Arkiv för September 2014

- Sida 1 av 4

Känslor som egentligen är någonting annat.

av Zandra Lundberg

Jag vaknade av att Stoffe satt på sängkanten i morse, han gör alltid det när han vaknat. Sitter där och stirrar ut i tomma intet. Christian sov på soffan och alla hans tillhörigheter finns ihoppackade på golvet. Det var vår sista morgon tillsammans.

Jag kände mig så irriterad och ilsken. Gick upp och fick se att Christian ställt en av sina flyttlådor så ett blad från min växt hamnat under.

Så jag ställde till med ett bråk. 

– Vad fan gjorde du så här för? Och varför har du struntat i städningen den senaste veckan, varför finns det en massa pantburkar kvar, varför har du inte dammtorkat soffbordet, varför, varför, varför.

Jag gick så starkt upp i känslan att jag kände mig helt galen på honom. 

Efter att jag lugnat ner mig lite insåg jag att det inte alls var städningen som rört upp mina känslor. Jag behövde bara haka upp allt jag kände inombords på någonting, så det fick bli en gammal dammig växt som borde ha kastats för länge sedan.

Det jag egentligen kände var: jag är rädd, flytta inte härifrån, jag vill både att du ska försvinna härifrån men bo kvar samtidigt, jag vet inte hur jag ska hantera livet utan dig, varför blev det här, varför flyttar du, vem ska älska mig som du gjort, hur ska jag klara mig, vi skulle ju gifta oss, vi har ju knappt några fina bilder på oss tillsammans, ska jag sköta vardagen på egen hand nu, tänk om inte pengarna räcker till, tänk om allt bara går åt helvete.

Vissa känslor är ibland så luddiga och diffusa i kroppen, speciellt sårbarhet, och då är det så mycket enklare att ta ut dem på annat sätt. Ilska är ett populärt alternativ.

Hundöarna.

av Zandra Lundberg
bild-13 2013-09-21 09.27.09-1

Vi var till Hundöarna i helgen. Det är ett väldigt fint ställe på Ekerö. På två små öar får hundarna springa fritt och leka med varandra.

Men.

Det är förstås inte alltid det går bra. Med jämna mellanrum händer det olyckor där. Hundar som hamnar i slagsmål och skadar varandra. Vi höll oss på vår kant och jag lät Stoffe leka med ett par hundar i hans storlek. Om jag hade en osäker hund skulle jag aldrig släppa in honom eller henne där. På pappret kan det verka fint att hundarna får leka harmoniskt med varandra, men i praktiken så sker allting väldigt okontrollerat. Går du bara rakt in och släpper ut din hund så har du noll kontroll över vad som sker.

Det är så mycket saker jag inte visste när jag skaffade hund som jag önskar att jag hade vetat då. Men jag har lärt mig av mina misstag och jag har mycket kvar att lära än. Hundmänniskor tvistar ofta fram och tillbaka kring vad som är sanningen, men det här är i alla fall några saker som jag lärt mig och som jag tror på:

Låt aldrig hundar hälsa/leka kopplade! 

Hundar kommunicerar ju inte genom talspråk utan med hjälp av kroppen. Det handlar om allt från att vinkla öronen till att ta avstånd från en annan hund. När du har hunden i koppel får den inte tillgång till hela sitt språk. Därför är det inte särskilt smart att släppa fram din hund mot en annan när den är kopplad. Det kan väcka en oerhörd frustration hos hundarna om de inte får uttrycka sig ordentligt. I värsta fall leder det till aggression. Det är JÄTTEviktigt att hundarna får utveckla sitt språk tillsammans med andra snälla hundar. Det gör de genom att mötas, leka och ”prata” med varandra utan koppel.

Släpp inte in hunden i en rastgård utan att veta vad det är för hundar där inne!

Det här har jag fått lära mig den hårda vägen: genom att Stoffe blev attackerad av en Jack Russell. En äldre hane som fick Stoffe på rygg och högg honom mot halsen. Det bör tilläggas att den här ägaren över huvud taget inte tyckte att det var något som helst problem – tvärt om. Han skrattade! ”Han ska alltid sätta yngre hundar på plats”. Jag var så chockad att jag knappt visste vad jag skulle säga. Hur som helst gick det bra den gången och Stoffe har inte visat några tecken på att han tagit skada. Men, jag känner flera ägare vars hundar verkligen blivit ärrade av sådana här händelser. I värsta fall har de blivit aggressiva mot andra hundar.

Låt hunden träffa många olika slags hundar som valp!

När du får hem valpen så är den viktiga socialiseringsfasen i full gång – och den är kort! Mellan att valpen är 3-14 veckor brukar man säga att den pågår. Det valpen utsätts för under den här perioden är sånt den senare under sitt liv kommer att uppleva som positivt. Vill du att din hund ska komma överens med alla typer av hundar, katter, hästar och olika ljud som trafik och dammsugare utan något större problem så ska de lugnt och försiktigt utsättas för de här sakerna nu. Sedan ska valpen förstås ha massor med sömn och återhämtning! Jag skulle säga så här: skippa att lära hunden sitta och ligga och allt vad det nu är den första tiden, det kommer den att lära sig finfint ändå. Fokusera på att den ska få upptäcka och komma överens med världen i stället!

Stoffe var 14 veckor när vi tog honom, vilket betyder att han har tillbringat hela den viktiga socialiseringsfasen i ett hus långt ute på landet tillsammans med sina kullsyskon och jag tycker mig märka det på många sätt. Dels att han är ovan och lite för på med riktigt stora hundar, dels att det var ett jäkla sjå med att vänja honom vid all form av trafik. Det blev helt enkelt en massa extra jobb.

Läs mer om socialisering av valpar här. 

Här är en film som visar hur ett möte mellan en valp och vuxna hundar kan gå till. I filmen säger de att du inte får lyfta upp din valp, vilket jag inte håller med om. Blir det för mycket ståhej kring en liten valp tycker jag det är rimligt att försiktigt avlägsna den än att tänka att valpen ska ”göra upp” med de andra hundarna.

Vill du åka till hundöarna skulle jag rekommendera att du gör den på en vardag då det inte är fullproppat med hundar och du kan ha lite bättre uppsikt. Jag tog buss 177 (mot Skärvik) från Brommaplan och hoppade av vid hållplatsen Orangeriet. Därifrån går man över gatan mot parkeringen, väl på parkeringen svänger du höger och går några hundra meter så kommer en bro med en grind. Framme!

Bor du i Stockholmsområdet, har skaffat en valp och vill att den ska få träffa en mindre hund så går det finfint att ordna ett möte med Stoffe (speciellt bra för stora hundar att lära sig från första början hur de ska hantera mindre raser). Bara att kommentera/mejla.

Ge sig själv lugn.

av Zandra Lundberg

I går kväll hade jag en timme till övers. Jag funderade på att börja titta på någon ny serie, men sen bestämde jag mig: nej, nu ska jag ha en stund för mig själv.

Så jag letade upp en övning i en av mina böcker. Tände ljus och rökelser. Lyssnade på Mirabai Ceiba.

Satte mig i ner i lugn och ro och sorterade upp hur jag vill att min tillvaro ska se ut.

Det ger oerhört mycket tillbaka att ge tid till sig själv.  Jag mår så bra av det.

I morgon flyttar Christian härifrån. Det är ett sorgligt avslut, men samtidigt vackert. Jag älskar honom och jag kan säga det till honom innan vi släcker lampan på kvällarna. Det är inte bara slutet på någonting, det är också början på någonting annat. Vad det nu än är så är jag öppen för det.

Precis innan jag somnar mediterar jag på känslan av trygghet och det gör att allting känns okej.

bild-13 bild-13 kopia bild-13 kopia 2

Det allra sista som finns kvar.

av Zandra Lundberg

Jag läste något så fint i går. Oavsett vad som händer oss i livet, om vi så inte har någon kontroll själva över huvud taget så finns det en sista sak som vi alltid kan välja: vår inställning. 

Jag vet hur det är att sitta i en fruktansvärd situation du omöjligt kan ta dig ur och jag vet också hur viktiga tankarna är just då. Kämpar du emot verkligheten som den är, om du bara kan tänka ”nej, nej, nej”, klandrar omständigheterna och förbannar livet så kommer du tyvärr bara göra det ännu värre för dig själv. 

När jag var på föreläsning med Malin Berghagen pratade hon om att vid jobbiga situationer ställa frågan: vad är rätt med det här som jag inte förstår?

Oftast är det ju till slut de allra värsta och mest smärtsamma sakerna vi råkar ut för som formar oss allra mest som människor.

Ett tydligt exempel från mitt eget liv är mina två senaste uppbrott. För över tre år sedan när det tog slut med killen jag var tillsammans med då så klängde jag mig fast vid sorgen. Jag vaknade varje morgon och tänkte ”nej, nej, nej det här händer inte”. Tillvaron var rent ut sagt vidrig och jag mådde så dåligt att jag isolerade mig själv drygt åtta månader, ville inte göra något och inte träffa någon. Bara sitta hemma och vältra mig i mitt elände. Jag kapslade in smärtan i kroppen så pass att den så småningom började visa sig utåt genom ilska. Jag var förbannad på verkligheten och kände mig så provocerad av människor runt omkring mig. Fattade inte alla jävlar att det inte fanns någonting att kämpa för? Man kan säga att jag lutade mig tillbaka och lät mig själv gå under.

Det är stor skillnad mot den här gången. Jag har hanterat det på ett annat sätt. Jag har mer sett det som att det här är en del av livet, även om jag varit arg, ledsen och besviken så har jag inte kämpat emot det som händer. Jag accepterar att det är som det är, inte varje dag, inte varje timme eller minut, men allt som oftast så kan jag sitta och andas med alla tunga känslor och se att de faktiskt försvinner efter ett tag. Ju mer tid det går desto snabbare försvinner de.

Yogan har lärt mig mycket om att känslor kommer och går. Inget är bestående, även om det ibland känns så. Just nu känns det på ett visst sätt, men i morgon, om en månad, eller kanske redan om någon timme så kommer det att kännas annorlunda.

IMG_9375 bild-13

Den allra, allra bästa drivkraften.

av Zandra Lundberg

Jag har ju ingen statistik, men jag misstänker att kärlek måste vara en av de allra största drivkrafterna till förändring som vi har. Kärlek och säkerligen pengar. 

Jag kan ju bara ta mig själv som exempel. Jag trivs bra i min lägenhet, inte så där jättebra i Stockholm. Jag KAN bo här, men jag skulle gärna bo någon annanstans i världen också.

Men på grund av rädslor, bekvämlighet, lathet så stannar jag, även om jag i VARJE SEKUND har en möjlighet att välja att se över en flytt. Varför gör jag det inte? Kanske för att jag inte har tillräckligt med drivkraft.

MEN.

Om jag åkte till säg Köpenhamn och blev hals över huvud förälskad skulle jag inte tveka en sekund att ta mitt pick och pack och flytta dit. Jag skulle gladeligen göra det! Förmodligen skulle jag inte oroa mig så där vidare värst över jobb eller boende, ”det löser sig”. Jag har ju kärleken!

Sånt här händer ju människor hela tiden. De träffar någon och rycker upp hela sina liv, inställningen då är att precis allt går att lösa.

Så varför är det så svårt att få till förändringar i livet utan kärlek? Kanske för att det är en av de starkaste känslorna vi har.  

Jag ser fram emot en lång period av mitt liv nu då jag vill satsa och fokusera på mig och mitt. 

Jag vill jobba med mig själv och bli helare som människa. Nästa gång jag går in i en relation på allvar ska jag inte vara halvtrasig och på något vis förvänta mig att någon annan ska fixa mig och mitt liv. Jag ska sakta men säkert göra alla de här förändringarna jag vill få till i mitt liv för mig, inte för eller på grund av någon annan. 

Helgtimme.

av Zandra Lundberg

I boken jag läser nu finns ett härligt förslag om att varje dag ha en så kallad helgtimme. En timme om dagen då du helt enkelt tar helg. Eller i alla fall låtsas som att det är helg.

Jag tog en helgtimme i morse och tittade på Bonde söker fru i soffan med Stoffe.

bild-13 bild 2-2

Skapa möjligheter till förändring.

av Zandra Lundberg

Jag har låtit relationer ta stor plats i mitt liv. Faktum är att de ibland varit hela mitt liv. Att en relation ska ta slut har varit den allra största skräcken som framkallat känslor som tomhet, brist och desperation. 

Allt blev så tydligt för mig när jag hittade ett enkelt rutmönster i boken jag läste i går kväll. För att skapa en känsla av helhet i livet behövs ett gäng olika delar. Mitt liv har dock sett ut så här:

bild-13

Inte kanske så konstigt att jag känt en enorm ensamhet och tomhet.

Det är så mycket enklare att känna balans när livet är uppdelat i flera små sektioner som alla är betydelsefulla.

bild-14

Häng inte upp dig alltför mycket på vad de olika delarna kallas, du kan byta ut dem till exakt de delar du vill ha med i livet. (Med hjälpinsats menas någon typ av välgörenhetsgärning eller att på något vis bidra till att världen blir lite bättre).

Om livet är uppdelat i så många olika små delar som du själv verkligen går in i 100-procentigt och värdesätter, då kommer det att se ut så här när en del försvinner:

bild-15

Visst, det är en ruta som är tom, men det finns fortfarande åtta andra kvar som liksom stadgar upp ditt liv. Det är inte kaos och total obalans.

Många har förstås redan både jobb, familj, vänner och fritidsintressen. Det har jag också haft! Men det som verkligen BETYTT någonting har varit förhållanden. Nu tog jag relationer som exempel, men andra kanske lägger alldeles för stor vikt på sitt jobb och för andra är det bara vännerna som betyder någonting. Det är ju inte heller helt ovanligt att föräldrar lever genom sina barn och den dagen de flyttar ut så ekar livet tomt.

Sedan bör förstås sägas att många redan lever så här. De har bra jämvikt mellan alla sina delar i livet och känner antagligen sällan starka känslor av brist eller obalans. Tyvärr har jag inte varit en av dem.

Jag kan ta ett ganska tydligt exempel från mitt liv: när jag och min ex-kille gjorde slut för tre år sedan så upplevde jag en ofantlig tomhet. Jag kände sådan brist i livet att jag var tvungen att ersätta den med någonting. Ett alternativ hade förstås varit en ny pojkvän, men nu valde jag inte det utan jag valde träning i stället. Så jag tränade fem-sex gånger i veckan. En eller två gånger i veckan med personlig tränare. De passen var de allra mest betydelsefulla för då fick jag hjälp att pusha mig själv mer än vad jag trodde att var möjligt.

Så kom det en dag då min PT var tvungen att ställa in vårt helgpass i sista minuten för att han var sjuk.

Det tog så hårt på mig att jag började gråta. Fattar ni? Jag stod på Folkungagatan med min träningsväska och bölade för att träningen, som jag gjort så ofantligt betydelsefull i mitt liv, tagits ifrån mig.

Ett praktexempel på obalans!

Hur ska man få balans?

Genom att ruta in delarna i ditt liv på det här sättet och för det första medvetengöra var du lägger mest betydelse. Sedan försöka visualisera hur du önskar att dina andra delar var. Till exempel är min mest bristfälliga del vänner.

Jag har försökt komma fram till varför det blivit som det blivit och landat i det faktum att jag aldrig haft lätt att skaffa vänner. Och när jag väl fått vänner som barn har en del av dem (inte alla) kört med mig rätt hårt. Eftersom jag är en person som har svårt att sätta gränser och säga nej så blir jag ett lätt offer för människor som är lagda åt det mer dominanta hållet, vilket har gjort att jag ofta tagits för given och därmed aldrig upplevt det här med vänskap särskilt enkelt – tvärtom. Det här speglar nog mycket hur jag varit som vän i vuxen ålder. Jag har dragit mig undan, aldrig känt mig bekväm och inte gärna litat helt och fullt på någon för det finns alltid en oro och rädsla att bli hunsad med. Jag har spelat roller, sagt ja fast jag menat nej och nästlat in mig i lögner för att jag inte klarat av att tala för min sak.

Så ja, det har varit rätt jäkla krångligt och jobbigt med vänner MEN det betyder ju inte att jag inte kan ändra på saken. Jag försöker vara öppen för nya vänner och gör verkligen mitt allra bästa för att föra mig egen talan så gott jag kan.

Det är den biten jag fortsättningsvis kommer att jobba mest på för lite bättre balans här i livet.

Djävulsdansen.

av Zandra Lundberg
djavulsdansen-jpg-jpg

Ikväll sänds ”Djävulsdansen” i SVT, 21.00. Det är en programserie i tre delar om medberoende av Ann Söderlund och Sanna Lundell. Som journalist får jag se program i förväg och jag tittade på det i går.

Det första avsnittet fokuserar på barn som levt med beroende föräldrar. Författaren Hillevi Wahl berättar sin historia om att växa upp med en alkoholiserad mamma.

Att vara medberoende som vuxen är fruktansvärt. Det är en så otroligt stor del av din energi som går åt till relationen. Det är så mycket som handlar om att ta hand om, känna ilska och frustration och att försöka förändra det som är. Mycket ork över till annat blir det inte.

Det här gäller inte bara medberoende, det gäller även andra relationer där en av personerna försöker förändra den andra personen, ”bara hen skulle förstå mina behov skulle allt bli bra”, ”bara hen skulle bete sig på det här viset skulle allt bli bra”. Till slut blir det ett halvtidsjobb att förändra den andra personen.

Och det är synd, för när all energi och kraft går åt till förhållandet så sätts ens egna behov och drömmar åt sidan. Det finns inte så mycket styrka kvar till att starta en webbshop eller skriva en bok eller utbilda sig till djurvårdare på distans, eller vad man nu drömmer om.

Jag tänker på det nu när jag lämnar en relation bakom mig, vad mycket fokus och ork jag kommer att ha till mina drömmar. Egentligen för första gången i mitt liv, med tanke på att det är första gången jag är singel och mår bra.

Helgens hetsätning.

av Zandra Lundberg

I lördagskväll när jag kom hem hetsåt jag. Det pågick inte länge och jag hann inte stoppa i mig några stora mängder, men den där gamla känslan av att inte ha kontroll fanns där.

Men i stället för att bara lägga mig på soffan med skuldkänslor och ångest försökte jag verkligen bena i vad det var som triggat attacken. Jag sorterade i lugn och ro i känslorna.

Jag kom fram till en hel massa orsaker: jag kände mig ensam, det hade varit en stressig dag på hundutbildningen och jag kände mig allmänt frustrerad, en känsla jag ofta bär på. Mer och mer börjar jag förstå att den känslan handlar om att jag lever i konflikt.

Det är nog en vanlig känsla hos många skulle jag tro. Du vill leva på ett sätt men lever på ett annat. För mig handlar det om att jag vill våga och satsa mer, men många av mina rädslor stoppar mig. En vanlig konflikt är väl att du vill och har alla kunskaper om hur du kan leva ett hälsosamt liv, men av någon anledning gör du det ändå inte. Av någon outgrundlig anledning sitter man ändå och trycker i sig en muffins vid 15-snåret.

Nåväl. Efter min lilla hetsätningsincident tittade jag på ”Fat, sick and nearly dead” på Netflix.

Det är en Michael Moore/Spurlock-inspirerad dokumentär om en man som väger 140 kilo och bestämmer sig för att påbörja en 60 dagars juicefasta samtidigt som han åker genom USA. Inget mästerverk i sig, men jag tyckte det var väldigt gripande på slutet när den gravt överviktiga lastbilschaffisen Phil bestämmer sig för att han också vill förändra i sitt liv, i stället för att sakta men säkert äta sig till döds.

Det blir så tydligt på alla sätt och vis: välmående till stor del om att känna att du har kontroll över ditt liv. Inte låta omständigheterna styra. Äta den mat som får dig att må bra, välja det jobb du trivs med, ha vänner som ger energi, att bo där du vill bo. Och så vidare.

phil-staples-fat-sick-and-nearly-dead
Phil testar juice för första gången.

Hundar <3

av Zandra Lundberg

Efter lunch i dag och resten av helgen är jag på hundinstruktörutbildning. Jag går den på Hundens hus för att jag tycker att de har en väldigt vettig filosofi kring hundtränande, det handlar inte om att på något Cesar Milan-vis rycka och strypa utan om att med bra kontakt och positiv förstärkning ha kul med sin hund. Det går inte att understryka hur viktigt jag tycker att det är när det kommer till hundägande.

Den senaste veckan och förhoppningsvis så mycket det går framöver är jag också dagmatte till en petit brabancon som heter Hektor. Han är instagramkändis och har 14 000 (!!!) följare. Om ni vill följa honom heter han Petitbacon. 

Hektor och Stoffe har funnit varandra på ett väldigt fint sätt. Busar och tumlar runt, jagar varandra och somnar sen tätt intill.

Herregud vad jag älskar hundar. Någon dag vill jag 3-4 stycken. Tänker ofta på att jag skulle vilja adoptera en vuxen hund. Men det får bli en vacker dag när jag bor på landet.

bild-15 bild-13 bild-16
Sida 1 av 4
Follow on Bloglovin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB