Arkiv för tagg rock

- Sida 1 av 2

10 saker du inte visste om Led Zeppelin

av Nora Lindkvist
LZ_funfacts-2

Igår kunde vi glatt meddela att Led Zeppelins katalog nu äntligen finns tillgänglig i WiMP! Detta är också första gången som bandets musik finns tillgänglig för streaming i lossless CD-kvalitet – med WiMP HiFi!

I samband med detta har Mikael Åkerfeldt från rockbandet Opeth, som också är ett stort LZ-fan, satt ihop en lista till oss med 10 intressanta fakta om bandet som du kanske inte hade koll på!

Opeths senaste album ”Pale Communion” blev förövrigt utnämnt till Månadens HiFI-album i WiMP i september 2014. Har du inte lyssnat på det än så är det hög tid!

10 saker du inte visste om Led Zeppelin

1. I början hade Led Zeppelin ett helt annat namn – The New Yardbirds. Jimmy Page hade tillsammans med Jeff Beck fått en internationell karriär med bandet Yardbirds. Det nya namnet kom från Keith Moon (känd och vild trummis från The Who) som trodde att bandet skulle ”go over like a lead balloon”. Detta fick bandet att byta namn till Led Zeppelin.

 2. Jimmy Page frågade flera olika sångare om de kunde vara med i bandet. Page hade en grej för sångare som kunde ösa loss ordentligt och vände sig till legendarer som Paul Rodgers (Free, Bad Company), Steve Marriott (Small Faces, Humble Pie), Stevie Winwood (Traffic) och den kanske mest kända av dem –  Terry Reid. Alla nobbade honom, men Reid tipsade istället om den unga och då okända talangen Robert Plant som sedan gick med i bandet.

3. Jeff Beck och Jimmy Page hade en omtalad dispyt gällande en låt som både spelats in av Jeff Becks grupp och av Led Zeppelin. Detta med bara en månad mellan inspelningarna. Detta gällde låten ”You Shook Me” av Willie Dixon, som både fanns med på Becks album ”Truth” från 1968 och på Led Zeppelins debutalbum.

4. John Paul Jones var under 2009-2010 involverad i ett projekt tillsammans med Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana) och Josh Homme (Queens of The Stone Age, Kyuss). Bandet hette Them Crooked Vultures och släppte sitt debutalbum i november 2009.

5. Den fantastiska ”The Battle Of Evermore” (Från Led Zeppelin IV, reds. anm) gästades av en legendarisk folksångare. Detta var Sandy Denny från Fairport Convention, som också fick mindre framgångar med The Strawbs och Fotheringay.

6. Den avlägsna stugan ”Bron-Yr-Aur” var Page och Plants motsvarighet till ABBAs lilla skrivarstuga i Stockholms skärgård. ”Bron-Yr-Aur” låg i utkanten av det lilla samhället Machynlleth i Wales.

Bron-Yr-Aur-stugan (Foto: Andy/Geograph; har redigerats)
Bron-Yr-Aur-stugan (Foto: Andy/Geograph; har redigerats)

7. Jimmy Page är känd för sin fascination för en legendarisk britt som utövade ockultism. Detta till den grad att han bestämde sig för att köpa dennes kända villa, Boleskin Estate, belägen vid Loch Ness i Skottland. Personen var Aleister Crowley.

 8. Under 1970-talet blev Led Zeppelin ett av världens största band, och deras extravaganta livsstil och hektiska schema ledde till att de fick flygas runt i ett privat jetplan. Flygplanet fick namnet ”The Starship”, och utrustades bland annat med roterande armstöd, sängar, en bar, soffor och en Hammond-orgel.

9. Led Zeppelins sista studioalbum ”In Through The Out Door” spelades in 1979, och i en för svenskarna mycket välkänd studio. Nämligen i den då så toppmoderna Polarstudion på Kungsholmen i Stockholm som också var ABBAs tillhåll vid den tiden. Idag har studion tyvärr tagits över av SATS och förvandlats till ännu ett ställe som rymmer fitness istället för rock´n´roll.

I den forna Polarstudion där Led Zeppelin spelade in "In Through The Outdoor" ligger idag gymkedjan SATS. Foto: www.udc793.org
I den forna Polarstudion där Led Zeppelin spelade in ”In Through The Outdoor” ligger idag gymkedjan SATS. Foto: www.udc793.org

10. John Bonham, Led Zeppelins legendariska trummis, gick bort år 1980, men innan dess hann bandet göra en sista spelning tillsammans. Denna ägde rum på Eissporthalle i Berlin i juli 1980. Det är dock en vanlig missuppfattning att deras sista spelningar ägde rum på Knebworth i Storbritannien samma år, där Led Zeppelin också gjorde två legendariska konserter.

***

Älskar du Led Zeppelins musik? Nu ger WiMP och Warner Music dig chansen att vinna fina Led Zeppelin-priser! Här tävlar du!

 

The Amazing: ”Det är roligare att bli sågad än att få en trea”

av Nora Lindkvist
amazing1_1200

De har turnerat världen över, spelat på David Letterman och hyllats av såväl kritiker som fans. I dagarna släppte The Amazing sitt nya album Picture You, som redan fått otroligt bra kritik, både i Sverige och internationellt. ”…grants this modest band the opportunity to embrace their haughty name as truth in advertising.” skrev den prestigefyllda musiksajten Pitchfork och delade ut högt betyg.

Och att The Amazing är av det mer blygsamma slaget är något som blir tydligt när man pratar med bandets frontman och låtskrivare Christoffer Gunrup (tidigare medlem i Granada). Även om han tycker att det är roligt att så många uppskattar musiken, menar han ändå att recensionerna inte betyder någonting för honom.

–  Helt ärligt så skiter jag i recensioner. Jag gör inte musik för andras skull. Det är ofta så mycket trams i recensioner också – det namedroppas referenser hit och dit, oftast med band jag aldrig hört talas om. Överlag är det roligare med sågningar. Det är liksom roligare att få en etta än en trea – då tycker de i alla fall något på riktigt. För förra plattan fick vi en etta av tidningen Metro, och det var ju underhållande. Alexis i bandet satte direkt upp den på kylskåpet.

Uppbackad av Reine FiskeFredrik SwahnMoussa Fadera och Alexis Benson har Christoffer Gunrup under sex år lett bandet som totalt släppt tre album. Musiken beskrivs ofta som psykedelisk rock eller prog-rock, där låtarna målar upp vidsträckta ljudlandskap och sällan är kortare än fem minuter. Men själv är Christoffer Gunrup inte så förtjust i genrebeteckningarna. I skivbolagets presentation av bandet kommenterar Gunrup påståendet om att bandet skulle spela psykedelisk musik och säger: ”I hate the word. I have no relation to psychedelic music or prog rock”.

– Det kanske låter lite fel det där. Men det jag menar är att jag inte själv förstår mig på den musiken. Jag har aldrig lyssnat på progg eller psykedelisk rock. Jag kan också tycka att många använder de här termerna för att göra det lättare för sig själva att förklara musiken. Det är delvis Reines fel också. I och med att han spelat i Dungen så har han den musiken i sig, och när han spelar så låter det kanske mer proggigt. Det gör det lättare för andra att tillskriva hela bandet det soundet.

Inför Picture You fick bandet en större budget än tidigare, vilket också ledde till att de hyrde in sig i den omtalade Atlantis-studion i Stockholm. Där spenderade bandet tre intensiva dagar, och kom sedan ut med färdiga grunder till alla låtar.

– Det kändes lite nervöst att spela in där, men det släppte så fort vi kom dit. Det här var första gången vi hade repat litegrann innan inspelningen, och det gjorde att det blev mer fokuserat än vid tidigare inspelningstillfällen. Men vi vet ju aldrig riktigt hur låtarna kommer bli förrän vi spelar in. Jag kommer med färdiga idéer och sedan spelar vi bara. Om det känns bra så kör vi på och då blir kanske just den låten lite längre. Om det inte känns bra så slutar vi bara.

I samband med inspelningen gjorde också filmaren Kristian Bengtsson en minidokumentär om bandet, där vi får följa med till Atlantis-studion och höra hur medlemmarna resonerar kring musiken och bandet. Själv har dock Christoffer Gunrup inte sett det färdiga resultatet.

– Den är nog jättefin, men vi låter ju säkerligen som idioter. Jag vågar inte kolla på den.

amazing2_1200

I dokumentären får vi också får ta del av Gunrups egna tankar om hur han ser på känslan i musiken. Här återkommer han till ”det svävande” och menar på att musiken ska kännas lite som att transporteras – som att ”flyga iväg”.

– Det var väl egentligen det enda jag kunde formulera om vilken känsla jag ville fånga på albumet. Vi gav tidigt låtarna arbetsnamn som ”bil-låten” och ”cykel-låten”. Jag ville ha det här flytet i musiken.

Själv nämner Gunrup inspirationskällor som The Cure, My Bloody Valentine, Bob Dylan och Neil Young, men menar ändå att detta nog inte påverkat musiken i någon större utsträckning. Musiken bara ”kommer till honom” och sedan ”blir det som det blir”.

– Jag är halvbra på att veta vad jag vill, och hur jag ska förmedla det till dem andra. Det är rätt flummigt egentligen, men jag har nog alltid en rätt bra bild av hur jag vill att det ska låta.

Gunrup kan nog räknas till den produktiva skaran musiker, och det verkar inte heller finnas något stopp på hans kreativitet – redan nu är också stora delar av nästa album färdigt.

– Jag tycker att det är ganska enkelt på något sätt. Det jobbiga är väl om man känner att man upprepar sig. Inför varje album försöker jag därför att jobba med en specifik detalj. På den här plattan ville jag till exempel ha två pedaler till orgeln – en med echo-chorus och en wahwah-pedal. Det skapar den här svepande känslan som man bland annat hör på låten ”Picture You”. Fast alltså… det är ju så löjligt att det inte finns några gränser! Det är förmodligen inte ens någon annan som tänker på det, men för mig var det viktigt.

The Amazing har redan rönt stora framgångar internationellt, och bland annat turnerat i USA och England. För två år sedan uppträdde de också på David Letterman, vilket nog kan ses som en stor bedrift för ett svenskt rockband. Men Christoffer Gunrup säger sig inte känna någon besvikelse över att bandet fått mer uppmärksamhet utomlands än i Sverige. Han säger sig vara helt ointresserad av svensk musik, och menar dessutom att amerikanerna är bättre på att omfamna olika typer av musik.

– I Sverige är allting så politiskt korrekt. Alla känner alla och samtidigt oroar sig de flesta för hur det ska gå – om de ska lyckas eller inte. Det är kul att få uppmärksamhet utomlands, vilket också betyder att vi får komma dit och spela. Även om jag nu inte vill spela så mycket egentligen.

Nej, långa turnéer och livespelningar är inte något som lockar Christoffer Gunrup. Han menar att varje spelning bara är ett ”misslyckat försök att återskapa känslan från inspelningen” och att det också innebär att musiken blir sämre. Han säger sig inte heller känna sig bekväm i rollen som artist, och kan inte se poängen i att folk ska ”stå och titta på honom”.

– Det bästa vore om man kunde ställa upp sängar med tillhörande hörlurar, och så kunde folk lägga sig ner och lyssna på skivan. Det skulle vara en mycket bättre upplevelse för alla. Eller så skulle man kunna live-streama under tiden som vi mixar plattan, det kunde också vara något.

Samtidigt menar Gunrup att livespelningar är det enda sättet för musiker att kunna försörja sig på sin musik idag, och att det är något som han själv fått ta ställning till. Även om det känns jobbigt tvingar han sig själv att spela live, mycket för att ”de andra i bandet tycker att det är roligt”. Trots det har de flesta av bandmedlemmarna, inklusive honom själv, behövt hitta andra sysselsättningar vid sidan av musicerandet.

– Det är som det är. Men det är bara att köra på.

Pink Floyd´s Final Cut: Historien bakom ”The Endless River”

av Wimp-redaktionen
river_1200-2

“Det är en någorlunda elegant avfärd.”

Så säger Nick Mason, trummis i Pink Floyd om The Endless River – bandets nya album som består av deras sista studiotagningar.

The Endless River började ”flyta” redan under arbetet med The Division Bell under 1993-94, då bandets kärna bestod av gitarristen/vokalisten David Gilmour, keyboardisten Richard Wright samt Mason (bandets grundare – basisten och vokalisten Roger Waters lämnade bandet 1983). Under den andra halvan av 2013 träffades Gilmour och Mason för att spela in kompletterande material till albumet – en mestadels instrumental samling som lyser lika starkt som bandets tidigare förstklassiga verk. Albumet är också ett passande minnesmärke för Wright som gick bort under 2008.

Vi besökte Andy Jackson – medproducent för The Endless River, i kontrollrummet på Astoria (bandets husbåt till studio som ligger förtöjd vid Thames nära Hampton, Middlesex i England), och Nick Mason på Sony Club i New York, för att få deras perspektiv på de slutgiltiga delarna av Pink Floyds fantastiska inspelningshistoria.

I vilket ögonblick, efter arbetet med The Big Spliff (ett ambient album som aldrig släpptes, bestående av delar från The Division Bell) – insåg ni att ni faktiskt kunde göra ett nytt album av materialet?

Andy Jackson: Det hela började med att Rick gick bort, varpå David vände sig till Phil Manz [Manzanera, en av de andra producenterna för albumet] och sa ”Gå och se efter vad vi har”. Det var ganska intressant. Och sen förmedlades det till Youth, som gjorde sitt. Han polerade vissa grejer och lade till några konstiga saker – vilket är det han alltid gör. Sedan träffades vi alla och lyssnade på det och sa, ”yeah, det låter som vi har ett album här”. Det var i början av november förra året. Då hade vi utvecklat det ett steg till efter att Youth lekt runt med materialet. ”Har vi en platta? Ja, det har vi” Ja, kanske inte riktigt än, men det fanns därinne någonstans. Sedan slipade vi på detaljerna: ”Det där låter bra, ta bort det där, den här delen var bättre förut”…

Så när ni började mixa på allvar där i november – pratade du och David då någonsin om hur ni ville att karaktären på soundet skulle vara?

Andy Jackson: Inte direkt. När jag hade fått ihop det kom han in och såg det genom mina ögon. Han litar på oss, på samma sätt som han litar på James (Guthrie, bandets andra husproducent). Han förlitar sig på att vi kommer göra det som är rätt. Det som var intressant med det här albumet var att vi hade väldigt stora och omfattande Pro Tools-projekt. Och eftersom vi jobbade med musik som låg en generation tillbaka Pro Tools-mässigt, hade vi hela tiden problem att hitta utrymme i projektet för nya sångspår. Det var riktigt svårt.

Nick – enligt Andy´s producent-anteckningar satte du dig ner för exakt ett år sedan, den 11e november 2013, och började spela in trummor för albumet. Hur kändes det?

Nick Mason: Det var grymt. Jag gillade verkligen att spela in den här plattan. Det gav mig möjligheten att återupptäcka låtar jag spelade på för 20 år sedan, granska hur jag gjorde då, samt bestämma i fall jag gillade det eller ville ändra någon aspekt av det – kanske spela ett annorlunda fill eller så. Det var fantastiskt.

Lite som att hitta ”förlorade pärlor”, som du sa till mig tidigare. Vad tycker du om soundet i Astoria´s inspelningsrum?

Nick Mason: För det första är det väldigt speciellt, eftersom att det är så litet.

Det är sant. När jag befann mig i rummet verkade det inte alls så stort som på bilden från LP:n till albumet där du, David och Rick spelar tillsammans.

Nick Mason: Jag vet! Det är pyttelitet. Man är fel ute om man tror att det skulle vara ett bra ställe att spela på. Men det är känslan av båten som är det viktiga – till exempel simmar svanar förbi utanför. Det är en så cool plats att jobba på.

Finns det är särskilt sound eller en känsla där som är svår att hitta någon annanstans? Detta med tanke på att ni tre – och på senaste, bara ni två – har jobbat så nära varandra?

Nick Mason: Det är inte soundet, utan mer vägen till att hitta musiken. Där är man väldigt uppmärksam på på vad de andra gör. Vi har alltid ögonkontakt, vilket är väldigt annorlunda från exempelvis Abbey Road, där det finns ett trumbås. Och det är viktigt att vara så nära varandra i och med att vi blir äldre och därför också allt mer närsynta, haha.

Har ni något favoritögonblick på The Endless River?

Andy Jackson: Det finns ett ögonblick på albumet där man hör en stor orgel [”Autumn ´68”] – det är kyrkorgeln från Royal Albert Hall. Vi var på Albert Hall under David´s turné [29-31 maj, 2006], vilket var första gången bandet var tillbaka efter att ha förbjudits tillträde. De spelade på Albert Hall 1968 och blev bannade från lokalen efter att ha släppt loss kanoner och spikat fast saker i golvet! Men när de var här samma år så spelade Rick orgel. Det fanns en Revox och några mickar så det lyckades bli inspelat. Damon [|ddons, ljudtekniker] som också är vår bibliotikarie, och spelar in allt möjligt som går igenom, sa ”Oooh, jag ska säga er vad jag har! Det här är grymt!”. Och det är ett snyggt ljud.

Nick Mason: Det var något speciellt, jag visste inte ens att det existerade. Jag antar att det är en av pärlorna, precis som ”Wish You Were Here” med Stéphane Grappelli [en version av den legendariska låten där den klassiskt skolade violinisten Grappelli spelar solo]. Jag trodde att vi hade tappat bort den – att vi hade för lite utrymme och hade råkat spela över den. Jag blev riktigt glad när vi hittade den. Och den stora fördelen med den digitala tekniken är att allt går att spara.

David Gilmour & Nick Mason (Foto: Harry Borden)
David Gilmour & Nick Mason (Foto: Harry Borden)

Kommunikation är ett viktigt tema för det här albumet – vilket exempelvis märks i den inledande låten ”Things Left Unsaid” med pratet man hör i bakgrunden, men även i den avslutande ”Louder Than Words” som kan ses som ett definitivt statement för hur interaktion mellan människor kan se ut idag.

Nick Mason: Det är något vi själva ser som ett misslyckande inom bandet.

Varför tror du att det var så svårt?

Nick Mason: Jag vet inte riktigt. Jag vet inte om det hade med våra egon att göra, eller om det handlade om oviljan att rubba balansen i gruppen. Jag skulle behöva hjälp från någon expert för att kunna förklara det. Det berodde nog delvis på att vi hade sysslat med samma sak under hela våra yrkesverksamma liv – vi jobbade tillsammans i en miljö som hela tiden förändrades när det kom till framgång eller olika personers insatser. Sättet vi jobbade och umgicks på 1967 såg helt annorlunda ut än vad det till exempel gjorde 1978-79 när Roger satte ihop The Wall. Man förändras nästan lika snabbt som man växer upp. Allting förändras och blir till något annat.

Ni fick i alla fall ett stort ögonblick tillsammans när du, Rick, David och Roger en sista gång återförenades som Pink Floyd under Live 8 2005.

Nick Mason: Om det tänker jag bara ”good for us”. En stor mängd människor tyckte om det. Och kanske ännu viktigare – vi bevisade för våra barn att vi faktiskt kunde växa upp.

Jag är glad att jag var där, det är ett som är säkert. En annan sak jag alltid har gillat är att ni är bra på att redigera ner innehållet. Alla era album – till och med The Wall – är koncisa, och när man trycker igång ett av dem känner man ett behov av att lyssna på det från början till slut. Tycker du att ni var framgångsrika när det kom till att presentera era album för publiken?

Nick Mason: Den största kritikern gällande i princip alla artisters arbete, är artisten själv. Det är väldigt få som kan gissa sig till vad publiken vill ha, så det enda man kan göra är att skapa det man själv gillar. Det är därför jag menar att ödet också spelar en viss roll. Hur bra man än är, finns det inga garantier för att ett album kommer att gå bra.

Soundet på The Endless River känns tidlöst, men samtidigt inte daterat. Det är som en kombination av det typiska Pink Floyd, med vissa signifikativa inslag, tillsammans med nyare element.

Andy Jackson: Vad bra, det är intressant att höra. Jag tror att det är något som vi blev väldigt medvetna om. När vi spelade in A Momentary Lapse of Reason (1987) fanns det produktionsmässiga beslut som främst kom från Bob Ezrin: ”Vi borde göra ett album som känns väldigt nu”. Nu låter det självklart istället väldigt ”då”. När vi återigen plockade fram The Division Bell och River sade vi: ”Låt oss inte göra ´det där´. Låt oss göra det ´classic´”. Vi fick det att låta tidlöst istället för att låta som det kom ”från en tid”.

Kommer det någonsin att göras ett nytt Pink Floyd-album?

Andy Jackson:  Nej, det tror jag inte. Tyvärr. Jag har verkligen uppskattat processen med det här albumet. Det var så otroligt annorlunda än när man jobbar med andra plattor. Detta eftersom jag fick använda mig av redan existerande byggklossar – det tog bort en stor del av processen men bidrog samtidigt till att det var så roligt. Med Floyd har det alltid varit så att man går in i studion med ett blankt papper. Man spenderar ett år i studion, varav 9 månader går åt till att skriva. Resten av tiden fungerar mer som en vanlig studioinspelning. Med de flesta andra band är man inte lika delaktig. Det finns vissa som har jobbat likadant – Genesis och Queen har också haft ”sin kille”. Men så ser vårt liv ut.

David har sagt att The Endless River är bandets sista ”statement”, Roger har inte varit med i bandet på över tre decennier, och Rick finns inte längre med oss. Med det i bakhuvudet, Nick, skulle du fortfarande vilja spela live med Pink Floyd om det gick?

Nick Mason: Ja, det skulle jag. Jag har alltid sagt det, och ville egentligen heller aldrig sluta. Jag älskar att spela live – gå ut på scen och bara göra det, helst tillsammans med de här killarna. Men om de inte vill göra det, och inte David heller, så är det som det är. Man kan inte få sådana här saker att hända, och det finns ingen poäng med att göra det om det inte finns någon entusiasm. Det måste komma från en känsla av entusiasm.

Skulle du kunna spela in ett annat album på egen hand?

Nick Mason: Nej, för jag gillar inte att jobba på egen hand. Trummisar är lite som flockdjur – de behöver andra människor att jobba med. Får jag möjligheten ställer jag gärna upp och spelar med nästan vemsomhelst.

Alla som växer upp idag går nästan alltid igenom en Pink Floyd-fas. Varför tror du att det är så?

Nick Mason: För människor som tycker om musik så tror jag att vi representerar någonting – någonting som är lite knäppt. Du vet, vi har alltid stått utanför det som är mainstream. Andra band gör promotion för sig själva och är i första hand ”showmen”. Och Mick Jagger är väl den ultimata rockstjärnan där. På något sätt hittade vi ett sätt att jobba oss runt allt det där – även om jag inte tror att det var ett medvetet beslut. Vi behövde göra något annorlunda.

Om man tänker på myten kring Pink Floyd och det faktum att bandet funnits i nästan 50 år – hur ser du då på det här albumet?

Nick Mason: The Endless River är en någorlunda elegant och mjuk avfärd. Jag brukar försöka undvika att placera oss i en historisk kontext och recensera oss själva. Det här slitna uttrycket gäller fortfarande: ”Ju mer jag berättar för människor om hur smart jag, desto dummare känner jag mig”, haha. Jag föredrar när andra ger oss applåder och berättar hur bra vi är.

 

Mike Mettler

***

Mike Mettler, a.k.a. The SoundBard är skribent för Digital Trends, chief content officer på Hi Res Audio Central, och musikredaktör på Sound & Vision där han också var chefredaktör under 7 års tid. Mettlers texter har synts i Guitar Player, Palm Springs Life, Car Stereo Review och UniVibes. På sin fritid drömmer han om att äga en Mustang från 1967.

Bono: ”Det finns bara en väg ut ur U2, och det är i en kista”

av Wimp-redaktionen
unnamed-5

Bono pratar med Joey Ramone.

De ses över ett par drinkar i New York, och Bono berättar en historia för Joey från U2:s förflutna.

De fyra tonåringarna, som då fortfarande går i skolan i Dublin, har stora drömmar och försöker ta sig uppåt. En dag får de reda på att en stor och viktig filmregissör ska komma till deras skola för att hitta statister till filmatiseringen av James Joyce A Portrait of the Artist as Young Man.

Vid den här tidpunkten var U2 ett coverband som fortfarande försökte lära sig att spela sina instrument. Men de går ändå fram till regissören och säger att de vill visa honom hur bra deras låtar är – och om han gillar dem så ska han fixa in bandet på ett lokalt TV-program. U2 spelade två Ramones-covers.

Mannen var imponerad. ”Har ni skrivit de här låtarna?” frågar han.

”Ja!” svarar Bono. U2 hamnade på TV.

Joey Ramone lyssnar intensivt på Bonos historia. När den är klar stirrar Ramone bara på honom och säger ”Vem är James Joyce?”.

Det är den 9 september 2014. Den irländska supergruppen har precis låtit elva låtar från sitt nya album, Songs Of Innocence, släppas ut gratis till 500 miljoner iTunes-användare. Det har gått 40 år sedan U2 spelade Ramones-låtar, och idag ger de sin hyllning till punkbandet.

På scen har Bono inte förändrats särskilt mycket från den hyperaktiva 16-åringen i Dublin, som gjorde vad som helst för att få sitt band att slå igenom. Hans hår är kortare, midjan något bredare och hans kläder sitter bättre. Men passionen och uppträdandet som 1976 hänförde (lurade) en filmregissör, har idag samma effekt i Silicon Valley i Cupertino, Kalifornien.

Med ansiktet i djupa veck av koncentration, håller Bono mikrofonen så hårt att hans knogar vitnar och sjunger: “I woke up at the moment, when the miracle occurred; heard a song that made some sense out of the world. Everything I ever lost now has been returned. It’s the most beautiful sound I had ever heard”.

Låten heter ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Den handlar om vad som hände under kvällen den 24 september 1977, i en biosalong i norra Dublin. Panka och utan biljetter dök de unga irländarna upp utanför konsertlokalen där Ramones skulle spela. De skulle försöka smyga in. En granne till Bono hade gjort sig besväret att faktiskt köpa en biljett. En plan hade fötts: Vid en förbestämd tid skulle grannen gå till lokalens nödutgång, öppna den och släppa in kvartetten.

Om man öppnar den här magiska lådan där ’U2 & the Ramones’ ristats in på locket, hittar man ännu fler korsade trådar. När Joey Ramone låg för döden på ett sjukhus i New York 2001, var U2:s ’In A Little While’ den sista låt han bad att få spelad för sig.

I Green Room i Cupertino, efter att ha sjungit om miraklet med hans mentor, tar Bono upp historien. ”Det fanns egentligen aldrig något hopp för U2. Och det berodde på mig” säger han. ”När jag var 16-17 år visste jag att jag aldrig skulle lyckas som punkrock-sångare, eller rocksångare för den delen, eftersom jag hade en tjejröst. Jag tycker fortfarande att jag sjunger som Siouxsie från The Banshees på de två första U2-albumen. Men jag hittade min röst genom Joey Ramone och det där Dublin-gigget. Jag stod där och hörde honom sjunga. Han sjöng lite som en tjej också. Allt skulle nog ordna sig ändå. Det var min väg in”.

För att ta ett steg fram på det nya albumet, var Bono också tvungen att ta två steg tillbaka. Först tillbaka till hans barndomshem på Cedarwood Road i norra Dublin, och sedan till de två konserterna han såg som tonåring, och som kom att göra U2 till mindre av en dröm och mer till ”work in progress”.

”The Ramones och The Clash spelningar i Dublin – det var ungefär 12 månader mellan dem”, minns han. ”Jag fick min röst från Joey Ramone och U2 blev just U2 på grund av The Clash-konserten. Allting förändrades den kvällen. Jag minns hur jag dagen efter gigget satt i min låda till sovrum på Cedarwood Road och stirrade ut genom fönstret. I det ögonblicket blev allting väldigt tydligt för mig: världen är mer formbar än vad man tror”.

Så stor var kärleken för rock´n´roll under dessa två kvällar i Dublin, att U2 efter 40 år och under tiden fram tills dess kom att bli ett av världens bäst säljande rockband, med en av de mest framgångsrika turnéerna någonsin. Bono lägger antingen av ett brett leende eller ett kacklande skratt när han pratar om bandets tidiga dagar.

”Grejen är att det fanns band i Dublin vid den tiden som var mycket bättre än oss – band som såg bättre ut, spelade bättre, skrev bättre låtar. Men det vi fick med oss från the Ramones och The Clash var att du bara behöver plocka upp en mikrofon och säga någonting genom din musik. Vi gjorde precis det när vi nyss spelade ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Det är fortfarande den enda orsaken till att U2 existerar idag”, säger han.

Bono kan verkligen snacka bort en – han är en sådan person som skulle kunna prata sig ur en arkebusering, och idag i Kalifornien har han redan hittat sin rytm. Han fortsätter på spåret ”det finns mycket bättre band än U2” – ett faktum han säger sig ha levt med under de senaste 40 åren.

”Många menar att det tog för många år för oss att få ut Songs Of Innocence och att det var över för oss och så vidare… den ärliga sanningen är att jag önskar att U2 var ett bättre band. Jag önskar att vi hade mer talang. Nuförtiden måste jag gå igenom en slags plågsam ödmjukhet när jag försöker skriva en låt”.

Vilka slagord som än riktats mot Bono och U2 under åren – och det har varit en hel del – har Bono alltid tänkt värre saker om sig själv.

För några år sedan berättade han för mig: ”Varje gång jag hör en U2-låt på radion så ryggar jag tillbaka. Vill du veta vilket ögonblick med U2 som är mitt mest förudmjukande? Det är ’Where the Streets Have No Name’. När jag skrev texten bodde jag i ett tält i norra Etiopien [1985] och skrev ner några rader: ‘I want to run, I want to hide, I want to tear down the walls that hold me inside’. Jag tänkte att de var rätt fåniga men vi spelade i alla fall in låten i studion, och orden fick vara kvar. Nu måste jag sjunga dem för resten av mitt liv. Och det är U2:s mest framgångsrika låt live!”.

När bandet för tre år sedan började skriva på sitt nya album sade Bono för mig: ”Om vi inte kommer på en riktigt bra anledning till att göra ett nytt album så borde vi ge fan i det. Jag minns ett riktigt dåligt U2-ögonblick från när vi spelade in Achtung Baby. Saker var dåliga, riktigt dåliga. På en skala från ett till tio så befann vi oss på nio. Jag tror att situationen vi är i nu [med att spela in Songs of Innocence] till och med är värre än den var i Berlin”.

När det kommer till Bono så ser folk det som de vill se: den stoltserande rock´n´roll-megastjärnan i sina solglasögon, räddaren av Universum, mannen som ska fixa alla globala problem. Men ta bort kulissen av 80 000 skrikande fans, de glansiga omslagen och det faktum att han sitter på telefonnumren till världens största politiska ledare, och han är fortfarande den där självföraktande tonåringen från Dublin som ljuger för filmregissörer, smyger in på konserter och oroar sig för att hans ”tjejiga” röst ska förstöra hans band.

Lyssna på honom idag i Cupertino, när han sjunger om Joey Ramone, och hör hans bekännelse: “I woke up at the moment when the miracle occurred, I get so many things I don’t deserve”.

Det finns en väldigt bra anledning till att bandet spelade den här låten idag – deras första konsert sedan The 360 Degree Tour som hade 110 speldatum mellan 2009 och 2011. Nästan varje textrad är fylld av självbiografiska detaljer som är väldigt personliga för sångaren. Han sjunger att när han: “heard a song that made some sense out of the world, everything I ever lost now has been returned”.

”Det jag tänker berätta nu är någonting som är rätt konstigt”, säger han senare i the Green Room. ”Idag är vi här i vackra och soliga Kalifornien för att presentera vårt nya album som handlar om min familj, vad som hände under mina tonår och den första tiden med U2. Jag insåg just att det idag också är 40 år sedan min mamma dog. Hon dog under min pappas begravningsceremoni. Jag var bara 14”.

Det stora inflytande som förlusten av hans mamma har haft hörs också tydligt på en av låtarna på albumet – ’Iris (Hold Me Close)’. Iris var också hans mammas namn. ”Jag har väldigt få minnen av min mamma” säger han, ”men de jag har finns i låten”.

För att betona detta ställer han sig upp och börjar sjunga på låten: “’Iris standing in the hall, she tells me I can do it all”.

”Sedan sjunger jag den här typiska mor-till-son-raden där hon säger till mig ‘You’ll be the death of me’. Men det var inte jag. Jag var inte ’the death of her’”.

Bono tror att mödrar överlag är en viktig del av hur rockmusiker fungerar. ”Mamman är otroligt viktig för rockmusiken. Välj en framstående sångare så får du en person som förlorat sin mamma i unga dar – Paul McCartney, John Lennon. Lyssna på när Lennon sjunger om sin mamma, lyssna på när Eminem sjunger om sin mamma. Jag var arg och sörjde min mor, och fick utlopp för mina känslor genom musiken. Och det får jag fortfarande”.

Utanför finns Amerika, men på insidan av det här fönsterlösa rummet har Bono försvunnit in i sina minnen och är tillbaka på ungdomens gator i Dublin. Här finns något som man kanske inte kan föreställa sig när det kommer till Bono: han är besatt av körsbärsträd.

”Mina grannar, på Cedarwood Road i Dublin, hade det vackraste körsbärsträd du kan tänka dig. Det kändes som den största lyxen”, säger han. På låten ’Cedarwood Road’ sjunger han, ”That cherry blossom tree was a gateway to the sun”.

”Men dåliga saker hände också”, berättar han.

”När jag började gräva i det förflutna dök en hel del skit upp. Det finns en låt på albumet som heter ’Raised by Wolves’. Under mina tonår tog jag varje fredag bussen från skolan in till centrum för att besöka en särskild skivaffär. Men en fredag hade jag cyklat till skolan istället och tog därför inte heller bussen efter skolan. Klockan 17.30 den fredagen, då jag alltid brukade befinna mig i skivaffären, ägde det värsta illdådet i konflikten i Nordirland rum, precis runt hörnet från den skivaffären, och där 33 personer dödades av en bilbomb”.

Genom att besöka sitt förflutna på albumet, försöker Bono också att förstå hur U2:s nutid och framtid ser ut.

”Jimmy Iovine [föredetta producent till U2] sa någonting till mig som var svårt att ta in. Han sa: ’Bono, du befinner dig långt ifrån där du lever’. Jag vet exakt vad han menade när han sade så. Det var riktigt pinsamt för mig att höra det. Det är den verkliga orsaken till varför vi återvände till platsen där allt började – Dublin. Detta för att fråga oss själva varför vi en gång började med allt det här och vad det betyder för oss nu”.

Det är dags att avsluta det här. En tyngd har lyfts från Bonos axlar idag när det försenade albumet äntligen är ute. Men som alltid när det kommer till Bono, så finns det en vändning i historien. ”Det tog så lång tid då vi inte bara spelade in ett album, utan två stycken”, säger han. ”Det finns ett ’systeralbum’ till Songs Of InnocenceSongs of Experience kommer att släppas väldigt snart. Jag vet att jag har sagt så förut – men det kommer det”.

Han bekräftar också att nästa stora U2-turné kommer att påbörjas i april 2015 och att den kommer vara “fräsch och annorlunda”. Under vår intervju har han gått igenom hela spektrat av känslor – lättnad, glädje, stolthet, sorg, ånger och sårbarhet – men passionen är tillbaka och han är redo att kämpa igen. Han lyfter fram ett citat från den irländska författaren Samuel Beckett som går så här: “Perhaps my best years are gone – but I wouldn’t want them back. Not with the fire in me now.”

Som vanligt får han också sista ordet: “Vi är tillbaka, vi är glada. Ett andra album är färdigt att släppas och vi har en turné som börjar snart. Du förstår, att vara med i U2 är som att vara med i ett prästämbete. Det finns bara en väg ut – och det är i en kista”.

Bryan Boyd

Brian Boyd är en irländsk musikjournalist som vanligtvis skriver för Irish Times.

 

#instawimpen: Crucified Barbara

av Nora Lindkvist
barb1200

I veckan släppte hårdrocksgruppen Crucified Barbara sitt nya album ”In The Red”, som redan hyllats av såväl kritiker som fans.  I samband med detta lät vi medlemmarna ta över vårt WiMP-konto på Instagram, vilket resulterade i en fullspäckad bildkavalkad där vi bland annat fick följa med bandet på deras releasefest. Här nedan kan du se några av höjdpunkterna från bandets instagram-vecka hos WiMP!

Och för dig som inte redan följer oss på Instagram, kolla in vårt konto på WiMP_SE – där hittar du varje dag musiknyheter, kändisbilder och andra tips!

Veckan började med lite pepp inför skivsläppet:

10623821_284680455051116_400655546_n
Tja! Nicki här från Crucified Barbara! Jag spelar trummor och vrålar. Just nu är vi alla i bandet råtaggade! Eftersom den här fina skivan kommer att ha release imorrn! Det känns grymt bra och spännande att få släppa sin 4:e skiva. Vi är väldigt stolta och tycker det är den bästa vi har gjort (hittills)! Så jag tycker att du borde lyssna på den #crucifiedbarbara #inthered #cbalbum4 #release

Så blev det dags för releasedag och soundcheck inför bandets releasegig på Obaren i Stockholm:

10598200_790847170966961_205147746_n
Den glammiga baksidan! Nu drar vi och soundcheckar inför releasen! #releasefest #obaren #gear #
10661126_349854638512641_775094045_n
Ställer upp våra snygga grejer på #Obaren #soundcheck #releasefest #crucifiedbarbara

Sedan drog tjejerna vidare för en signering på Sound Pollution:

10683825_518824741582136_1521156235_n
Signering på Sound Pollution! #soundpollution #crucifiedbarbara #cbalbum4 #inthered
10683780_792352814118802_1543782208_n
#signering #soundpollution #crucifiedbarbara #inthered

Sedan blev det dags för releasegigget och bandet postade en video med en release-lycklig skål – kolla in den här!

Under veckan visade bandet också prov på vilka dedikerade fans de har:

10665631_675193985909392_1471504024_n
Vi älskar våra fans, å de oss uppenbarligen! Imorrn har vi releasefest, alltså; årets fest för årets platta! Den här killen som har tatuerat oss på magen, har åkt hela vägen från USA för att vara med och fira! #releasefest #crucifiedbarbara #obaren #20.30 #inthered #cbalbum4
10601799_342207515940172_197782946_n
Vi älskar våra fans, å de oss uppenbarligen! Imorrn har vi releasefest, alltså; årets fest för årets platta! Den här killen som har tatuerat oss på magen, har åkt hela vägen från USA för att vara med och fira! #releasefest #crucifiedbarbara #obaren #20.30 #inthered #cbalbum4

Vi tackar Crucified Barbara för den här veckan! Har du inte lyssnat in bandets nya album ”In The Red” än så hittar du det här:

WiMP presenterar: Rival Sons från Juke Joint Studios

av Nora Lindkvist

Den 31 juli förflyttade sig WiMP-redaktionen till Notodden i Norge. I samband med den pågående Notodden Bluesfestival var amerikanska Rival Sons i stan, och vi bjöd in bandet till en akustisk inspelnings-session i den kända Juke Joint-studion. Det blev en häftig förmiddag, där Kalifornia-kvartetten spelade in tre låtar, som nu finns tillgängliga att lyssna på via en exklusiv EP i WiMP: ”Open My Eyes”, ”Where I´ve Been” (båda från bandet senaste album Great Western Valkyrie) samt en version av Creedence Clearwater Revivals klassiska ”Long As I Can See The Light”.

Rival Sons är kända för sitt autentiska sound, och nappade omedelbart på vår inbjudan om att spela in på Juke Joint. Studion byggdes upp av norsk-amerikanska Steve Wold (också känd som Seasick Steve), en riktig vintagefantast som under många år samlat på sig diverse utrustning. Hjärtat i Juke Joint är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Rival Sons fann sig snabbt tillrätta i studion, som tydligen också påminde en hel del om LCS i Nashville där de spelade in Great Western Valkyrie med producenten Dave Cobb.

rival_sons_blog2
Michael Miley (trumoer), Jay Buchanan (vokaler), Scott Holiday (gitarr) (Foto: Bjørn Hammershaug, WiMP)

– Juke Joint is just amazing. This is right up our alley, it feels just like Nashville, sa gitaristen Scott Holiday glatt till WiMP efter inspelningen. Han berättade entusiastiskt om bandets förkärlek till det organiska soundet, där Helios-konsoller och tape föredras framför det digitala.

– We’re really into that stuff. It just suits the music we make very much, fortsatte Holiday, och talade varmt om den naturliga ambiensen som finns hos gamla mikrofoner, förstärkare, tapemaskiner och mixerbord, och som den moderna tekniken inte lyckats återskapa.

Rival Sons föredrar äldre utrustning framför ny digital teknik. (Foto: Bjørn Hammershaug, WiMP)
Rival Sons föredrar äldre utrustning framför ny digital teknik. (Foto: Bjørn Hammershaug, WiMP)

.– Vi kommer från känslan av att vara ett  band, en enhet – och den känslan bör också fångas när vi spelar in, sa Holiday och fortsatte:

– Vi ska inte konstrueras i en studio. Jag menar, vi bygger inte ett hus – det är något mycket mer själsligt än så – ”it´s a captured kind of thing”.

Nu har bandet precis påbörjat sin andra del av sommarens festivalrunda efter ett par veckors semester, och de menade på att det var bra för dem att träffas i en studio igen för att ”olja maskineriet”. Efter inspelningen var bandet själva så nöjda att vokalisten Jay Buchanan var tvungen att fråga ljudtekniker Njål Frode Lie om hur han hade ställt in ljudet, då det lät precis som han ville ha det.

Basisten Dave Beste från Rival Sons. (Foto: Bjørn Hammershaug, WiMP)
Basisten Dave Beste från Rival Sons. (Foto: Bjørn Hammershaug, WiMP)

Hozier: ”Det finns många anledningar att vara kritisk mot kyrkan”

av Nora Lindkvist
wow_hozier

WiMP fick en pratstund med Hozier – det irländska americana/blues-stjärnskottet som redan fått oss att trilla av stolen med den samhällskritiska singeln ”Take Me To Church”. I kväll uppträder Hozier på Stay Out West i Göteborg. 

Vi har hört att du jobbar på ett nytt album just nu. Hur går det?

– Det stämmer, och det är faktiskt helt färdigt. Jag är väldigt spänd på att släppa det, och under de senaste dagarna har vi gått igenom de sista detaljerna med albumdesignen.

Jag har fått intrycket att texterna är väldigt viktiga för dig. Stämmer detta?

– Texterna är otroligt viktiga. Det är alltid det första jag lyssnar på när jag hör ny musik, och när jag skriver är det alltid det som tar mest tid och eftertanke. För mig är texterna själva hjärtat i en låt.

Finns det en röd tråd i texterna på albumet? 

– Det finns definitivt teman som återkommer genom hela plattan, även om varje låt är unik. Mycket kretsar kring känslan att vara vilsen och sakna ett slags ankare som håller en kvar – och om att stanna kvar i den känslan.

I texten till ”Take Me To Church” kritiserar du kyrkan för att vara en trångsynt institution. Är du kritisk till kyrkan generellt sett? 

– Jag tror att vilken organisation som helst som har ett inflytande på fria människors beteende baserat på idén om vad Gud tycker bör synas. Speciellt om den organisationen tror att Guds vilja inkluderar att man särbehandlar kvinnor, ser ner på homosexuella och predikar mot användandet av preventivmedel. Det finns många fler anledningar att vara kritisk mot kyrkan, det här är bara några tydliga exempel.

Är religion och tro två olika saker för dig? Och i så fall, är det något som märks i dina texter? 

– Det är absolut två olika saker. Du kan ha den ena utan att ha den andra… Jag har upplevt dem båda i olika skeden av mitt liv. Just nu har jag ingen religion, men på någon slags grundnivå måste jag ändå säga att jag har en tro – annars skulle jag inte gå upp varje morgon. Tro på mig själv, på människor jag älskar och så vidare. Vi har inga bevis för det, men de flesta av oss har en tro om att livet är värt att leva. Genom mina texter har jag utforskat idén om att byta ut tron på en religion mot en tro på livet och kärleken.

Hur kommer dina låtar till? Börjar det med musiken eller med texterna?

– Det varierar från låt till låt. Ibland börjar det med texterna, och i andra fall med en melodi. Ofta binds flera idéer ihop och kompletterar varandra. För mig är det en process av att leka med olika idéer innan jag hittar formen.

Det går väldigt bra för dig på Irland. Hur planerar du att ta över resten av världen?

– Mina irländska fans har varit väldigt stöttande. Jag vet inte om jag kommer ”ta över” någonting direkt, men jag är spänd på att spela min musik för så många som möjligt och hoppas att de gillar den. Jag har ett galet turnéschema framför mig nu, och jag ser fram emot att besöka och spela på så många olika platser som möjligt.

Ikväll spelar Hozier på Stay Out West i Göteborg. Passa också på att kolla in hans gästlista här nedanför, med låtar från bland annat Nina Simone och Billie Holiday. 

Josh Record: ”Jag älskar Sverige” – #musikminuten

av Wimp-redaktionen

Josh Record hade precis kommit fram till området när vi fick träffa honom i den lilla röda stugan på Bråvallafestivalens VIP-område. Lär känna honom i #musikminuten och läs nedan om när musiken stoppade planerna att studera Arabiska i Tel Aviv.

josh

”Jag älskar Sverige”. Josh Record röker inte, men snusar. Hemma i England handlar han sitt snus i en liten svensk butik, vilket får mig att skratta till då jag själv knappt klarar av snus under läppen i mer än 60 sekunder. Jag som ju ändå bor i hjärtat av världens snustillverkning.

Det finns mycket Josh älskar med Sverige. Han är en god vän till svenska sångaren Magnus Tingsek och har hälsat på honom vid ett flertal tillfällen. Drömstaden är dock LA. ”Jag vet att det är lite av en kliche´… sanden, havet, solen, människorna… stämningen där är avslappnad och varje gång jag har varit i LA har jag älskat det.”

Jag frågar honom hur han lättast slappnar av, något han tycker är svårt. Han säger att musiken, giggen och turnélivet gör att han ofta är uppe i varv, ”Jag försöker be och meditera, samt låta mina upplevelser landa ordentligt. Det är inte många som får chansen att dela sin passion med andra och det är viktigt att ta till vara på den resan.” Han var nära på att att flytta till Tel Aviv för att studera Arabiska, men tyckte att språket var svårt samtidigt som musiken tog fart.

Josh hade aldrig kunnat föreställa sig att jobba med musik på heltid. Men i takt med att nya tillfällen dök upp, som gigg, festivaler och till slut en albuminspelning, har han nu etablerat sig som artist internationellt.

I mars 2014 släppte han låten ”For Your Love” med Virgin Records. Zane Lowe på BBC Radio 1 kallade låten för ”Hottest Record in The World”, därefter klättrade ”For Your Love” snabbt upp till plats 11 på England-listorna.

Josh Record släpper sitt debutalbum Pillars den 14 Juli 2014.

Fem snabba med Josh Record:

1. Skidsemester – Solsemester

2. Godis – Choklad

3. Festival – konsert

4. Vin – Öl

5. Cykel – Bil

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Placebo: ”Veronica Maggio har rätt energi”

av Nora Lindkvist
placebo1200first

Sent på fredagskvällen, efter att dagens våldsamma regn- och åskskurar lagt sig entrade det ikoniska rockbandet Placebo scenen på Bråvalla Festival. Innan gigget fick vi en pratstund med gruppens trummis Steve Forrest, som både berättade om varför bandet inte firar sitt 20-årsjubileum samt passade på att hylla Veronica Maggio.

Placebo inledde sin karriär 1994, då med en annan Steve bakom trummorna (Steve Hewitt). Trots stora framgångar ledde dock interna konflikter snart till att han hoppade av och ersattes av Robert Schultzberg. Men 1996 var Hewitt tillbaka igen, och behöll platsen bakom trummorna ända fram tills 2007 då de personliga skillnaderna mellan honom och de övriga medlemmarna återigen började tära på sammanhållningen. Men trots att rollen som trummis i Placebo minst sagt varit laddad tidigare, menar nu Steve Forrest, 27 att stämningen inom gruppen aldrig varit bättre.

– Vi bråkar aldrig, och det menar jag verkligen. Vi kanske diskuterar saker, men vi låter aldrig de små problemen vinna. Innan varje rep pratar vi alltid igenom allt, kramas och delar med oss av vad som händer i våra liv utanför musiken. Men börjar man hänga upp sig på fel saker inom ett band kan det gå väldigt fel…

Är det hemligheten bakom att hålla ihop som band tror du?
– Ja, det tror jag verkligen. Det låter kanske som en klyscha, men att vara i ett band är precis som att vara i ett långt förhållande. När jag frågade mina föräldrar hur de lyckats hålla ihop så länge svarade de bara: ”You just stick together”. Och precis så är det!

Eller så ogillar man inte varandra lika mycket samtidigt?
– Precis, det är en ännu bättre definition av det. Än en gång – låt inte de små problemen ta över!

Men ni firar 20 år som band i år. Även om du inte varit med från början – kommer ni fira det på något sätt?
– Vi har faktiskt inte planerat in något firande. Många snackade om att vi borde haft en speciellt turné och så vidare men det blev inget. Fansen kommer dock säkert hitta på någonting, och vårt management kommer nog hålla någon liten ceremoni vid lämplig tidpunkt. Men något större firande blir det inte. Alltså, det handlar väl ganska mycket om att jag inte varit med från början och så också…

steve12002
Foto: Sandra Stadelmann

Ja, hur känns det?
– Jo, nu känns det ju superbra. I början var det så klart lite svårt att komma in i allting, men sedan senaste plattan (”Loud Like Love”, 2013) har allt fallit på plats. Men det är klart att det var lite knäppt, jag menar, jag var 10 år när bandet bildades och samma år fick jag min första virveltrumma av min pappa. Och idag spelar jag i Placebo liksom! Det är roligt hur livet funkar, eller hur?

Men nu då, har Placebo en framtid?
– Absolut! Vi pratar hela tiden om nästa platta, nästa gig och nästa turné. Det finns absolut inga planer på att lägga av.

Hur hittar man energin att fortsätta år efter år?
– Oh, man. Det är enkelt – vi älskar musik helt enkelt. Det är det enda vi kan här i livet, och vårt enda mål. Vad skulle vi göra om vi lade av? Ingenting! Därför jobbar vi hårt och lägger ner all energi på att förbättra oss och göra låtar som både vi och våra fans gillar.

Nu har ni turnerat med ”Loud Like Love” i nästan ett år. Hur funkar det, utvecklar man en förkärlek för vissa låtar medan andra känns tråkigare att spela?
– Absolut, så är det ju. Men det där förändras hela tiden också. Ta till exempel en låt som ”A Million Little Pieces”, den brukade jag tycka var supertråkig att spela för att den är så långsam. Jag gillar att spela intensivt och hårt liksom. Men nu är den en av mina favoriter. Jag kan luta mig tillbaka och bara följa med i ”groovet”. Det där med groove har blivit allt viktigare för mig. Jag värmer till exempel alltid upp med de här (visar bok med trumnoter – ”Groove Alchemy” bredvid hans elektroniska trumset), det får mig i rätt stämning inför giggen.

groove1200
Foto: Sandra Stadelmann

Men ikväll är det regnigt och kallt på området. Hur påverkar det er, känns det jobbigare att spela sådana gig?
– Nej, sådant kan man inte tänka på, då gör man inte ett bra jobb. Det var till exempel som nu tidigare ikväll då gick vi och tittade på den där blonda svenska tjejen…

Veronica Maggio?
– Exakt! Trots att det regnade och var blött och lerigt så bara körde hon på och hade rätt energi, och då gjorde publiken det också! Det är så det ska vara – det är bara att gå upp och göra ditt allra bästa. Skulle man börja deppa ihop och spela svår är man ute och cyklar. Jag menar, vi är ett rockband, inte några klassiska musiker.

Vad händer efter gigget?
– Ja, vi kommer väl till hotellet vid tre inatt. Sedan sover vi fem timmar, går upp och flyger vidare till nästa ställe. Det kanske låter tufft, men så ser vårt liv ut just nu, det är bara att gilla läget.

WiMP Live Sessions: Psyence Fiction

av Nora Lindkvist

Vid säsongsavslutningen av WiMP Live Sessions gästades vi av det hajpade norska bandet Psyence Fiction. Redan tidigt i våras fick vi upp ögonen för gruppen (som då hette iampsyencefiction) när de imponerade stort med sin öppningskonsert på norska by:larm.

Därför var glädjen stor när bandet tackade ja till att komma till Story Hotel och vårens sista upplaga av WiMP Live Sessions. Bandet, som körde hela vägen från Oslo på morgonen, gjorde sedan en bejublad konsert, för att sedan sätta sig i bilen igen och köra de många milen tillbaka igen. Men med tanke på det här bandets kvaliteter, borde det inte dröja länge innan de slipper trånga turnébussar och dagsjobb. De har bland annat redan hunnit med att öppna för Volcano Choir (Justin Vernons sidoprojekt), samt spelat på många stora norska scener. Det här är helt enkelt ett band vi kommer få höra mycket mer av i framtiden!

Missade du konserten? Då tycker vi att du ska kolla in klippet här nedanför där du ser två av de låtar som bandet framförde under kvällen.

Kolla också in vår intervju med sångaren Aleksander, där han berättar lite mer om vad som händer för bandet just nu.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB