Arkiv för tagg intervju

- Sida 2 av 5

Mikky Ekko: ”Jag vill inspirera andra att gå sin egen väg”

av Wimp-redaktionen
Mikky_1200

Han slog igenom tillsammans med Rihanna och hitlåten ”Stay”, men nu är Mikky Ekko redo att stå på egna ben. I veckan släppte den 30-åriga sångaren sitt debutalbum Time, och WiMP fick en exklusiv intervju.

Vad har du för planer för 2015?

– För mig handlar 2015 om att försöka få ut mitt nya album, och att människor ska hitta till musiken. Hur funkar låtarna live? Vad behöver förändras? Hur kan jag fortsätta växa som artist? Jag ser fram emot att kunna dela med mig av allt detta och nå ut till andra människor.

Hur kändes det att komma med på den prestigefyllda ”Ones to Watch”-listan?

– Jag älskar att stå i rampljuset så det kändes helt lugnt! Det är spännande! Och det är också en chans för mig att få visa upp vad jag har jobbat med under så lång tid.

Hur har succén med din och Rihannas ”Stay” påverkat dig? Har det fört med sig någon stress?

– Jag sätter rätt stor press på mig själv ändå, så ingenting har egentligen förändrats på så sätt! Men det fanns kanske en stress i att få ut någonting snabbt. Och där kände jag nog mest press utifrån – att många andra ville att jag skulle släppa mer material. Samtidigt visste jag att det viktigaste var att få ut ett album som kändes rätt, och jag tycker att jag lyckats med det. Och nu är det dags att få ut plattan till mina fans.

Har albumtiteln ”Time” någonting att göra med hur lång tid det tog att göra klart plattan?

– Ja, det har nog ganska mycket med det att göra. Anledningen till att det tog så lång tid var att jag ville göra allting rätt. Jag är perfektionist när det kommer till sådant där. Jag vet att många blev galna på mig – skivbolag, producenter, management, vänner… ja, alla. Men när man vet att det finns saker som måste göras för att kunna slutföra ett projekt så gör man det. Och eftersom jag inte hade någon specifik producent eller ett band så fick jag göra mycket själv. Jag är väldigt tacksam för de människor som stöttade och trodde på mig under den här processen.

Hur skulle du beskriva albumet?

– Det är ett viktigt album. Det känns som att jag fått ur mig saker som jag länge behövt säga. Jag tror också att många kan finna tröst i plattan. Jag gick igenom en massa olika saker under den här processen och det var inte lätt. Det tog lång tid och det var väldigt mycket ”blood, sweat and tears”. Jag är nöjd med att albumet är så varierat, och på många sätt är det mitt första ordentliga statement som artist. Mycket handlar om att nå ut till människor – jag vill ha dem omkring mig och jag behöver dem.

Albumet spelades in med olika producenter och på olika platser. Hur fick du ihop allting till en enhet?

– För mig är albumet som en resa, och om man lyssnar på det från början till slut så får man nog en bra bild av hur de två senaste åren har sett ut för mig. Jag skrev 250 låtar för det här albumet och sedan skalade vi ner det till 12 stycken. Det var en påfrestande process! I slutändan vet jag ändå att den gemensamma tråden är jag själv, och jag tror man hör hur jag växt som berättare.

Vilken respons hoppas du få?

– Man kan bara hoppas på det bästa, men jag vill så klart att alla ska älska det och att det ska nå ut till människor över hela världen. Jag hoppas också att det kan inspirera andra människor – framförallt unga människor som liksom jag inte kommer från någonting. Jag hoppas att de som lyssnar kommer känna sig stärkta och att musiken inspirerar dem att gå sin egen väg i livet.

Belle & Sebastian: ”Folk skulle glömma bort oss om vi inte gjorde nya plattor”

av Wimp-redaktionen
bellemag

Det finns få band som kommit att bli så betydelsefulla för indiepopens utveckling som skotska Belle & Sebastian. Bandets milda, litterära och förförande musik har sedan debuten med Tigermilk 1996 kommit att påverka en lång radda av likasinnade band. Utan Belle & Sebastian hade vi knappast få höra artister som Jens Lekman, The Pains of Being Pure at Heart och Peter, Bjorn & John.

Frontmannen Stuart Murdoch bildade gruppen efter att ha skrivit ett par demos för ett musikprojekt på det lokala universitetet i Glasgow. Dessa ville universitetet gärna ge ut och i all hast samlade Murdoch sina närmsta vänner (utan att veta ifall dessa behärskade några instrument). Snart var Belle & Sebastian ett riktigt band.

Tigermilk blev en överraskande stor succé och kom att bana väg för många andra skotska band. Och det som egentligen bara skulle ha blivit en engångslösning slutade med en lång karriär för de åtta vännerna från Glasgow. Sedan dess har gruppen gett ut nio album, där det senaste Girls in Peacetime Want to Dance kan ses som en välförtjänt comeback.

Här låter Belle & Sebastian mer välplanerade än på länge, och bygger samtidigt vidare på sitt signifikativa sound – inspirerat av artister som Nick Drake, Velvet Underground (de lugnare låtarna) och Television Personalities. Men samtidigt pekar albumet också framåt. Mest överraskande är det kanske att Belle & Sebastian den här gången gått mot ett sound som flirtat med euro- och electropop a la Pet Shop Boys.

Vi fick en exklusiv intervju med Stuart Murdoch, vilket resulterade i ett album som kom att handla mycket om det nya albumet samt om hur allting egentligen började.

Under de senaste 20 åren har Skottland, och kanske främst Glasgow, kunnat stoltsera med en mängd framgångsrika band. Varför tror du att det går så bra för skotsk musik?

– Det är en bra fråga. Men jag har nog inget bra svar på det. Jag är inte säker, men det kanske skulle kunna ha något att göra med att post-industriella städer – som exempelvis Glasgow, har en särskild melankoli över sig. Dessutom kanske många går arbetslösa i den här typen av städer. Dessa element samverkar och leder till att många utvecklar en längtan efter något annat.

Jag besökte Skottland för några år sedan och slogs direkt av hur många bra musiker det finns – till och med coverbanden och gatumusikerna är helt fantastiska. Tror du att er långa musiktradition har varit betydelsefull för hur den moderna skotska musikscenen ser ut idag?

– Helt klart. Jag tror att det är en stor del av förklaringen till varför den ser ut som den gör. Om människor inte växer upp med att sjunga så kommer de inte heller fortsätta att sjunga senare i livet. När vi växte upp fanns det musik överallt. I skolan, hemma och varje gång grannarna eller familjen hade fest. Dessa slutade för övrigt alltid med fyllevisor runt pianot.

Minns du dina första musikaliska upplevelser?

– Ja, några av dem. Jag minns att jag som fyraåring var med i ett band – The Imps. Vi lärde oss några låtar från Djungelboken, vilket också var den första musiken jag uppträdde med… (Murdoch börjar sjunga) ”I’m the king of the swingers, the jungle V.I.P”. Jag tror att vi spelade apor den gången. När jag började skolan var jag även med i en konsert där man sjöng cowboy-låtar. Jag gillade det eftersom att man fick ha på sig jeans. Jag var typ fem eller sex då, och jag minns att en av flickorna kom fram till mig och sa att jag såg så häftig ut i jeans och cowboy-hatt. Så jag tänkte väl ”Okey, I like this”.

När började du intressera dig för musik?

– Jag växte upp på 70-talet. Då fanns det bara två tv-kanaler, radio och så massor av fotboll. Det var inte som nu när alla barn har massa olika saker att sysselsätta sig med. Popmusik och fotboll – det var det två saker våra liv bestod av på den tiden.

bellemaglille2

Hur upptäckte du musik?

– De första plattorna jag köpte hittade jag på loppmarknader. Jag var nog inte särskilt gammal och jag gick nog mest på hur omslagen såg ut. En av de första plattorna jag föll för var Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water, som jag sedan förälskade mig i.

I en intervju för inte allt för länge sedan sa du att även om människor kan läsa om alla band och artister online så är det den personliga rekommendationen som betyder mest. Har det funnits någon person i ditt liv som varit betydelsefull för vilken musik du valt att lyssna på?

– Inte när jag var ung, tyvärr. Det hände nog först mycket senare. Men jag hade nog alltid antennerna ute så att säga. Min släkting gav mig alla sina gamla Beatles-album, vilka jag så klart spelade sönder.

Fanns det någon speciell låt eller konsertupplevelse som inspirerade dig till att börja skriva musik?

– Det är konstigt, men jag tror inte jag någonsin kopplade ihop de delarna på det sättet. Jag hade bara uppfattningen att jag älskade musik, och det var det. När jag var 20 kunde jag inte någonting om att låtskriveri. Jag älskade musik men jag hade ingen aning om att jag själv kunde skriva låtar.

Jag har alltid älskat historien om hur Belle & Sebastian kom till –  hur ni startade upp bandet som ett musikprojekt på universitetet, och hur ett par demos sedan förvandlades till ett succéalbum. Men var det verkligen så det gick till?

– Ja, självklart! Jag tror att alla de bästa sakerna i livet sker av en slump. Det är bara att titta på oss människor – vi är som insekter! Vi springer bara runt helt utan riktning. Hur ska vi kunna veta vad vi är ämnade att ägna oss åt? Jag hade länge försökt starta upp ett band, men ingen jag träffade hade visat det minsta av intresse för det. Jag hade förlikat mig med och hade tänkt ge upp musiken för att flytta till Kalifornien. Och då hörde universitetet i Glasgow av sig och frågade om jag kunde göra ett album. Men jag hade inget band. Så jag frågade helt enkelt lite folk jag kände om de kunde tänka sig var med. Och det var så bandet kom till.

bellemaglille

Hur kom det sig att det blev just ni som bildade ett band?

– Tja, det är det som är grejen. De var de enda som visade minsta intresse för projektet. Allt var väldigt sporadiskt. Jag visste inte ens om de kunde spela några instrument. Den enda jag hade koll på musikaliskt var Stevie (Jackson reds. anm) som jag visste var en duktig gitarrist och sångare. Till honom skrev jag dessutom många brev innan jag lyckades övertala honom att vara med i bandet.

Girl in Peacetime Want to Dance är albumtiteln för er nya platta. Det är en riktigt bra titel tycker jag. Men jag vet inte om jag riktigt förstår den. Var kommer den ifrån?

– Jag tycker nog precis som dig när det kommer till titeln. Jag gillar den, men jag är inte helt säker på att jag förstår den. Titeln ramlade över mig plötsligt varpå jag skrev ner den i min anteckningsbok. Jag har burit med mig den under ett par år, och när vi höll på att spela in plattan så kom den plötsligt tillbaka till mig igen.

Albumet visar helt klart på ett nytt sound och en ny inriktning för bandet. Man hör spår av bland annat disco, europop och electropop. Vilket sound eftersträvade ni under arbetet med plattan?

– Vi hade nog ingen tydlig plan. Men många av låtarna skrevs under en ganska kort period, vilket är ganska ovanligt för oss. Beatet och basen är den röda tråden. Och det kändes som vi hittade en bra inriktning. Sedan krävdes det en bra producent för att lyckas få ihop låtarna på ett snyggt sätt.

Hur går det till när du bestämmer dig för att göra ett nytt album? Har du redan 10-12 låtar klara innan eller hur funkar det?

– Nej, så funkar det inte längre. Vi är inga Rod Stewarts. Vi vaknar inte upp i våra slott och inser att nu – nu behöver vi göra en ny platta. Vi MÅSTE göra nya plattor. Vi försöker leva på det här, och vi älskar musik, så det är helt enkelt alltid tid för att göra ett nytt album.

Du har beskrivit albumet som ett ”vinn-eller-försvinn-album”. Vad menar du med det?

– Vi lever i en kommersiell värld, och vi måste hela tiden se till att producera relevant musik. Jag tror att folk skulle glömma bort oss om vi inte gjorde nya plattor.

Men tror du verkligen det? Det är jag nog inte så övertygad om.

– Kanske. Men kolla här – vi tänker inte på oss själva som… Jag antar att många har personliga minnen som är kopplade till vår musik. Och många uppfattar oss som ett slags ”vintage-band” från 90-talet. Men i verkligheten är det ett ”working band”. Och för att vara det måste vi också fortsätta att jobba hårt.

Jonas Kleinschmidt

jonas.kleinschmidt@wimpmusic.com

Månadens HiFi-album: GoGo Penguin – v2.0

av Wimp-redaktionen
gogomag

Den här månadens HiFi-album i WiMP är v2.0 – det Mercury Prize-nominerade andra albumet från de brittiska nykomlingarna i GoGo Penguin. Här nedanför hittar du vår recension av plattan, följd av en intervju med bandets basist Nick Blacka.

***

Intressanta band beskrivs ofta som ”unika”, men när det kommer till GoGo Penguin är det inte bara något man säger – det är på riktigt. Med deras intensiva break-beats, telepatiska samspel och känsla för melodier skapar de ett sound som känns helt eget. GoGo Penguin har inte heller någon ledare. Chris Illingworths filtrerade pianomelodier kombineras snyggt av basisten Nick Blackas energiska spel och trummisen Rob Turner.

Man kan försöka definiera det, men att placera GoGo Penguin i ett fack leder bara till att man begränsar den gränslösa filosofi som utgör gruppens sound.

Med influenser från såväl Brian Eno och John Cage som Squarepusher finns det inga begränsningar för var gruppen hämtar inspiration. Sättningen kan sägas vara typisk för en pianotrio, men gruppen lånar fritt från melodiska, harmoniska och strukturella idéer inom jazzen och klassisk musik. När det kommer till rytmer närmar de sig också de elektroniska ljudlandskapen. Det är också det här mötet mellan genrer och stilar som bidrar till att gruppens ”akustiska electronica” låter så fantastiskt bra.

Även om det här tekniskt sett är Manchester-gruppens andra release, måste v2.0 ändå ses som GoGo Penguins stora genombrott. Nick Blacka som tidigare spelade i en jazztrio tillsammans med Illingworth, gick med i gruppen i slutet av 2012 efter att grundaren Grant Russell lämnat bandet. Blacka bidrog till en ökad sammanhållning inom gruppen – både gällande funktion, medvetenhet och sound. Om debuten Fanfares visade på en bandprototyp så är istället v2.0 – med dess så passande titel, ett bevis på GoGo Penguins mycket framgångsrika omstart.

Det är ljudet av ett band som blivit mer närvarande men också mer medvetna om den ljudmässiga värld de själva skapat.

Öppningsspåret ”Murmuration” kan närmast liknas vid ett manifest – tydligt improviserad men också med drag från exempelvis Jon Hopkins och Massive Attack. Låten är döpt efter sättet som fåglar samlar sig i flock – en stark och vacker helhet där det inte finns någon ledare och där ingen fågel är mer betydelsefull än den andra.

Den pulserande ”Garden Dog Barbecue” sätter ljus på det som är bandets värld – influerad av Aphex Twin men med sin grund i bebopen. ”Kamaloka” förför med sin vackra och Four Tet-liknande melodi, medan ”Fort” rör sig från Arvo Pärt-inspirerat pianospel till en rytmisk trumdel som för tankarna till techno.

”One Percent” (en referens till dagens finansvärld) har lett till den konstiga, men ack så hjärtliga beskrivningen av bandet: “sounds like a CD skipping – but live”. Det första stycket som bandet skrev tillsammans var annars den hiphop-doftande ”Home” som öppnas med Blackas välkomnande basintro.

”The Letter” – som förövrigt spelades in i totalt mörker, är en långsam och närmast spirituell ballad som kombinerar klassiska jazzharmonier med en mer modern känsla. Här får man en stunds vila innan man slungas in i den intensiva ”To Drown In You” samt albumets mest experimentella höjdpunkt – ”Shock & Awe”.

Albumet avslutas med den vackra ”Hopopono” som med sin mix av olika influenser också tar oss tillbaka till början av vår färd – en resa som tagit oss med genom mytomspunna landskap, spiritualitet, kärlek men också genom politiska underground-rörelser. Men som med all bra musik och litteratur är det här också ett album där lyssnaren tillåts att skapa sin helt egna historia.

Efter framgångarna med debuten har bandet också utnyttjat sina nya tillgångar. Ljudteknikern Joe Reiser och studioteknikern Brendan Williams har gjort ett briljant jobb. Det här är en färgsprakande ögonblicksbild av ett band som hittat sin egen röst samtidigt som de på ett modigt sätt också skapat ett helt eget sound.

Foto: Arlen Connelly
Foto: Arlen Connelly

Har albumtiteln – v2.0, någonting att göra med omstruktureringarna inom bandet?

– Ja, absolut. På många sätt tänker vi nog på det här som ett nytt debutalbum. Med det sagt vill vi så klart inte göra oss av med vår första platta – jag tycker den är superbra och jag vet att alla var väldigt nöjda med den. Men redan när den plattan spelades in ville alla egentligen gå i en annan riktning, så jag antar att den var ”gammal” redan från början. De ville gå mer mot soundet som hörs på v2.0 – med electronica, eller i alla fall att få musiken att låta mer som electronica.

Albumtiteln syftar på allt det här och konceptet att vara en uppgraderad ”version” av sig själv. Under arbetet delade vi med oss av olika idéer inspelade på våra laptops. Vi delade filer och omgjorda versioner. Det var från den processen som albumet sedan utvecklades.

Är den här elektroniska inriktningen den största förändringen som skett sedan du gick med i bandet?

– Ja, jag tror det. Jag menar – om du byter ut en person i en trio så kommer allt att låta annorlunda. Och jag tror att alla var medvetna om det.

Arbetet med det här albumet var mer kollektivt. När debutalbumet skrevs tog killarna istället med sig färdigställda idéer och så spelade dem det. Under den här processen tog vi fram våra olika idéer i ett mycket tidigare skede, och sedan kom vi med synpunkter och slutförde det tillsammans. Ibland tog vi ut en liten del av en låt och loopade den i flera timmar för att försöka hitta rätt stil innan vi bestämde oss för ett slutgiltigt sound.

Albumet låter lite mer electronica – det är i alla fall vad vi medvetet försökte göra. Men det är fortfarande en pianotrio som spelar akustisk musik. Det finns inte så mycket samplingar och så, förutom små bitar här och där. Och så lite pedaleffekter till min bas.

Även om vi är en trio så har vi också en hemlig fjärde medlem – en kille som heter Joe Reiser. Han är vår ljudtekniker och har också varit med och producerat albumet. Så jag är inte det enda nya tillskottet. Att jobba med Joe var att ta ett stort steg framåt – både ljudmässigt och när det kommer till teknikerna vi använder oss av när vi spelar live.

På vilket sätt då?

– Han bidrog väldigt mycket till live-showerna – till exempel genom att använda nya och smarta sätt att förstärka basen och pianot på. Om du ser oss live så liknar det nästan en rockkonsert. Vi kör rätt hårt, med mycket bas och så. Och då måste pianot förstärkas för att matcha trummorna.

Joe har kommit på lösningar för allt det här. Jag låter säkert väldigt nördig nu, men för pianot har han sådana här speciella magnetiska mickar som placeras på insidan, under strängarna. Detta gör att man kan förstärka pianot till samma nivå som trummorna. Joe har varit väldigt betydelsefull för att bandets utveckling.

När du pratar om bandet känns det som att ni befinner er i ständig förändring och utveckling?

– Ja kanske det, men det är svårt att säga. Just nu har vi precis börjat jobba med nytt material. Vi har ett stort gig i Paris och efter det kommer vi låsa in oss någonstans och skriva klart den tredje plattan. Jag gillar att tänka på album som ögonblicksbilder av en specifik tid, så det är ganska svårt att redan nu säga hur plattan kommer att låta.

Men det kommer att förändras så klart. Just nu är vi ganska sammanhållna som band eftersom att vi varit ute och turnerat med v2.0 i nästan 18 månader. Men för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad som kommer hända i framtiden.

Vad kommer fortsätta att vara detsamma då?

– Vi kommer inte börja använda massor av synthar. Vi kommer aldrig bli fåniga gällande den elektroniska sidan och förlora vår akustiska natur. Vi vill fortfarande att det ska finnas tre instrument: piano, bas och trummor.

Med det sagt så skulle jag nog ändå vilja säga att soundet ni har på gång till stor del kan definieras av dess likhet med elektronisk musik. Den har ofta också kallats för ”akustisk electronica”.

– Tja, på ett sätt så stämmer inte ”akustisk electronica” in överhuvudtaget. Grundidén är att vi är en akustisk pianotrio som hämtat inspiration från elektronisk musik och funderat över hur den kan översättas till vårt musikaliska språk.

Er musik är till stor del också baserad i jazzen och den klassiska musiken. Hur lyckas ni balansera mellan alla dessa olika skolor och genrer?

– Chris är en klassiskt skolad pianist. Han och Rob gick båda på The Royal Northern College of Music i Manchester där de studerade klassisk musik i fyra år. Jag och Rob träffades på en jazzscen i Manchester. Grejen är väl den att om vi säger att vi är ett renodlat jazzband så stämmer det inte heller. Det är inte så att vi vill distansera oss själva från jazzen. Vi vill bara inte definiera oss som ett jazzband eftersom begreppet kommer med en mängd olika begränsningar.

Ibland kan man nästan känna sig taskig mot jazzpubliken som kommer för att se oss. Det har hänt, även om det inte varit många gånger, att människor kommer fram till oss efter spelningarna och säger ”Hey, varför var det inte mer improvisation?”. Vad ska man svara? ”Det är för att vi inte vill att det ska vara så”.

Vi letar efter kreativitet överallt, och vi hämtar delar och bitar från olika ställen. Om vi gillar stilen hos en specifik klassisk kompositör så kanske vi lånar den, och om vi hittar jazzelement och improvisationsdelar vi gillar så tar vi det. Men vi vill inte bli placerade i ett specifikt fack. Det blir begränsande för oss – men också förvirrande för publiken, haha.

Det var ett glädjande svar. För ett tag sedan pratade jag med Bill Frisell, och vi kom in på hur man kan missuppfatta jazzen som genre. För precis som med er musik så tänker jag inte på hans musik som jazz. Han menade att jazz inte är en specifik stil utan mer av en process och ett sätt att närma sig musiken. Vad tycker du om det?

– Ja jag skulle nog vilja hålla med om det. Det är en svår fråga. Speciellt idag när man knappt kan säga vad som är jazz längre. Jag tror att det är många olika saker helt enkelt. Vissa kommer nog alltid tycka att vi är ett jazzband – vi har en typisk jazzsättning och använder oss av improvisation. Men själv är jag tveksam till om det verkligen är jazz. Jag antar att det är upp till lyssnaren att bestämma.

Skivbolag kan vara kontraproduktiva när det kommer till att förklara konst. Genom att försöka definiera något kan det kanske också leda till att musik missuppfattas?

– Ja, det är definitivt ett problem. Av någon anledning försöker människor desperat att kategorisera allting. Jag antar att det bara är ett sätt att försöka förstå musiken. Det är bara det att vi inte ser det på det sättet. Musik är bara musik – det är toner och rytmer. Du kan ta vilken stil du vill och använda den i din musik. Det finns inga begränsningar.

Förra året blev ni nominerade för The Mercury Prize. Hur kändes det?

– Det var otroligt kul att bli utvalda på det sättet, och jag tror att vi fick ut mer av det än de andra banden, eftersom vi var minst kända. Det ledde till att fler upptäckte oss, och det är egentligen allt vi önskade oss.

Vad tycker ni om de andra som blev nominerade?

– Ärligt talat så har jag inte lyssnat så mycket på dem. Vi gillar East India Youth. Speciellt en låt som heter ”Glitter”. Polar Bear är riktigt coola också – jag gillar deras grej.

Vilka andra musiktrender tycker du annars känns spännande?

– Om jag pratar för gruppen som helhet så gillar vi helt olika saker. Något vi har gemensamt är vårt intresse för electronica, vilket kanske också förklarar varför vår egen musik influerats så mycket av den stilen.

Chris lyssnar väldigt mycket på obskyr electronica. Vi gillar också en kille som heter Frederik Robinson –  jag tror han kommer från Sverige? Under arbetet med plattan lyssnade vi väldigt mycket på Jon Hopkins, Burial, Radiohead och andra projekt där Thom Yorke varit inblandad.

Hur känner du inför den digitala revolutionen inom musikbranschen?

– Det är en pågående debatt. Vissa artister verkar vara rädda för den. Alla är oroliga för försäljningen och hur mycket pengar de kommer förlora om människor inte längre köper plattor.

Jag tror inte att det påverkar oss så mycket, vilket också beror på att vi har en så speciell nisch. Det är helt enkelt så utvecklingen ser ut och man måste anpassa sig efter den. Nu verkar det till och med som att nedladdning är på väg ut. För egen del tycker jag att det är en fantastiskt möjlighet att ha tillgång till så mycket musik på en och samma gång.

Jag måste fråga – finns det någon speciell story bakom ert bandnamn?

– Haha, ja det finns det. Och jag brukar oftast låta Chris berätta den eftersom jag inte var med då. Men okej. När bandet startade fanns det egentligen inga intentioner att spela in album eller spela live. Det var helt enkelt bara ett sätt för killarna att samlas och spela musik de själva gillade.

Och så en dag ringde en kompis som jobbade på Sand Bar i Manchester. De hade fått ett återbud och undrade om bandet kunde hoppa in. Men de hade inget namn. I replokalen fanns det ett mjukisdjur i form av en pingvin. Och när någon sedan frågade vad de hette var det någon som svarade ”Vad tror ni om Penguin?” Eller Go Penguin!? Eller kanske GoGo Penguin?”. Och det var det. Sedan dess har namnet hängt med.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

XOV: ”Jag hade allt man kan önska sig, men var ändå inte lycklig”

av Nora Lindkvist
xov1200

Efter att världsstjärnan Lorde handplockat honom till soundtracket för Hunger Games Mockingjay fick världen upp ögonen för XOV. Idag släpper det svenska stjärnskottet debut-EP:n Lucifer, och spås samtidigt få en lysande internationell karriär.

Det började med ett meddelande på Twitter. Världsstjärnan Lordes namn poppade upp i inkorgen, men XOV, eller Damian Ardestani som han heter på riktigt, var helt övertygad om att det var ett misstag.

– Jag trodde att det var ett spam. Det är precis som att Kanye West skulle skicka ett mejl till en. Det händer ju liksom inte. Jag tänkte att jag skulle få ett sådant där ”Thanks Mr, you have won 3000 dollars”-meddelande om jag svarade, så jag sket helt enkelt i det.

Men Damians manager var inte lika säker, och övertygade honom om att kolla upp saken. Det visade sig mycket riktigt vara den riktiga Lorde som hade skrivit till honom, och att hon redan var ett stort XOV-fan. Dessutom ville hon få med en av hans låtar på soundtracket till filmen ”Hunger Games Mockingjay”.

– Hon ville ha med ”Lucifer”, men efter strul med filmbolaget blev det till slut ”Animal” som kom med. Men det var sjukt roligt så klart. Och Lorde är en fantastisk person – väldigt rak, peppande och trevlig.

Damian växte upp i Tensta utanför Stockholm – en plats han fortfarande ser som en del av sig själv även om besöken blivit allt färre under de senaste åren. Uppväxten präglades av tragedier och splittringar inom familjen, vilket fick sitt klimax med pappans narkotikamissbruk. Trots detta lyckades Damian ta sig fram i livet och redan som 16-åring fick han sitt första jobb som säljare.

– Det visade sig att jag hade talang för det. Jag hade grymma business-skills och vid 23 var jag VD. Pengar, tillgångar, karriär – jag hade plötsligt allt som man förknippar med framgång. Men jag var inte lycklig.

Musiken hade alltid funnits vid Damian sida och det var också hit som han nu sökte sig. Men att så drastiskt byta väg i livet var inte helt enkelt, och det har varit en lång process att ta sig dit Damian är idag.

– Låtarna till EP:n skrevs för jättelänge sedan, men att hitta rätt sound och stil tog aslång tid. Jag och min producent Kono hade svåra vredesutbrott på varandra och det var rätt jobbigt faktiskt. Jag är ultraperfektionist och det var överhuvudtaget svårt att släppa in en annan person i mitt arbete. Jag tror vi gjorde om ”Lucifer” cirka 70 gånger.

Det går inte att prata om XOV:s musik utan att nämna dess hitpotential. Många av låtarna på EP:n sätter sig efter en lyssning – lyssna till exempel på hitten ”Boys Don´t Cry” eller den suggestiva ”Blood Honey”. Men här finns också något djupare och mer personligt. Och enligt Damian ryms det ett större mörker på EP:n än vad många kanske tror.

– Jag tror att mycket av detta kommer ifrån min barndom och allt som hände då. Jag känner i alla fall att jag alltid burit på ett mörker. Och det kommer ut i min musik. Därför mår jag också så bra av att göra musik – det är min kanal för att ventilera känslor.

Den största delen av arbetet med plattan skedde i Los Angeles, där Damian också varit bosatt under de senaste åren. Då många släktingar redan bodde i USA var det inget stort steg för Damian att flytta från Sverige. Los Angeles är också platsen där han säger sig ha den största delen av sitt sociala umgänge idag.

Men kärleken till Sverige har aldrig försvunnit och sedan en tid tillbaka har Damian en stuga ute i Stockholms skärgård. Med sin avskildhet är det en plats dit han kommer för att vara för sig själv och kunna ägna sig helhjärtat åt skrivandet. Men helt ensam är han inte. Vid sin sida har han ständigt jack russell-hunden Everly, som också syns på många av Damians bilder i sociala medier.

– Hon följer med mig överallt, på mina resor och till studion. Det är en riktig jetset-hund, haha. Men bäst trivs hon ute i skärgården. Hon betyder väldigt mycket för mig.

Jazzapparat: Lindha Kallerdahl – Gold Quintet Solo

av Nora Lindkvist
kallerdahl1200

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot sångerskan och pianisten Lindha Kallerdahl som i veckan släppte albumet Gold Quintet Solo. Vi tog kontakt med Lindha för att få reda på lite mer om albumet. Längst ner i inlägget hittar du även Lindhas spellista med hennes favoritlåtar just nu.

Hej Lindha! Du har precis släppt ditt nya album Gold Quintet Solo. Kan du berätta lite om det?

– Skivan är en kombination av min inre värld och bandets dynamik. En drömvärld som möter en gemensam verklighet. Jag är lycklig över att vi lyckades få ihop en skiva som talar ett så tydligt språk, och där improvisationen ger låtarna en vacker grund att stå på.

Hur skiljer sig det här albumet från tidigare projekt?

– Den är mer rakt på sak. Jag valde att vara mogen i mitt urval, och har lyckats våga stå för vad jag faktiskt tror på. Den är helt enkelt mig, just nu.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?

– Alla fyra i mitt band GOLD ( Samuel, Katrine, Fabian och Thomas ) plus John Coltrane, Alice Coltrane och Audun Kleive!

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Den mår nog alldeles utmärkt – lite böjd och lite rå. Samtidigt trovärdig jazzens vackra tonspråk.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Det är självklart väldigt viktigt! Men det är en stor rubrik för många viktiga detaljer. För mig är Åke Linton den främsta bäraren av briljant ljudkvalitet. Jag har haft den stora äran att få arbeta med honom flera gånger, och hans öron är stor konst. Dessutom vill jag nämna August Wanngren (en ny arbetspartner för mig) som fullständigt förtrollade skivan. Det är tack vare människor som dessa som vi musiker faktiskt låter så bra som vi låter.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Underbar, spännande och go!

Läs också:

Jazzapparat Del 2: Gustav Lundgren & Celia Mur

Jazzapparat Del 1: Hans Olding & Jaska Lukkarinen

Patricia Petibon: ”Att stå på scen är lika med att glömma bort allt man lärt sig”

av Wimp-redaktionen
patricia1200

När den franska sopranen Patricia Petibon för ett tag sedan besökte Danmark, hade vi turen att lyckas få till en intervju med sångerskan. Den här veckan är Petibon också aktuell med veckans klassiska album i WiMP, som du kan lyssna på här!

Hur ser du på ditt yrke, och att stå på scen?
– Att stå på scen är lika med att glömma bort allt man lärt sig, och att vara i stånd till att riskera och släppa allt. Detta för att kunna leverera och vara övertygande.

Var hämtar du inspirationen till dina konsertprogram?
– Jag och Susan Manoff (Petibons pianist, reds. anm), som jag samarbetat med i mer än 15 år, sätter ihop repertoaren tillsammans. Detta gör vi framförallt genom att jobba med improvisation och det sceniska uttrycket. På så sätt får också den äldre musiken vi jobbar med nytt liv. Det är en form av frigörelse! För konserterna försöker vi ge mycket plats till improvisation – det ska kännas fräscht. Varje uppträdande är också unikt då vi interagerar med publiken. Det är samma sak när jag arbetar med Andrea Marcon (italiensk dirigent och musiker, reds. anm). Vi känner varandra så pass bra att vi både kan ta risker på scenen och återupptäcka musiken på plats. Det är i alla fall vad vi försöker göra.

På ditt nya album framför du chansons från kompositörer som Poulenc och Satie. Vad kan dessa kompositörer och deras musik berätta för oss idag?
– Även om de kommer från ett annat århundrade ligger de väldigt nära oss. Detta då de båda inte anpassade sig efter normer. Erik Satie betraktades som analfabet i den klassiska musikvärlden. När det kommer till Poulencs verk så representerade de både en gentleman och en slyngel. Erik Saties musik innehåller en blandning av det absurda, det dadaistiska, konstmusik och det mer populära. För en vokalist är det mycket inspirerande musik.

Hur prioriterar du din tid – blir det flest konserter eller operaföreställningar?
– Allt är en prioritering. Och det är variationen av olika upplevelser som tillfredställer människan. Möten med andra konstnärer är viktiga eftersom de hjälper oss att komma vidare och öppna upp.

Hur ser dina planer ut för den närmsta tiden?
– Jag kommer ha master-classes med modern musik där vi tar vara på erfarenheten från andra artister, och inte bara från den klassiska världen. Det kommer bli en mix av olika perspektiv – som en kameleont.

FOTO: © DGG / Felix Broede

Jazzapparat: Gustav Lundgren & Celia Mur – Cruce De Caminos

av Nora Lindkvist
gustavlundgren1200

Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren och Celia Mur som tillsammans skrivit musiken till albumet ”Cruce De Caminos”. Vi tog kontakt med Gustav Lundgren för att få reda på lite mer om albumet, samt frågade vad han själv lyssnade på.

Hej Gustav! Du har precis släppt albumet ”Cruce de caminos” tillsammans med Celia Mur. Berätta lite om plattan!
– Skivan är resultatet av ett samarbete som började 2012 då jag bodde i Madrid, vilket även Celia gjorde. Vi började spela tillsammans och ganska direkt ville Celia börja skriva texter till min musik. Jag hade aldrig tidigare jobbat med en spansk textförfattare så detta var jättespännande. Under två år arbetade vi på plattan, dels i Valencia där Celia nu är bosatt men också i Stockholm och Madrid. Sedan spelade vi till slut in skivan i år i Stockholm. Jag vågar nog säga att det är en mix av spansk, svensk, brasiliansk och amerikansk jazz.

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du har gjort?

– Det här är ett duo-album, där jag spelar akustisk gitarr, 7-strängad gitarr, cavaquinho, bas och el-gitarr, medan Celia sjunger. Jag har tänkt väldigt avskalat och naket när jag producerat den här skivan. På tidigare album har jag använt betydligt fler instrument samt att fler musiker varit inblandade. Det är även den första skivan med spanska texter. Tidigare har jag jobbat med textförfattare och sångare som sjunger på portugisiska, engelska, svenska och franska.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj, den var svår… Min högsta önskan har alltid varit att se John Coltrane live, så kanske någonting med honom? Frank Sinatra och Django Reinhardt är andra favoriter.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Mycket bra! Den största skillnaden mellan Sverige och Spanien där jag tidigare bodde är kulturpolitiken. I Sverige finns det gratis utbildning för att bli jazzmusiker och bidrag att söka. I Spanien får man kämpa mer. Dock finns det en betydligt större publik i Spanien och i övriga Europa, med flera unga människor som lyssnar på jazz. Sverige är ett litet land och vi har inte samma tradition med att gå ut på barer och restauranger för att se en konsert. Däremot finns det en massa bra musiker i Sverige, vilket kanske beror på de goda utbildningsmöjligheterna?

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Förra året köpte jag en nya stereo på Hi-Fi klubben, och först då insåg jag på riktigt skillnaden mellan MP3 och FLAC. I samma stund började jag också använda WiMP HiFi samt köpte en ny vinylspelare från REGA. För mig är ljudkvalitet någonting väldigt viktigt! Jag kommer att släppa min första vinylskiva nu i januari med Gustav Lundgren Trio.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– ”Jazz on Guitar”.

Foto: Hampus Lundgren

Läs också: Jazzapparat: Hans Olding & Jaska Lukkarinen – ”Far From Rio”.

Jazzapparat: Hans Olding & Jaska Lukkarinen – Far From Rio

av Nora Lindkvist
hans1200

Idag kan vi på WiMP stolt presentera den första delen i vårt samarbete med Jazzapparat! Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Först ut är Hans Olding som nyligen släppte den kritikerrosade plattan ”Far From Rio”.

Hej Hans! Den 29 oktober släpptes albumet ”Far from Rio”. Kan du berätta lite om skivan?

– Det är ett gemensamt projekt från mig och den finska trummisen Jaska Lukkarinen. Under de senaste åren har vi flera gånger stött på varandra runt om i världen, och vi har även spelat en del tillsammans i replokaler i Sverige, Helsingfors och New York. Idén om ett gemensamt band växte fram för ett par år sedan när vi båda bodde en kortare period i New York. Snart började vi också fundera över vilka vi ville ha med i bandet. Karl-Martin Almqvist är utan tvekan en av Sveriges mest briljanta saxofonister och vi har spelat ihop många gånger under de senaste tio åren. Han har bidragit med två spår till skivan och det kändes jättekul att äntligen få spela in någonting tillsammans med honom. Mattias Welin är en fröjd att spela med. Jag brukade gå och lyssna på honom så ofta jag kunde när han bodde i Stockholm. Han är även med i några av mina absoluta favoritgrupper. De är två monstermusiker som alltid ger allt! Skivan är inspelad på en dag eftersom det är svårt att samla musiker på den här nivån – för tillfället bor vi ju dessutom i fyra olika städer. Därför har plattan också fått ett väldigt direkt och spontant tilltal. Jag tycker verkligen att det svänger så att det svartnar – vi är jättestolta!

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du gjort?

– Den skiljer sig inte så väldigt mycket, men kan ses som ytterligare ett steg på vägen från min förra skiva ”No Place Like Home”, även om ”Far From Rio” har ett lite mer direkt tilltal. Det rör sig fortfarande om samtida, groovebaserad, melodisk jazz med breda influenser. Den här gången delar jag dessutom ledar- och kompositörsrollen med Jaska Lukkarinen, som både är en av mina favorittrummisar men också en spännande kompositör. Mattias och Karl-Martin är också otroligt viktiga för helheten och det känns verkligen som vi hittat ett unikt sound tillsammans.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Jag har väldigt många hjältar som jag så klart skulle vilja göra musik tillsammans med – några av dessa finns också på min spellista. Annars tycker jag redan att jag spelar med otroligt bra och kreativa musiker som också utmanar mig till att utvecklas. Men det är klart att det finns några drömsamarbeten i Europa, men framför allt på andra sidan Atlanten.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Bra, men villkoren är tuffare och nivån bredare och högre än någonsin tidigare. Vi lever i en otroligt kreativ era där stilar krockar och berikar varandra. Begreppet jazz är bredare än någonsin.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Otroligt viktigtJag tror att nästa stora förändring inom musikbranschen kommer att vara högre upplösning på ljudJag har ingenting emot mp3 och annat komprimerat ljud – det är praktiskt. Men för egen del föredrar högupplöst ljud när jag lyssnar på musik. Det är först då som det hårda arbetet vi lägger ner i studion verkligen kommer till sin rätt, och magin i musiken kan lysa igenom.

Hur skulle du/ni beskriva din spellista med tre ord?

– 100 procent inspiration!

FOTO: Nina Varumo


Pink Floyd´s Final Cut: Historien bakom ”The Endless River”

av Wimp-redaktionen
river_1200-2

“Det är en någorlunda elegant avfärd.”

Så säger Nick Mason, trummis i Pink Floyd om The Endless River – bandets nya album som består av deras sista studiotagningar.

The Endless River började ”flyta” redan under arbetet med The Division Bell under 1993-94, då bandets kärna bestod av gitarristen/vokalisten David Gilmour, keyboardisten Richard Wright samt Mason (bandets grundare – basisten och vokalisten Roger Waters lämnade bandet 1983). Under den andra halvan av 2013 träffades Gilmour och Mason för att spela in kompletterande material till albumet – en mestadels instrumental samling som lyser lika starkt som bandets tidigare förstklassiga verk. Albumet är också ett passande minnesmärke för Wright som gick bort under 2008.

Vi besökte Andy Jackson – medproducent för The Endless River, i kontrollrummet på Astoria (bandets husbåt till studio som ligger förtöjd vid Thames nära Hampton, Middlesex i England), och Nick Mason på Sony Club i New York, för att få deras perspektiv på de slutgiltiga delarna av Pink Floyds fantastiska inspelningshistoria.

I vilket ögonblick, efter arbetet med The Big Spliff (ett ambient album som aldrig släpptes, bestående av delar från The Division Bell) – insåg ni att ni faktiskt kunde göra ett nytt album av materialet?

Andy Jackson: Det hela började med att Rick gick bort, varpå David vände sig till Phil Manz [Manzanera, en av de andra producenterna för albumet] och sa ”Gå och se efter vad vi har”. Det var ganska intressant. Och sen förmedlades det till Youth, som gjorde sitt. Han polerade vissa grejer och lade till några konstiga saker – vilket är det han alltid gör. Sedan träffades vi alla och lyssnade på det och sa, ”yeah, det låter som vi har ett album här”. Det var i början av november förra året. Då hade vi utvecklat det ett steg till efter att Youth lekt runt med materialet. ”Har vi en platta? Ja, det har vi” Ja, kanske inte riktigt än, men det fanns därinne någonstans. Sedan slipade vi på detaljerna: ”Det där låter bra, ta bort det där, den här delen var bättre förut”…

Så när ni började mixa på allvar där i november – pratade du och David då någonsin om hur ni ville att karaktären på soundet skulle vara?

Andy Jackson: Inte direkt. När jag hade fått ihop det kom han in och såg det genom mina ögon. Han litar på oss, på samma sätt som han litar på James (Guthrie, bandets andra husproducent). Han förlitar sig på att vi kommer göra det som är rätt. Det som var intressant med det här albumet var att vi hade väldigt stora och omfattande Pro Tools-projekt. Och eftersom vi jobbade med musik som låg en generation tillbaka Pro Tools-mässigt, hade vi hela tiden problem att hitta utrymme i projektet för nya sångspår. Det var riktigt svårt.

Nick – enligt Andy´s producent-anteckningar satte du dig ner för exakt ett år sedan, den 11e november 2013, och började spela in trummor för albumet. Hur kändes det?

Nick Mason: Det var grymt. Jag gillade verkligen att spela in den här plattan. Det gav mig möjligheten att återupptäcka låtar jag spelade på för 20 år sedan, granska hur jag gjorde då, samt bestämma i fall jag gillade det eller ville ändra någon aspekt av det – kanske spela ett annorlunda fill eller så. Det var fantastiskt.

Lite som att hitta ”förlorade pärlor”, som du sa till mig tidigare. Vad tycker du om soundet i Astoria´s inspelningsrum?

Nick Mason: För det första är det väldigt speciellt, eftersom att det är så litet.

Det är sant. När jag befann mig i rummet verkade det inte alls så stort som på bilden från LP:n till albumet där du, David och Rick spelar tillsammans.

Nick Mason: Jag vet! Det är pyttelitet. Man är fel ute om man tror att det skulle vara ett bra ställe att spela på. Men det är känslan av båten som är det viktiga – till exempel simmar svanar förbi utanför. Det är en så cool plats att jobba på.

Finns det är särskilt sound eller en känsla där som är svår att hitta någon annanstans? Detta med tanke på att ni tre – och på senaste, bara ni två – har jobbat så nära varandra?

Nick Mason: Det är inte soundet, utan mer vägen till att hitta musiken. Där är man väldigt uppmärksam på på vad de andra gör. Vi har alltid ögonkontakt, vilket är väldigt annorlunda från exempelvis Abbey Road, där det finns ett trumbås. Och det är viktigt att vara så nära varandra i och med att vi blir äldre och därför också allt mer närsynta, haha.

Har ni något favoritögonblick på The Endless River?

Andy Jackson: Det finns ett ögonblick på albumet där man hör en stor orgel [”Autumn ´68”] – det är kyrkorgeln från Royal Albert Hall. Vi var på Albert Hall under David´s turné [29-31 maj, 2006], vilket var första gången bandet var tillbaka efter att ha förbjudits tillträde. De spelade på Albert Hall 1968 och blev bannade från lokalen efter att ha släppt loss kanoner och spikat fast saker i golvet! Men när de var här samma år så spelade Rick orgel. Det fanns en Revox och några mickar så det lyckades bli inspelat. Damon [|ddons, ljudtekniker] som också är vår bibliotikarie, och spelar in allt möjligt som går igenom, sa ”Oooh, jag ska säga er vad jag har! Det här är grymt!”. Och det är ett snyggt ljud.

Nick Mason: Det var något speciellt, jag visste inte ens att det existerade. Jag antar att det är en av pärlorna, precis som ”Wish You Were Here” med Stéphane Grappelli [en version av den legendariska låten där den klassiskt skolade violinisten Grappelli spelar solo]. Jag trodde att vi hade tappat bort den – att vi hade för lite utrymme och hade råkat spela över den. Jag blev riktigt glad när vi hittade den. Och den stora fördelen med den digitala tekniken är att allt går att spara.

David Gilmour & Nick Mason (Foto: Harry Borden)
David Gilmour & Nick Mason (Foto: Harry Borden)

Kommunikation är ett viktigt tema för det här albumet – vilket exempelvis märks i den inledande låten ”Things Left Unsaid” med pratet man hör i bakgrunden, men även i den avslutande ”Louder Than Words” som kan ses som ett definitivt statement för hur interaktion mellan människor kan se ut idag.

Nick Mason: Det är något vi själva ser som ett misslyckande inom bandet.

Varför tror du att det var så svårt?

Nick Mason: Jag vet inte riktigt. Jag vet inte om det hade med våra egon att göra, eller om det handlade om oviljan att rubba balansen i gruppen. Jag skulle behöva hjälp från någon expert för att kunna förklara det. Det berodde nog delvis på att vi hade sysslat med samma sak under hela våra yrkesverksamma liv – vi jobbade tillsammans i en miljö som hela tiden förändrades när det kom till framgång eller olika personers insatser. Sättet vi jobbade och umgicks på 1967 såg helt annorlunda ut än vad det till exempel gjorde 1978-79 när Roger satte ihop The Wall. Man förändras nästan lika snabbt som man växer upp. Allting förändras och blir till något annat.

Ni fick i alla fall ett stort ögonblick tillsammans när du, Rick, David och Roger en sista gång återförenades som Pink Floyd under Live 8 2005.

Nick Mason: Om det tänker jag bara ”good for us”. En stor mängd människor tyckte om det. Och kanske ännu viktigare – vi bevisade för våra barn att vi faktiskt kunde växa upp.

Jag är glad att jag var där, det är ett som är säkert. En annan sak jag alltid har gillat är att ni är bra på att redigera ner innehållet. Alla era album – till och med The Wall – är koncisa, och när man trycker igång ett av dem känner man ett behov av att lyssna på det från början till slut. Tycker du att ni var framgångsrika när det kom till att presentera era album för publiken?

Nick Mason: Den största kritikern gällande i princip alla artisters arbete, är artisten själv. Det är väldigt få som kan gissa sig till vad publiken vill ha, så det enda man kan göra är att skapa det man själv gillar. Det är därför jag menar att ödet också spelar en viss roll. Hur bra man än är, finns det inga garantier för att ett album kommer att gå bra.

Soundet på The Endless River känns tidlöst, men samtidigt inte daterat. Det är som en kombination av det typiska Pink Floyd, med vissa signifikativa inslag, tillsammans med nyare element.

Andy Jackson: Vad bra, det är intressant att höra. Jag tror att det är något som vi blev väldigt medvetna om. När vi spelade in A Momentary Lapse of Reason (1987) fanns det produktionsmässiga beslut som främst kom från Bob Ezrin: ”Vi borde göra ett album som känns väldigt nu”. Nu låter det självklart istället väldigt ”då”. När vi återigen plockade fram The Division Bell och River sade vi: ”Låt oss inte göra ´det där´. Låt oss göra det ´classic´”. Vi fick det att låta tidlöst istället för att låta som det kom ”från en tid”.

Kommer det någonsin att göras ett nytt Pink Floyd-album?

Andy Jackson:  Nej, det tror jag inte. Tyvärr. Jag har verkligen uppskattat processen med det här albumet. Det var så otroligt annorlunda än när man jobbar med andra plattor. Detta eftersom jag fick använda mig av redan existerande byggklossar – det tog bort en stor del av processen men bidrog samtidigt till att det var så roligt. Med Floyd har det alltid varit så att man går in i studion med ett blankt papper. Man spenderar ett år i studion, varav 9 månader går åt till att skriva. Resten av tiden fungerar mer som en vanlig studioinspelning. Med de flesta andra band är man inte lika delaktig. Det finns vissa som har jobbat likadant – Genesis och Queen har också haft ”sin kille”. Men så ser vårt liv ut.

David har sagt att The Endless River är bandets sista ”statement”, Roger har inte varit med i bandet på över tre decennier, och Rick finns inte längre med oss. Med det i bakhuvudet, Nick, skulle du fortfarande vilja spela live med Pink Floyd om det gick?

Nick Mason: Ja, det skulle jag. Jag har alltid sagt det, och ville egentligen heller aldrig sluta. Jag älskar att spela live – gå ut på scen och bara göra det, helst tillsammans med de här killarna. Men om de inte vill göra det, och inte David heller, så är det som det är. Man kan inte få sådana här saker att hända, och det finns ingen poäng med att göra det om det inte finns någon entusiasm. Det måste komma från en känsla av entusiasm.

Skulle du kunna spela in ett annat album på egen hand?

Nick Mason: Nej, för jag gillar inte att jobba på egen hand. Trummisar är lite som flockdjur – de behöver andra människor att jobba med. Får jag möjligheten ställer jag gärna upp och spelar med nästan vemsomhelst.

Alla som växer upp idag går nästan alltid igenom en Pink Floyd-fas. Varför tror du att det är så?

Nick Mason: För människor som tycker om musik så tror jag att vi representerar någonting – någonting som är lite knäppt. Du vet, vi har alltid stått utanför det som är mainstream. Andra band gör promotion för sig själva och är i första hand ”showmen”. Och Mick Jagger är väl den ultimata rockstjärnan där. På något sätt hittade vi ett sätt att jobba oss runt allt det där – även om jag inte tror att det var ett medvetet beslut. Vi behövde göra något annorlunda.

Om man tänker på myten kring Pink Floyd och det faktum att bandet funnits i nästan 50 år – hur ser du då på det här albumet?

Nick Mason: The Endless River är en någorlunda elegant och mjuk avfärd. Jag brukar försöka undvika att placera oss i en historisk kontext och recensera oss själva. Det här slitna uttrycket gäller fortfarande: ”Ju mer jag berättar för människor om hur smart jag, desto dummare känner jag mig”, haha. Jag föredrar när andra ger oss applåder och berättar hur bra vi är.

 

Mike Mettler

***

Mike Mettler, a.k.a. The SoundBard är skribent för Digital Trends, chief content officer på Hi Res Audio Central, och musikredaktör på Sound & Vision där han också var chefredaktör under 7 års tid. Mettlers texter har synts i Guitar Player, Palm Springs Life, Car Stereo Review och UniVibes. På sin fritid drömmer han om att äga en Mustang från 1967.

Sven-Bertil Taube: Exklusiv förhandslyssning, intervju och tävling

av Nora Lindkvist
sbt1200

Han är en av Sveriges mest folkkära sångare och skådespelare – i dagarna fyller Sven-Bertil Taube 80 år, och samtidigt passar han på att hylla de vänner som under åren jobbat vid hans sida. Från och med idag kan du förhandslyssna på albumet ”Hommage” i WiMP. I samband med detta tävlar vi också ut fyra biljetter till den exklusiva konserten med Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november. Längst ner på sidan kan du läsa mer om hur du tävlar.

Han är son till en av Sveriges mest älskade vissångare – Evert Taube, och har under hela sitt liv kommit att förvalta sin pappas arv. Men vid sidan av musiken har Sven-Bertil Taube också blivit en av landets mest uppskattade skådespelare, med roller i allt från musikaler till storfilmer. Att det är många som inspirerats och berörts av Sven-Bertils konstnärskap är tydligt – i våras fick han, för sitt livsverk, ta emot det ärorika hederspriset på Grammisgalan.

– Det var självklart väldigt roligt och något jag är oerhört tacksam för, säger Sven-Bertil när jag ringer upp.

Han befinner sig i sitt hem på Alderville Road i London, där han och hustrun Mikaela, bott sedan 40 år tillbaka. Här har paret hittat sin stabila bas och några planer på att flytta tillbaka till Sverige har aldrig funnits på kartan.

– Även om det ligger i en storstad, känns det här området mer som en by. Det är nära till affärer och vackra parker. Här finns helt enkelt allt man behöver, och vi trivs väldigt bra, säger Sven-Bertil och fortsätter:

– När man kommer till Stockholm väcks mycket minnen till liv. Det är som en tidsmaskin. Det finns inget ont i det, men det är som att träffa på sig själv för 40 år sedan. På ett sätt är det skönt att ha lite distans till allt det.

Han är precis hemkommen från en turnévända i Sverige med föreställningen ”I sällskap med visornas mästare” där han uppträtt tillsammans med Göran Fristorp och pianisten Curt-Erik Holmqvist. Och under hösten väntar mera jobb, dels i samband med releasen av hans nya skiva ”Hommage” – ett hyllningsalbum till de vänner och musiker som under hela livet funnits vid hans sida. Idén till albumet föddes av dirigenten Peter Nordahl och vännen Henrik Björlin efter att de sett Sven-Bertil ta emot hederspriset på Grammis.

– Jag blev väldigt smickrad över att de ville göra någonting med mig. I den här branschen får man vara glad och tacka och ta emot så länge folk vill jobba med en, säger Sven-Bertil med ett skratt.

Bakom låtarna på albumet finns författare och musiker som Lars Forsell, Ulf Björlin och Olle Adolphson, men också poeten Gunnar Bohman som kom att bli en nära vän till Sven-Bertil redan under tonårstiden.

– Jag och Olle spenderade en stor del av vår fritid på Klubb Metamorfos på Vasagatan, där det både fanns musik, poesi, jitterbugg och allt möjligt. Vi såg Gunnar uppträda och senare kom vi att bli goda vänner. Även om han var betydligt äldre än oss hade han inga problem med att umgås med yngre människor och lägga stort värde vid våra tankar och funderingar. Jag var ju bara 17 år då, säger Sven-Bertil.

Att tolka klassiska låtar som ”Nu har jag fått den jag vill ha” och ”Älskar inte jag dig då” från den nära vännen Olle Adolphson var dock ingen självklarhet. Efter diskussioner och samtal med Peter och Henrik föll det sig dock allt mer naturligt.

– Jag funderade ett tag på om jag kunde göra det. Men nu har det varit väldigt inspirerande att sätta mig in i hans melodier. Jag tycker att jag har lärt mig väldigt mycket av Olle. Det fanns perioder då vi kom ifrån varandra, då jag var på Dramaten och han var ute på sitt håll. Men gammal vänskap sitter alltid i, säger Sven-Bertil.

Att Sven-Bertil har en väldigt personlig relation till samtliga låtar på albumet är tydligt. Han säger sig också ha varit väldigt delaktig i hela inspelningsprocessen – i allt från låtval till frasering och slutprodukt. Tillsammans med Peter Nordahl arrangerades låtarna, som sedan framfördes av Norrköpings symfoniorkester. Materialet spelades både in i Benny Anderssons studio i Stockholm samt i den ikoniska AIR Lyndhurst-studion i London.

– Jag har spelat in ofantligt många skivor och känner mig väldigt hemma i studiomiljön. Det har också varit inspirerande att jobba med Peter eftersom att han byggt upp arrangemangen efter hur jag fraserar orden. Det är kanske lite annorlunda, men jag tycker att resultatet blev väldigt levande, säger Sven-Bertil.

Med en lång karriär bakom sig, både som framgångsrik sångare, skådespelare och estradör är scenen den plats där Sven-Bertil känner sig mest hemma. Genom att fortsätta jobba och vara aktiv har han också lyckats hålla sin röst i form.

– Ofta förlorar man rösten när man blir äldre, men jag har haft turen på min sida. Jag tar inte hand om den på något speciellt sätt, utan det är naturen som själv har fått verka. Men jag tänker på min andning så klart och sjunger upp som vanligt. Inga konstigheter, säger Sven-Bertil.

Även om han släppt många album samt stått på några av de största scenerna i Sverige och utomlands, menar Sven-Bertil att han ändå känner av nerverna inför ett skivsläpp som detta.

– Det är klart att jag är lite nervös. Varje ny grej man gör är en ansträngning, och man drabbas alltid av prestationsångest och rampfeber – det gör väl alla? Men det gäller att fokusera sin nervositet. Det tillhör jobbet.

Och att jobba är något som Sven-Bertil Taube överlag tycker att det är svårt att sluta med. Att dra sig tillbaka till en lugnare vardag ser han inte som en möjlighet, även om åldern börjat göra sig mer och mer påmind.

– Tiden går fortare när man blir äldre. Framtiden har man bakom sig. Men det är en del av livet, och inget jag mår dåligt över.

Sedan flera år tillbaka lider Sven-Bertil av makulär degeneration – en ögonsjukdom som långsamt bryter ner det centrala synfältet. Idag har han ledsyn vilket tillåter honom att ta sig fram i hemmet och i närområdet, men att läsa och skriva själv kommer han aldrig mer göra. Istället assisterar hustrun Mikaela honom med att läsa in texter och repetera manus. Trots att detta skulle kunna tyckas vara nedslående, framförallt för en konstnär och musiker, tar Sven-Bertil tillståndet med ro.

– Jag vet knappt hur jag ser ut längre, och speglar är inte längre intressanta, haha. Men jag klagar inte, man får vara glad för det man har.

Den här optimistiska sidan verkar på många sätt genomsyra Sven-Bertils person. Trots att han själv också gått igenom svåra perioder i sitt liv, med bland annat depressioner och alkoholproblem (närmare beskrivna i hans memoarer ”Ord och många visor” från 2007) verkar han besitta en närmast orubbligt positiv syn på livet.

– Alla människor har ju svackor, till exempel i perioder då man jobbar väldigt mycket men saker ändå inte går som man vill. Men på det stora hela har jag nog haft mer medgång än motgång.

I samband med releasen av ”Hommage” kommer Sven-Bertil också att göra en handfull exklusiva framföranden. Den 30 november ställer han sig på scenen där allting en gång började – Dramaten. Och även om det är en plats som är laddad med minnen, ser Sven-Bertil fram emot konserten med förtjusning.

– Många av de jag lärde känna under den tiden är borta nu. Visst känner jag historiens vingslag och tänker på mina kamrater när jag är där. Men det är samtidigt också den plats där jag en gång växte upp och som kom att forma mig till den jag är. Det blir hemskt roligt att komma tillbaka.

Efter detta väntar bland annat en julkonsert med Göteborgs symfoniker, samtidigt som flera andra projekt också är i planeringsfasen. För Sven-Bertil känns det fortfarande lika roligt att ägna sig åt alla sina intressen, och det är inte heller omöjligt att vi kommer få se honom på filmduken igen.

– Det har kommit in en del filmerbjudanden, men där vet man aldrig vad som blir av och inte. Jag hoppas på att det finns en framtid, det gör man alltid. Och jag tänker inte dra mig tillbaka så länge jag får leva och har hälsan i behåll.

———

TÄVLING!

Vill du se Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november? Nu har du chans att vara med och tävla om biljetter till den exklusiva konserten. En jury utser två vinnare som får två biljetter vardera. Allt du behöver göra för att tävla är att svara på frågan:

Vilken känd svensk artist har Sven-Bertil Taube spelat in duetten ”Vackert Så” tillsammans med?

Skicka svaret på frågan + en motivering till varför just du ska vinna till tavla@wimpmusic.com. Glöm inte att skicka med dina kontaktuppgifter.

Tävlingsregler: 1. Arrangör. Tävlingen arrangeras av WiMP i samarbete med Universal Music Group.  2. Vem kan vara med? Tävlingen är öppen för alla. Anställda inom Universal Music Group, WiMP Music AB och dotterbolag och deras familjer får inte delta i tävlingen. 3. Tävlingsperiod: Tävlingen avslutas den 24 november. 4. Vinnare. Vinnarna utses av en jury efter tävlingens slut och kontaktas. 5. Priser. Biljetter till Sven-Bertil Taubes konsert på Dramaten den 30 november. Priset kan inte bytas mot kontanter. Boende och resa till och från Stockholm ingår ej. 6. Tryckfel, oavsiktliga missförstånd och förändringar. WiMP och andra partners i denna tävling ansvarar inte för eventuella tryckfel eller andra fel i samband med tävlingen.

———

>> VILL DU TESTA PÅ WIMP HIFI – STREAMING I LOSSLESS LJUDKVALITET? TRYCK HÄR! <<

 

Sida 2 av 5
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB