Startsida / Inlägg

Svensk hockey har aldrig mått sämre

av Mats

Tre Kronor åker till Finland och förlorar tre raka matcher i Karjala Cup.
Damkronorna åker hem från samma Finland med fyra raka förluster.
Och jag är inte ens förvånad.
Svensk hockey måste inse att det är kris.
Att den sällan mått sämre.
Jag vill inte låta som en domedagsprofet, men efter en helg i USA där jag följde svenskarna i NHL parallellt med de svenska landslagen i Finland så måste jag bara konstatera att det ser dystert ut för svensk hockey.
Svart som i en kolgruva i Kentucky.
Ser jag ännu längre tillbaka till vårens alla mästerskap minns jag det här:
•Ett gäng uppgivna småkronor som blev förnedrade i JVM.s bronsmatch mot USA och föll med 3-8.
•Ett Tre Kronor som inte bara blev utslaget i en kvartsfinal för andra året i rad, utan blev fullkomligt krossade av Kanada med 6-0.
•Ett damlandslag som föll med 1-4 mot Ryssland i kvarten i sitt VM.
Och tittar jag tillbaka på World Cup känns det fortfarande helt tomt.
Förlust i semifinalen (2-3) mot ett Team Europa som alla skrattade åt inför turneringen. Men detta europeiska hopplock visade ett större hjärta än de flesta svenska NHL-stjärnorna.
Nej, någonting har hänt med svensk hockey och efter en långhelg i Nordamerika känns det som vi har hur mycket spelare som helst i de olika NHL-organisationerna.
Det har vi också. Överlägset flest av alla europeiska nationer.
Men samtidigt är det färre stjärnor än någonsin.
Mats Sundin, Peter Forsberg och Nicklas Lidström har vandrat vidare in i Hockey Hall of Fame efter tre magiska karriärer, då de fick mig och massor av andra att gå upp varje morgon för att kolla hur många poäng det blivit den gångna natten.
Säsongen 2002-2003 toppade två svenskar NHL:s poängliga, då Peter Forsberg passerade Markus Näslund i sista omgången. Foppa som senare fick Hart Trophy som NHL:s mest värdefulla spelare, medan Näslund tog spelarnas pris i samma kategori – Lester B Pearson eller Ted Lindsey Award som den heter numera.
Och Nicklas Lidström prenumererade på Norris Trophy, priset till ligans bästa back.
Sedan hade vi Henrik och Daniel Sedin och Henrik Zetterberg som tog över och som fortfarande spelar. Men deras bäst före-datum har gått ut sedan länge och idag lyfter de inte sina lag som de gjorde förr.
Så hur många svenskar kan kalla sig superstjärnor i NHL idag?
Erik Karlsson och Henrik Lundqvist.
Möjligen.
Nicklas Bäckström? Ja, han är nästan där, men har inte varit någon vinnare när slutspelet väl startat. Eller i landslaget.
Sverige har massor av spelare i Nordamerika, vilket ständigt lyfts fram som en sorts ursäkt för att det går så dåligt för Tre Kronor på hemmaplan.
Men talar vi svenskar med ledande roller i respektive NHL-lag, så är det inte så mycket att hurra över.
Pilarna pekar nedåt där också.
Nej, svensk hockey måste sätta sig ner och analysera varför det gått som det gjort i de senaste mästerskapen.
Varför tackar så många NHL-spelare nej till VM?
Varför har Tre Kronor sjunkit från första till femte plats på världsrankingen på bara två år?
Varför slutade World Cup med ett fiasko?
Det är ingen tillfällighet längre.
Och tar vi Damkronorna är det fullkomligt kaos just nu. Ett damlandslag som bara halkar längre och längre efter de andra damnationerna.
Jag log lite när Leif Boork kallade Sveriges avslutningsmatch i helgen för en ”fullödig” insats.
Då hade svenskorna blivit utspelade i de tre första matcherna och inte ens en ”fullödig” insats räckte för att Sverige skulle slå Finland i matchen om tredje pris.
Med den inställningen undrar jag vart svensk hockey är på väg.
Vad jag vill höra är lite självkritik efter en helg när svensk hockey blivit närmast förnedrad.
Nej, det var inte domarnas fel.
Nej, det var inte otur.

Så här har det sett ut ett tag nu. Svenska landslag förvandlade till blåbär.
Jag har varit inne på en del av problemet tidigare och belyst hur förbundets generalsekreterare Tommy Boustedt rekryterat coacher och ledare från sitt gamla Hammarby. I stort sett alla i landslagsorgansationerna har ett förflutet från en klubb som spelade senaste SHL-säsongen 1983-84.
Rickard Grönborg var hyllad som coach när han tog över efter Pär Mårts, men som aldrig tränat ett SHL-lag.
Hittills har jag inte sett ett smack av någon fantastisk coachning från hans sida eller de tunga meriter han sägs ha skaffat sig under sina år i USA. Eller att han haft spelarna med sig. Snarare tvärtom.
Han har förlorat fem raka matcher som förbundskapten nu, om vi räknar in de två avslutande förlusterna i World Cup.
Men vad hör jag dagarna efter detta gigantiska fiasko?
Inte ett smack.
Jag är säker på att gamle förbundsordföranden Rickard Fagerlund ligger och roterar i sin grav just nu. Svensk hockeys största idrottsledare som en gång gjorde Sverige till en stornation.
Han röt, han ställde krav, han nöjde sig inte med några fjärdeplatser.
Idag hör jag ingenting annat än undanflykter.
• • •
Samtidigt har vi svensk hockeys inhemska problem, där SHL är på väg att kväva den allsvenska som fött dem år efter år.
Det ämnet har jag tagit upp tidigare och kommer att göra igen.
Det är dags att vakna nu. På alla nivåer.

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB