Arkiv för July 2014

- Sida 1 av 3

Släppa ut det inre i text.

av Zandra Lundberg

Som jag skrivit om flera gånger nu så har jag ju skaffat en anteckningsbok och börjat skriva. Jisses vad det gör mycket för mig.

Jag har bloggat sedan många år tillbaka och precis som alla andra vanliga dödliga skrivit grejer på Facebook och Twitter och allt sånt där. Och även om jag alltid försöker vara så ärlig som möjligt så gör jag förstås olika val kring vad jag vill att andra människor ska läsa om mitt liv. Sedan jag träffade Christian har jag blivit mer restriktiv kring vad jag skriver om vår relation, för han är en väldigt privat person och jag försöker respektera hans del i den här relationen så mycket som möjligt (i början hade jag dock jättesvårt för det och fattade inte alls varför man inte skulle kunna skriva och berätta i princip allt).

Sedan faller det sig förstås naturligt att att jag försöker formulera mig så förståeligt som möjligt. Det är ju trots allt mitt jobb att skriva.

Jag har dock inte skrivit dagbok och satt mina innersta känslor på pränt sedan jagvetintenär … kanske var jag 11-12 sist?

Så när jag nu började göra det blev jag nästan rädd för mig själv. Det kom så starkt och så mycket. Så osammanhängande och ostrukturerat. Vissa dagar bara rinner det ord rakt ner på pappret. Jag skulle under inga omständigheter låta någon människa läsa det. Frågan är om någon ens skulle begripa vad det handlar om.

Mitt mål med det här är att lära mig bli bättre på att bearbeta och våga känna känslor. Inte trycka undan och fly utan att verkligen KÄNNA när det gör ont. Det här har jag bara övat mig på ett par veckor nu, men jag har redan börjat gråta igen. Gråta, det som jag liksom lagt av med på äldre dar.

I förrgårkväll låg jag på hallgolvet och grät så jag knappt fick luft efter att jag läst om en person som gått och lagt sig med sin hund och på morgonen var den död. Den vara bara 4 år 🙁

Jag vill lära mig att det går att känna allt. Även om det känns som tusen miljoner knivar i hjärtat så vill jag känna och kunna ta mig igenom det.

Gå in i en roll.

av Zandra Lundberg

Jag var ute på jobb med en fotograf i dag som fick ta på sig hobbypsykologrollen. 

Jag förklarade för henne hur fruktansvärt svårt jag tycker att det är att förhandla.

Förhandla med banken, med mäklare, med uppdragsgivare i jobbet. Fy fan alltså, jag är verkligen inte bra. Jag vill alltid komma undan på något sätt.

Jag klarar knappt av att säga till en kompis att jag inte orkar träffas. Hittar på en massa skitursäkter i stället för att bara säga som det är: jag orkar tyvärr inte träffas i dag. Och inte i morgon heller. Och inte i helgen. Men kanske om en månad eller så när jag har mer energi.

Nu sist var det mäklaren. Jag PALLAR inte säga: du jag vet att ditt arvode är alldeles för högt och tänker ta hjälp av någon annan om du inte kan tänka dig att sänka.

Nej för då tror jag att hon kanske känner sig ledsen. Eller så panikar jag över att det ska uppstå någon jobbig situation mellan oss. (Jag känner inte ens henne!!!)

Fotografen sa till mig att det handlar om att gå in i en roll. Skådespela. ”Du kan vara cruella de vil om du känner för det”.

Så nu ska jag testa det på mäklaren.

dalmatians-cruella-de-vil-cartoon-1041156807

Tid för eftertanke.

av Zandra Lundberg

Mer och mer börjar jag tro och förstå att det är min själ som längtar.

Det är därför jag känner mig rastlös. Det är därför det är så viktigt för mig att hitta någon mening att greppa fast vid.

Jag är en av alla miljontals människor som bara kör på. Kör på och kör på. För man ska hela tiden vidare. Framåt. Till vad är det väl inte riktigt någon som vet. Till ett bättre jobb kanske. Till ett flashigare liv. Samlar på mig saker. Prylar, kläder, möbler.

Allt det här är materiella ting. Pengar, prestige.

Jag har kört på sedan början av tonåren. Strävat mot något. Mot att bli snyggare, bättre, mer älskad.

Jag fyller 30 om tre år. 30 år. När jag var 14 minns jag att jag hamnade på en hemmafest med några tjejer som var 27 och FÖRUNDRADES över hur gamla de var. Jag fyller 27 om en månad.

Vad har jag egentligen gjort de senaste 10 åren?

Mitt cv har sett väldigt bra ut. Jag har varit nyhetsreporter och nöjesreporter på lokaltidning. Jag har varit chefredaktör för en nöjestidning. Jag har varit nöjesreporter och krönikör på Aftonbladet. Jag har fått göra tv och stora intervjuer. Jag vet att jag är bra på det jag gör.

Jag har haft underbara pojkvänner, fina lägenheter, vänner som tyckt om mig.

Men själsligt? Hur har jag mått? Inte så där vidare värst, tackar som frågar. Hela tiden har jag trott att allt är på väg att kollapsa. Att livet inte kommer att bära mig. Att helvetet väntar runt hörnet. Aldrig har jag kunnat njuta av det jag har just nu, för något har gnagt inom mig. Oro, ångest, rädslor. Jag har varken velat eller vågat stanna upp. Ibland har jag tänkt tanken men avfärdat den snabbt. Jag måste ju jobba. Jag måste ju tänka på räkningarna. Jag måste ju tänka på pensionen!

Pensionen, tänkte jag häromdagen, då vill jag ju ha sådan ro i kroppen att jag bara kan sitta på en sten i skogen och vara nöjd med livet. Jag behöver inte mer än att jag har tak över huvudet och mat på bordet.

Jag har bestämt att jag ska ge mig själv tid att lyssna inåt. En paus. Ett avbrott.

Om det blir en resa och vart jag i så fall åker vet jag inte.

Jag vet bara att jag vill göra det innan jag fyller 30. Det finns något inne i mig som har skrikit på hjälp länge nog nu.

unnamed-1
16 år.
IMG_7741
26.

Meningslösheten i det vardagliga.

av Zandra Lundberg

Så ofta under de senaste åren har jag haft känslan av ”var det här allt”?

Det vardagliga, det mekaniska: äta, sova, titta på tv, gå på restaurang, köpa kläder. Jag har en så stark känsla av att det måste finnas mer. Jag har en stark längtan efter någonting annat. En djupare mening med alltihop. Jag ser mig själv utifrån hur jag håller på. Jag försöker imitera andra människors sätt att bygga upp ett vuxet liv. Det finns inget rimligt svar på varför jag gör det. Jag bara gör för att det ska göras. För att jag inte vet hur jag skulle göra saker och ting på något annat sätt. För att jag är rädd. Rädd för att verkligen börja söka en djupare mening. Rädd för att inte hitta någonting. Rädd för vad folk skulle tycka och rädd för att det bara skulle vara att slösa bort mitt liv på flum och strunt.

Det är en rätt farlig känsla det här, för passar man sig inte kan man lätt hamna fel. I våras höll jag till exempel på att gå med i en sekt. Ha, ha! Jag hade googlat mig fram till någon typ av samtalsgrupper om personlig utveckling för unga vuxna. Jag var nöjd och glad och hade bestämt att jag skulle gå på ett möte dagen därpå. Spänd och förväntansfull på att kanske träffa ”likasinnade”. Så kom Christian och bara: vänta lite här nu … vad är det egentligen för organisation du ska ansluta dig till?

Så visade det sig att det var någon extrem avknoppning av en av de större frikyrkorna.

Jahapp.

Dumdristigt kan jag ändå tänka: fan det kanske vore något ändå. Gå med i någon dåraktig sekt och bara låta mig uppslukas totalt. Ha en tydlig ledargestalt som förklarar meningen med hela skiten och förhoppningsvis köper jag det till slut, efter tillräckligt mycket hjärntvätt. Gå all in på ufon och magi.

Äh jag vet inte. Eller flytta ut till en hydda i skogen, meditera 10 timmar om dagen. Sedan kommer lokaltidningen och gör reportage och jag får jaga efter småungar som försöker elda upp min boning.

Så kanske det blir.

Vi får se.

9U3vqIE

Upp i det blå.

av Zandra Lundberg
11034818

Hej kom och hjälp mig!

I min lilla anteckningsbok har jag plitat ner hur en kommande lägenhet skulle se ut om jag skulle få bestämma.

I går skrev jag ”du får gärna dyka upp nu”.

Och så i morse gick jag in på Hemnet och sökte planlöst på ”Stockholm” (så ospecificerad sökning att det inte finns) och bara VAD FAN! Där var den ju. Kanske (jag har inte varit på visning än). Men i alla fall precis exakt de sakerna jag önskat: två rum och kök, nära till naturområden, balkong, badkar, luftigt och ljust.

Samtidigt är jag så jävla förvirrad. Ena dagen vill jag ju inte ens bo i Stockholm. Vad ska vi investera i ett nytt boende här för? Kan vi inte bara flytta till Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Malaga, Palma, Santorini, Malta, Helsingfors eller någon av de andra 7000 ställena jag fantiserar om att bo.

Kanske är det inte dags riktigt än. Kanske var det därför den här lägenheten dök upp.

Försiktigt börjar jag mer och mer förlita sig på att livet löser saker åt mig. När känslan är rätt så går jag på den och sedan faller resten på plats. Jag ska i alla fall ge det en prövoperiod och har det inte gått käpprätt åt helvete fortsätter jag så.

Nåväl. Jag fick i alla fall saker och ting gjorda efter att jag fick syn på den här drömlägenheten i morse. Det har redan varit en mäklare här och jag har hastigt och lustigt fixat ett lånelöfte. Nu får vi se vad som händer.

Kanske är den där lägenheten inte alls lika härlig i verkligheten som den är på bilderna.

Men jag har svårt att tro att den inte skulle vara det. 

Kategorier Min vardag | Kommentarer

Känslor från förr.

av Zandra Lundberg
summer-night

På sistone har det dykt upp förnimmelser av två väldigt starka känslor jag hade förr.

Först och främst: sorgen. Jag kände mig ibland så otroligt sorgsen som barn. En tung känsla. Det gjorde fysiskt ont i hjärtat. Jag minns sena ljumma sommarkvällar som varit otroligt smärtsamma. Fukt i luften och doften av grönskan. Jag bar alltid med mig en medvetenhet om döden. Om det var därför det gjorde ont vet jag inte. Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att ge sig på någon djupare analys av starka känslor som barn. Jag minns också hösten. Den friska luften, gulröda löv som blåste av träden och virvlade omkring på gatan. På väg till skolan med för tunn jacka. Det högg också i hjärtat, men hur skulle jag kunna förklara det då? Jag var ju inte sjuk, jag kände bara en stark sorg.

För det andra: upprymdheten i tonåren. Jag kunde vara på väg till en fest, sitta i en park med mina kompisar eller gå en promenad och plötsligt drabbas av sådana kraftfulla känslor av eufori. Blodet bubblade och rusade i hela kroppen, det kliade i fingrarna, jag var så lycklig på gränsen till hysterisk, varm, glad, uppvarvad, ville skrika rakt ut, dansa, kramas, sjunga. När de här rusen kom höll jag alltid tillbaka. Det var ibland obehagligt, för de kom så kraftfullt och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera dem. Jag var tvungen att lugna ner mig själv för att inte flippa ur totalt. Förmodligen var det tonårshormoner, för det var rätt jävla länge sedan jag kände mig så där on top of the world.

K_nslor_i_relationer

Skriva ner känslorna!

av Zandra Lundberg
writers-nbk-planning-22-04-2013-14-59-52-3648x2736

Som jag skrev förra veckan så har jag införskaffat mig en anteckningsbok där jag skriver ner saker och ting. Tanken är väl att jag ska få ner känslor, drömmar och små tacksamhetslistor. Lite ett och annat.

I fredags när jag blev rånad på min telefon så fick jag verkligen uppleva hur viktigt det där skrivandet kan vara.

Jag satt i bussterminalen och kände mig så ledsen, dum, kränkt, tom och arg om vartannat.

Min första tanke var: Nu vore det gott med ett glas vin.

Jag ville alltså döva alla jobbiga känslor med ett glas vin. Precis som många landar efter jobbiga arbetsdagar genom att hälla i sig känsloavtrubbande alkohol.

Min andra tanke var: Synd att jag har hundarna med mig för nu skulle det verkligen sitta fint att gå till Pressbyrån och köpa en massa choklad.

Här ville jag i stället proppa i mig socker för att döva känslorna. Jag har hetsätit en hel del i mitt liv och jag vet att det inte gör saken bättre, tvärtom. Problemet kvarstår och ännu mer ångest adderas efter en orgie i kolhydrater.

Båda dessa två är impulser som jag knappt varit medveten om tidigare. Men nu kom jag på dem (eftersom jag inte dricker längre och inte kunde gå någonstans och köpa choklad på grund av att jag hade hundarna med mig).

I stället för att dricka eller äta tog jag upp min anteckningsbok och skrev ner precis allt jag kände. Det blev osammanhängande och långt, men jag var noggrann med att försöka få ur mig så mycket det bara gick.

När jag skrivit klart läste jag igenom allt. Det som hände sen var som magi. Sakta men säkert började allt det jobbiga rinna av mig. Det tog kanske 15 minuter och sedan kände jag mig löjligt lugn. Lugn och stolt, för jag har aldrig lyckas ta mig ur en känslostorm så där effektivt tidigare. Jag ältade inte ens allt det pratiska som skulle behöva fixas: spärra mitt nummer, försäkring, självrisk, polisanmälan, ny telefon.

Det var en så fruktansvärd lättnad att inte låta händelsen spilla över på mitt mående flera timmar/dagar efteråt. Det var ingen ångest, ingen panik. Bara sinnesro.

Skriva ner känslor alltså. Testa det!

Vad göra med jobbiga minnen?

av Zandra Lundberg

Jag är väldigt kluven till det här med jobbiga gamla minnen.

Hur ska de hanteras?

Något i mig säger att det är viktigt att minnas tillbaka för att kunna bearbeta händelsen ordentligt, för att sedan kunna lämna den bakom mig.

Å andra sidan tycker jag att det är rätt vettigt att hela tiden utgå från nuet och inte röra och föra så mycket i det gamla som varit. Inte älta. Det var jobbigt då, men jag skapar min egen tillvaro i varje nytt ögonblick.

Hur gör ni?

Scrolla och missa livet.

av Zandra Lundberg

Min iphone blev stulen på tunnelbanan i fredags. Jag var på väg till t-centralen och bussen mot Åland. Jag hade med mig båda hundarna och min väska stod bredvid mig på sätet. Jag vet inte, kanske är jag naiv men jag har så svårt att tro att människor skulle ta saker av andra.

Det känns kränkande att bli bestulen. Mitt hjärta slog så hårt och jag kände mig ledsen och förtvivlad och dum. Dum för att jag inte borde gå omkring med telefonen i ytterfacket på väskan, dum för att jag lurats att titta bort när den här personen låtsades intressera sig för hundarna.

Men på samma gång kände jag tacksamhet. Över att jag för bara några dagar sedan laddat över precis alla bilder och filmer till datorn. Tacksam över att jag ofta synkroniserar min mobil med datorn så alla kontakter finns sparade.

Men också tacksam för att jag nu helt enkelt blir tvungen att bryta mitt rätt osunda mobilanvändande (som jag skrivit om i inlägget smartphonehelvetet). Det blev en tankeställare.

Hur beroende är jag av den där lilla mackapären egentligen? Hur stor roll har jag gett den i mitt liv? Jag har varit rätt less på den rätt länge. Eller snarare less på mitt eviga tvångsmässiga dumscrollande.

Jag vill ju inte scrolla och scrolla. Det ger mig ingenting. Jag vill leva och uppleva. Inte ha näsan i mobilen.

Kanske var det meningen. Kanske var det lika bra att den försvann nu.

Kategorier Min vardag | Kommentarer

Möblera om livet.

av Zandra Lundberg

Jag störs av den så ofta. Den där lilla gnagande känslan av att det finns något jag borde förändra i livet.

Problemet är att jag inte riktigt vet exakt vad. Eller så kanske det är att jag inte riktigt vågar lyssna efter. Och när jag väl lyssnar så kanske det är så illa att jag inte vågar tro på att det verkligen är vad jag vill.

Så jag vänder på det: vad vill jag inte?

Vill jag bo i en lägenhet i Stockholm resten av mitt liv? Nej. Nej det vill jag absolut inte det. Det skulle ärligt talat kännas som någon form av straff. 

Jag har sagt till Christian att jag är redo att flytta i samma sekund som han säger pip. Någonstans inom mig vet jag att jag vill flytta runt. Jag vill se nya platser och människor. Det finns så många ställen jag skulle kunna tänka mig att bo. Ute i skogen i ett litet torp i Skåne. Var som helst nere vid medelhavet. I Helsingfors. I Göteborg. I Malmö. I Köpenhamn. Jag skulle verkligen jättegärna vilja bo i Köpenhamn. Jag vill nog inte dö utan att kunna peka på en jordglob och kunna säga att jag har bott på de här och de här och de här och de här platserna.

Så vad gör vi?

Vi letar på Hemnet efter en tvåa i en Stockholmsförort.

Sida 1 av 3
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Magné och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB