Arkiv för tagg opeth

- Sida 1 av 1

10 saker du inte visste om Led Zeppelin

av Nora Lindkvist
LZ_funfacts-2

Igår kunde vi glatt meddela att Led Zeppelins katalog nu äntligen finns tillgänglig i WiMP! Detta är också första gången som bandets musik finns tillgänglig för streaming i lossless CD-kvalitet – med WiMP HiFi!

I samband med detta har Mikael Åkerfeldt från rockbandet Opeth, som också är ett stort LZ-fan, satt ihop en lista till oss med 10 intressanta fakta om bandet som du kanske inte hade koll på!

Opeths senaste album ”Pale Communion” blev förövrigt utnämnt till Månadens HiFI-album i WiMP i september 2014. Har du inte lyssnat på det än så är det hög tid!

10 saker du inte visste om Led Zeppelin

1. I början hade Led Zeppelin ett helt annat namn – The New Yardbirds. Jimmy Page hade tillsammans med Jeff Beck fått en internationell karriär med bandet Yardbirds. Det nya namnet kom från Keith Moon (känd och vild trummis från The Who) som trodde att bandet skulle ”go over like a lead balloon”. Detta fick bandet att byta namn till Led Zeppelin.

 2. Jimmy Page frågade flera olika sångare om de kunde vara med i bandet. Page hade en grej för sångare som kunde ösa loss ordentligt och vände sig till legendarer som Paul Rodgers (Free, Bad Company), Steve Marriott (Small Faces, Humble Pie), Stevie Winwood (Traffic) och den kanske mest kända av dem –  Terry Reid. Alla nobbade honom, men Reid tipsade istället om den unga och då okända talangen Robert Plant som sedan gick med i bandet.

3. Jeff Beck och Jimmy Page hade en omtalad dispyt gällande en låt som både spelats in av Jeff Becks grupp och av Led Zeppelin. Detta med bara en månad mellan inspelningarna. Detta gällde låten ”You Shook Me” av Willie Dixon, som både fanns med på Becks album ”Truth” från 1968 och på Led Zeppelins debutalbum.

4. John Paul Jones var under 2009-2010 involverad i ett projekt tillsammans med Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana) och Josh Homme (Queens of The Stone Age, Kyuss). Bandet hette Them Crooked Vultures och släppte sitt debutalbum i november 2009.

5. Den fantastiska ”The Battle Of Evermore” (Från Led Zeppelin IV, reds. anm) gästades av en legendarisk folksångare. Detta var Sandy Denny från Fairport Convention, som också fick mindre framgångar med The Strawbs och Fotheringay.

6. Den avlägsna stugan ”Bron-Yr-Aur” var Page och Plants motsvarighet till ABBAs lilla skrivarstuga i Stockholms skärgård. ”Bron-Yr-Aur” låg i utkanten av det lilla samhället Machynlleth i Wales.

Bron-Yr-Aur-stugan (Foto: Andy/Geograph; har redigerats)
Bron-Yr-Aur-stugan (Foto: Andy/Geograph; har redigerats)

7. Jimmy Page är känd för sin fascination för en legendarisk britt som utövade ockultism. Detta till den grad att han bestämde sig för att köpa dennes kända villa, Boleskin Estate, belägen vid Loch Ness i Skottland. Personen var Aleister Crowley.

 8. Under 1970-talet blev Led Zeppelin ett av världens största band, och deras extravaganta livsstil och hektiska schema ledde till att de fick flygas runt i ett privat jetplan. Flygplanet fick namnet ”The Starship”, och utrustades bland annat med roterande armstöd, sängar, en bar, soffor och en Hammond-orgel.

9. Led Zeppelins sista studioalbum ”In Through The Out Door” spelades in 1979, och i en för svenskarna mycket välkänd studio. Nämligen i den då så toppmoderna Polarstudion på Kungsholmen i Stockholm som också var ABBAs tillhåll vid den tiden. Idag har studion tyvärr tagits över av SATS och förvandlats till ännu ett ställe som rymmer fitness istället för rock´n´roll.

I den forna Polarstudion där Led Zeppelin spelade in "In Through The Outdoor" ligger idag gymkedjan SATS. Foto: www.udc793.org
I den forna Polarstudion där Led Zeppelin spelade in ”In Through The Outdoor” ligger idag gymkedjan SATS. Foto: www.udc793.org

10. John Bonham, Led Zeppelins legendariska trummis, gick bort år 1980, men innan dess hann bandet göra en sista spelning tillsammans. Denna ägde rum på Eissporthalle i Berlin i juli 1980. Det är dock en vanlig missuppfattning att deras sista spelningar ägde rum på Knebworth i Storbritannien samma år, där Led Zeppelin också gjorde två legendariska konserter.

***

Älskar du Led Zeppelins musik? Nu ger WiMP och Warner Music dig chansen att vinna fina Led Zeppelin-priser! Här tävlar du!

 

Opeth and us: Two of a perfect pair

av Wimp-redaktionen
ukjent

Den här månadens HiFi-album i WiMP är ”Pale Communion” från det svenska bandet Opeth. Vi bjöd in gitarristen Ivar Bjørnson från Enslaved för att hjälpa oss att belysa Opeths historia och reflektera lite kring förhållandet mellan de två banden – både med fokus på deras likheter och deras individuella utveckling. Medan du läser Bjørnsons text föreslår vi att du samtidigt lyssnar på Pale Communion, och självklart då helst i HiFi-kvalitet! 

Opeth and us: Two of a perfect pair av Ivar Bjørnson

Det händer relativt ofta att vi i Enslaved jämförs med Opeth, och ser man på vår parallella historia så är det inte helt konstigt. Skillnader i kommersiell storlek gör att jämförelsen lätt går vägen från väst till öst – men det finns även gott om historiska, musikaliska och inte minst inspirations- och utvecklingsmässiga likheter. Är det något som norska metalband har varit bra på genom åren (kanske lite för bra på) så är det att försöka ”blåsa upp sig” och se större ut än vad man egentligen är. Opeth är mycket stora, och kan nog sägas vara färdiga med den biten. Själva jobbar vi på det!

Det mest irriterande med Opeth är att bandet bildades redan 1990 – ett år innan oss. Opeths tidiga musikskapande påminner till stor del om låtstrukturerna i gamla goda Captain Beefheart (som vi båda avgudar); fullständigt kaos, fram och tillbaka hit och dit – men hela tiden med ett driv och en känsla av ostoppbarhet.

Opeth och vi påbörjade våra karriärer på Candlelight Records i Storbritannien. Detta resulterade i albumen Hordanes Land (Enslaved, 1993) och Orchid (Opeth, 1995). När vi fortsatte jobba med Osmose Productions blev Opeth kvar på Candlelight fram tills 1999 då de bytte till Peaceville Records (Darkthrones gamla label), som distribuerades av Music For Nations. Under åren före milleniumskiftet kom våra karriärer att gå mer och mer åt olika håll: Opeth gick till ett stort bolag (i alla fall sett till metal-genren), medan vi fortsatte traska runt i ”independent-landet” – något man kan säga att vi gjorde fram till 2010 års signing till Nuclear Blast och releasen av Axioma Ethica Odini.

Medan våra utmaningar gällande line up blev allt mer allvarliga mot slutet av 90-talet, hade Opeth istället hittat sin form, och turnerade allt längre vändor runt jorden. Medan vår Spinal Tap-period på allvar satte sordin på en spirande uppgång med Frost 1995, fick Opeth – efter att framgången redan var ett faktum, allt svårare att hålla ihop. Den högt aktade trummisen Martin Lopez (som började sin karriär i Amon Amarth) hade fått problem med panikkänslor under turnén 2004. Samtidigt hittade Enslaved sin första stabila line up. Medan kärnan i Enslaved alltid har bestått av mig själv (Ivar, gitarr) och Grutle (bas och sång), fick Opeth möta nya motgångar när Peter Lindgren kastade in handduken 2007. Sedan dess har Opeth till stor del varit ett en-mans-projekt plus band.

Den här övergången kan delvis förklara Opeths dramatiska förändring som slutade med att alla spår av extrem metal försvann. Någon överraskning är det dock inte; de progressiva elementen har alltid funnits där. Speciellt Camel kan nog sägas ha haft stort inflytande på Åkerfeldts ”take” på proggen, medan Enslaved mer har tagit inspiration från King Crimson.

När vi pratar om progg och Opeth, måste vi nog ändå främst nämna Steve Wilson som varit den tydligaste influensen för Åkerfeldts grandiosa progressiva metamorfos. Porcupine Trees frontman var med som producent vid Blackwater Park (2001) och guidade bandet in i nya och främmande vatten. Fram till det albumet hade de mjukare progressiva elementen blandat sig sömlöst med dödsmetallen. Men när uppföljaren skulle skrivas var Åkerfeldt osäker på hur de spritt skilda influenserna och uttrycken skulle förenas. Lösningen var smått genial: man slutade helt enkelt att försöka förena dem. 2002 kom den aggressivare Deliverance, som följdes upp av den melodiska och mjuka Damnation från 2003. Det var för övrigt samma år som Enslaved släppte Below The Lights – en skiva som i mångas tycke kom att cementera vår riktning vidare mot det mer progressiva och melodiösa.

På de två efterkommande Opeth-albumen Ghost Reveries och Watershed var det ”ursprungliga” döds-progg-soundet någorlunda intakt: den förstnämnda innehar även den hårdaste öppningen som går att hitta på Opeths album. Men sedan tog det slut. Med 2011 års Heritage försvann alla extremiteter. Borta var den världsklassiga death metal-sången, samt alla antydningar till något som helst death metal-riff. Med detta tog de proggen från att vara en influens till att bli den viktigaste ingrediensen i Åkerfeldts kompositioner. Och då pratar vi inte om en av de många besvärliga övergångarna som försökts göra från extrem metal till andra genrer (har du till exempel hört ett black metal-band försöka spela straight rock?). Nej, Opeth gick rätt från en elitdivision till en annan – och är idag ett av de främsta renodlade proggbanden. Ska man vara intellektuell är det kanske mer korrekt att säga att det är ett av de främsta retrobanden som spelar musik influerad av den äldre progressiva musiken. Potato/potatoe. Man måste hursomhelst säga att det är rätt underhållande att se på några av Opeth-fansens reaktioner på bandets övergång från benhård death metal till progg. Min personliga favorit är bilden av ett ex-fan som efter Heritage valde att tatuera in en gravsten med Opeths logga på – naturligtvis med albumets releasedatum som dödsdag.

I år var det kanske fler som förväntade sig en renodlad progg-skiva. Men med nya Pale Communion blev nog många ändå överraskade över av att drag från 70- och 80-tals-heavy har smugit sig in i progg-bonanzan. Men, och det är också viktigt att säga: mitt i allt, där den musikhistoriska kompassnålen frenetiskt siktar mot den ena progg- och hårdrocksaxeln till den andra, låter det fortfarande omisskänneligt ”Opethskt”. Så jag skulle vilja påstå att det på ett otroligt märkligt sätt funnits en genomgående integritet och logik i Opeths dramatiska resa under de senaste 10 åren.

Från skärningspunkten kring den experimentella mittfasen runt år 2000, har våra två band tagit olika vägar. Medan våra svenska storebröder i Opeth tog proggen från sitt ursprungliga element, verkar det som att vår experimentella fas ledde till en fusion av våra rötter och det nya (gamla?) och spännande. Nu kvarstår att se om vi klarar av att ta våran något mer rabiata behandling av det progressiva arvet lika långt som våra bröder har.

Om någon skulle falla för frestelsen att koppla ihop progg med mera självtillräcklighet, har de knappast träffat bandet bakom de intrikata låtstrukturerna. Mikael Åkerfeldt är inte bara känd för att ge de torraste mellansnacken på scenen (endast utkonkurrerad av vår egen Grutle samt undertecknad). När vi fick äran att vara gäster på deras turné i Watershed i USA 2009, fick vi vara med om det mest infantila ”last gig”-skämtet i våra karriärer. Detta var under turnéns sista konsert i Washington D.C. dit många fina gäster, bland annat högt uppsatta personer från ambassaden hade kommit. Innan den tredje låten uppenbarade skämtet sig, i form av av nyinköpt (och tämligen avancerad) ”fart-machine” som anslutits direkt till högtalarsystemet. Så fort man närmade sig en mikrofon gick den lös på scenen. Det höll på en bra stund. Medan vi gjorde vårt bästa för att hålla masken, kunde vi se våra proggrockande vänner kivas om vem som skulle få hålla fjärrkontrollen till maskinen. Majestätiskt.

Och inte minst lite progressivt.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB