Startsida / Inlägg

Att balansera mellan verklighet och vansinne.

av Zandra Lundberg

Jag minns när en klasskompis i lågstadiet kom till skolan en dag med andan i halsen med en helt ny insikt.

– Jag kanske inte ser världen i samma färger som du. På det sättet jag ser att gräset är grönt så kanske du ser det i den färgen som är lila för mig. Fast för dig ÄR det grönt.

Det var ju mindfuck deluxe. Vi var totalt blown away. Och vi utvecklade det där i all evinnerlighet.

– Tänk om hamburgare smakar för dig som råa sniglar gör för mig? Tänk om havet egentligen är gult för dig, fast du tror att det är blått såsom blått är för mig.

Det var en liten smak av att världen kanske bara fanns i våra huvuden. Kanske var allting bara vår egen upplevelse.

Jag har aldrig, tror jag, haft en regelrätt panikångestattack. Däremot har jag haft overklighetskänslor nästan en hel sommar. Overklighetskänslor är väl annars, som jag förstått det, ett slags förstadie till panikångestattacker. Jag gick en hel sommar och tittade misstänksamt på människor för jag hade liksom ingen aning. Var det jag upplevde bara i mitt huvud eller fanns det i allas huvuden? Höll jag på att bli sinnessjuk eller var det här någon unik upplevelse, hade jag bara hamnat i ett stadie mellan verklighet och någonting annat?

Jag var så ledsen då, den sommaren. Allt var så mörkt. Det var samma sommar som jag i slutet fick antidepressiva tabletter och det hjälpte inte till en början. Men psykiatern ökade dosen och berättade att så som jag mådde, så skulle ingen må. Så plötslig kickade det in. Och jag KÄNDE för första gången på länge, länge. Jag kände sensommarsolen mot huden och jag såg att träden var intensivt gröna och jag såg kärlek i varenda människa jag mötte. Jag ville simma och springa, hjula och hoppa och titta människor djupt i ögonen. Min pojkvän som jag nyss hade träffat blev tvungen att säga åt mig på skarpen för han fick sådan panik. Jag älskade så mycket. Kanske för mycket. ”Du är ganska intensiv nu, jag tycker jättemycket om dig, men jag är inte riktigt säker på att jag tycker om dig lika mycket som du tycker om mig”. Jag grät för jag blev så ledsen men jag skrattade efter bara en liten stund för vad fan. Livet pågick ju. Jag hade inte tid att grina bort en ljummen sommarkväll. Dessutom tyckte han om mig, jag visste ju det. Det var bara det att jag var lite … extra allt.

Jag lät Christian titta på det här klippet med Russell Brand som jag tipsade om i går. Han slog fast direkt att han balanserar på gränsen till att flippa, eventuellt har han redan gjort det.

Jag tror så klart inte det, för jag har känt det Russell Brand känner. Jag skulle aldrig i mitt liv kunna uttrycka det lika koncist och snabbt som honom, men jag har känt det där. Frustrationen, jag känner den rätt ofta, över att saker fortfarande pågår. Att vi tillåter saker som är helt jävla åt helvete fortsätta. För honom är det större saker det handlar om: varför låter vi halva jorden svälta bara för att vi ska ha det bra? Varför är de stora ledarna i världen tomma i blicken?

Det är stora ord och det är så förbannat, frustrerande med stora ord, för de smälter så lätt bara ner till såsiga klyschor.

Jag kan känna de stora sakerna också, men jag känner mest för det som ligger närmare. Varför jobbar människor halvt om halvt ihjäl sig? Varför stannar de kvar i usla relationer? Varför fortsätter reklamindustrin se ut som den gör? Varför köper vi barbiedockor till flickor? Varför är folk inte bara snälla? Varför avisar folk saker som klyschor när det är viktiga saker som bör tas på allvar? Varför har vi byggt upp en samhällsmodell, en ”mall”, som uppenbarligen inte fungerar och får människor att må dåligt? Vad fan är det som pågår? Egentligen. Är världen verkligen så annorlunda ur andra människors ögon? Är det som är blått för mig gult för alla andra?

Inte vet jag. Kanske gör den här intensiteten i mina känslor också att jag är och balanserar på någon fin gräns mellan verklighet och vansinne. Men då gör jag det GLADELIGEN.

Här kommer Russell-videon igen om någon inte sett den.

Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Mikael Hedmark, Sebastian Laneby
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB