en idrottare två gånger för samma förseelse.
Men inte ens hennes avslöjande av den utbredda ryska dopningen hjälpte. (Som om det var en nyhet, skulle jag vilja tillägga. Har jag sett mer än WADA? Har världen varit blind?)
Samtidigt får amerikanen Justin Gatlin slåss om gulden på 100 och 200 meter trots att han är den friidrottare som varit avstängd längst i världshistorien, utan att åka på en livstidsdom.
Jag kan ha fel där och missat någon men 2+4 år är inte lätt att slå.
Och den brittiska cyklisten Lizzi Armistead hade missat tre dopningkontroller inför OS, som normalt ska ge två års avstängning, men hon friades av idrottsdomstolen CAS.
Jag känner bara en sak:
Lagen är inte lika för alla. Det råder en fruktansvärd dubbelmoral.
Är du ryss ropar hela världen på avstängning, men kommer du från en nation som är hyfsat känd för dopingbekämpning så är allt ok. Hur mycket du än fuskar eller misstänks för att ha fuskat.
Lägg till den norska soppan där alla i det överlägsna längdlandslaget i skidor har astma – eller nästan alla – så blir det nästan parodi på rättvisa.
Hade den norska astmahärvan drabbat Ryssland hade det varit ”no mercy”. Ut med alla.
Ta sedan WADA som var ansvarigt för de dopinglaboratorium de nu avslöjat som fuskare både i Sotji och Moskva. Två dopinglabb som stod under WADA:s översyn och inte hade fått vara verksamma om de inte fått sina nödvändiga tillstånd från antidopningsbyrån i Kanada.
Jag kan känna att WADA:s stenhårda dom beror mycket på att de själva blev grundlurade och inte hade den koll man kan kräva av den sådan världsomspännande myndighet.
Nej, min bov i hela det här dramat heter WADA och jag kan inte komma ifrån känslan av att den sena rapporten av Rysslands dopingfusk som kom bara drygt två veckor innan OS-invigningen hade en tydlig avsikt.
En sen men vältajmad hämnd för att de själva missade kontrollen av sina ackrediterade laboratorier.
Det känns mer som politik än dopningbekämpning.
Och en annan sak jag varit inne på tidigare.
Om WADA kräver att Ryssland ska uteslutas från varenda internationellt mästerskap, ska de då inte uteslutas även från World Cup i hockey?
En turneringen som går på WADAS hemmaplan i Kanada dessutom och där antidopningbyråns högkvarter ligger i hockeytokiga Montreal.
Men om det har jag inte hört ett knyst.
Förmodligen för att de inte skulle kunna visa sig på stan om de tog ett sådant beslut.
• • •
Nu skriver jag inte det här för att försvara Ryssland på något sätt.
Det är ett land bland alla andra i östblocket som satte dopning i system under kalla krigets dagar och som fortsatt i vissa kretsar fram till idag. Men det var i stort sett lika utbrett i USA på den tiden.
Men jag vägrar att se alla ryssar som dopingfuskare. Jag känner så många och har mött så många genom åren som varit lika stora motståndare till dopning som många hemma i Sverige.
Jelena Isinbajeva. Dopad? Dömd? Nej, hon bodde granne med IAAF i Monaco i tio år och åkte aldrig fast i någon dopingkontroll.
Det ryska hockeylandslaget?
Jo, där såg många ut som ”transformers” under det dopningglada 70- och 80-talet.
Vladimir Krutov var lika bred som lång och så koppärrig att han kunde varit affischnamn för dopningens biverkningar.
Men Igor Larionov? Pavel Datsyuk? Två spensliga hockeystjärnor jag aldrig misstänkt för dopning. Två starka personligheter med styrkan att säga nej.
Nej, det går inte att dela ut kollektiva bestraffningar. Träffytan är så dålig att oskyldiga drabbas. Och det får aldrig hända.