Arkiv för October 2014

- Sida 1 av 4

Hantera ensamheten.

av Zandra Lundberg

Jag är inne på samma spår med att hela mig själv innan jag går in i en relation igen. Men något som jag har väldigt svårt med är att hantera ensamheten ibland. Känner du nåt liknande? Hur hanterar du sånt isf? Och hela grejen att inte försöka få uppmärksamheten o bekräftelsen av någon trots att jag nog egentligen inte vill ha nån. Tankar?

Åh, försöka få uppmärksamheten o bekräftelsen av någon trots att jag nog egentligen inte vill ha nån. Det där har var ju min favoritsysselsättning!

Jag har gått runt med ett stort gapande hål. En känsla av brist, att jag måste få saker utifrån för att känna mig hel. Uppenbarligen hjälpte det inte eftersom jag träffat kille efter kille efter kille och inget har täppt igen det där hålet. INGET har täppt igen det där hålet. Varken nya kläder eller alkohol eller pojkvänner eller roliga vänner eller bättre jobb eller ny telefon.

Men så tänker jag: tänk om det inte finns något hål? Om hålet bara är en illusion.

Tänk om allt är bra precis som det är. Att jag duger precis som jag är. Inget eller något annat kommer aldrig att kunna fylla upp det där hålet – för det finns inget hål!

Men känslorna finns ju fortfarande där? Längtan och tomheten är ju där?

Ja, de är där. Och de är ju så påtagliga! Men fundera efter: är de verkliga eller har de skapats ur händelser i ditt liv som lett till tankar och föreställningar om ditt liv som du gjort till din sanning?

Vårt samhälle i dag är så extremt uppbyggt på att vi MÅSTE HA saker. Vi behöver intala människor det så att marknaden ska gå runt. Eftersom folk måste konsumera för att allt ska fungera, så att människor ska ha jobb. Reklam handlar mycket om att vi ska känna en brist. Du har gått hela livet och aldrig tänkt tanken att du behöver en juicemaskin och plötsligt ser du en reklam om en juciemaskin och då BEHÖVER du plötsligt den (Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms show ”Ägd” handlar om precis det här).

Skulle allihop, varenda en människa, bara sätta oss ner och säga: nej vet ni vad, jag är faktiskt nöjd med precis det jag har. Jag tror till och med att jag ska ta och göra mig av med lite av det överflödiga. Vad skulle hända då? Jo, allt skulle braka omkull. Allt skulle stoppa upp. Ingen skulle ha något jobb. Ingen skulle ha några pengar att lägga på att det här konsumtionssamhället ska fortsätta rulla.

Nu säger jag inte att jag tycker att vi bara ska sätta oss ner och vara nöjda, men vi kanske kan börja rannsaka lite vad det egentligen är vi håller på med. Hur mycket är våra verkliga behov och hur mycket är hittepå, en illusion, en brist som vi bara upplever?

Tänk om det så att vi redan är fullkomliga och perfekta. Det är ju inte direkt en fruktansvärd tanke.

De här tankegångarna kommer från Eckhart Tolles bok Power of now (tusen tack till den här människan som fick mig att läsa om den på nytt, jag behövde det nu).

För mig har det betytt otroligt mycket att kunna tänka så här.

Här pratar Eckhart väldigt bra om kärleksrelationer:

Skaffa barn.

av Zandra Lundberg

Jag fick en fråga i kommentarsfältet som jag tänkte lyfta upp för jag tycker att den är intressant.

Hej, jag måste bara fråga om en sak då det är något som jag själv funderar en del kring – nämligen barn. Jag fyllde 30 nyligen och det verkar väl som om den familjebildning jag alltid tänkt mig skulle ske häromkring kommer dröja något. Visst kan jag känna att det finns en liten sorg i det, men samtidigt inte. Ett liv utan barn är nog minst lika fullgott som ett utan. Det är något som jag mer och mer börjar inse. Vad har du för tankar kring det? Känner du någon stress över att det kanske kommer vara för sent när du väl tagit dig igenom den här läkeprocessen?

Länge tänkte nog jag också att det skulle bli så att jag skulle skaffa barn kring 30, för det är ”så man gör”. 

Så kommer det nog inte att bli och jag inser också mer och mer att det här ”så man gör” inte säger någonting mer än vad majoriteten väljer. Många väljer att bo i hus, men det betyder inte att jag någonsin behöver göra det. Jag kan bo i en trädkoja och sova i hängmatta.

Därför har jag verkligen försökt känna efter: finns det en längtan eller är det bara idén om att ”man ska” skaffa barn jag haft i huvudet? När jag själv var barn minns jag att jag var skärrad och orolig över vuxna människor som inte hade barn.

Men nej, jag kan ärligt säga att jag inte har någon längtan efter barn. Ibland kan jag känna en vag känsla av att jag skulle vilja vara gravid, för jag tror att jag skulle trivas med att vara det.

Men ha barn? Ingen längtan över huvud taget.

Däremot tycker jag mycket om barn och har gärna barn runt omkring mig. Jag tänker ibland tanken att det kanske inte blir några barn för mig och den gör mig inte sorgsen. Jag kan se mig själv vara fullt nöjd med att få ta hand om andras. Som barn upplevde jag trots allt många av de barnlösa vuxna som lite annorlunda. Som att de behandlade, såg och tog sig tid för mig på ett väldigt positivt och respektfullt sätt. Förhoppningsvis får jag i så fall bli en sån person för något barn. Kanske träffar jag någon som redan har barn.

Sen är det ju förstås många år kvar till ”deadline” och saker och ting hinner ändras. Att ens kunna få barn är ju heller inget som kan tas helt förgivet.

Ensamheten/tvåsamheten.

av Zandra Lundberg

Det här så kallade singellivet jag lever nu skiljer sig mycket från tidigare gånger.

Den tiden jag var singel innan jag träffade Christian var jag insluten i mig själv. Jag var övergiven, sårad och arg. Mest ville jag skydda mig själv. Utöver jobbet och gymmet gick jag sällan ut. Det var lika bra, för där ute fanns det människor som ville göra mig illa, tänkte jag. Idioter som skulle fucka upp mitt liv bara de fick chansen. Nej, bäst att gömma mig i ett litet hörn i soffan i min stora lägenhet på Söder och aldrig låta någon komma åt mig.

Allt är annorlunda nu.

Jag vill för första gången i mitt liv verkligen fokusera på mig själv. Jag vill få ordning på allt som varit i obalans. 

Oavsett om det är en bra relation eller inte så tar den kraft. Jag är inte bara jag utan jag i ett förhållande med en annan människa. Även om jag har haft svårt att erkänna det så är det stor skillnad på bara jag och jag i ett förhållande.

I en relation har jag förväntat mig att den jag varit tillsammans med ska kunna fixa saker i mig. Täppa igen hål av tomhet, ensamhet och osäkerhet som finns där inne. När det inte gått har jag blivit besviken och förbannad. Tänkt: det måste var något fel på honom. Varför kan inte han bara vara lite mer på det här viset? Varför kan han inte ge mig mer kärlek och ömhet? Varför kan han inte bara säga rätt saker, HUR KAN HAN INTE FATTA VAD JAG BEHÖVER?

Så har jag förklarat: du måste säga att allting ska bli bra, du måste prata med mig, förstå att när jag är arg så betyder det att jag egentligen är ledsen och då måste du säga de här och de här sakerna för att jag ska må bra igen.

Herregud, det är ju som att jag kommit med en instruktionsbok: ”Här, bara du gör de här 473 olika sakerna för mig så kommer jag att vara lugn och harmonisk”. 

Men det funkar inte så. Ingen människa kommer någonsin att klara av att göra mig varken lugn eller harmonisk. En pojkvän kan säga och göra precis alla de här rätta sakerna, men det är bara smärtlindring. Det är som huvudvärkstabletter, jag kan äta dem och få bort huvudvärken för en stund men själva orsaken till smärtan finns fortfarande kvar. Den måste jag ta itu med själv.

Det är så skönt att verkligen ha insett att det finns sår i mig som behöver läkas. Jag kan göra det – bara jag tillåter mig själv att vara medveten om att de finns där. Och det här vill jag göra i lugn och ro för mig själv. Jag har ingen aning om hur lång tid det tar, kanske länge. Flera år, vad vet jag.

Först när det här jobbet är klart är jag redo för kärleken. Och så mycket vet jag att jag kommer inte att krångla nästa gång. Jag kommer inte att treva och kämpa med folk som kämpar med sina issues och gå på dejter som känns fel i magen. Jag vet att när jag är redo så kommer jag att möta en person som jag bara vet är rätt för just mig. Sånt krävs det inte ens ord för att känna.

Eller. Så möter jag kanske aldrig den här personen och då kommer det också att vara okej. Jag har redan allt i mig själv, resten är bara … vad ska man säga … en underbar och fin bonus?

IMG_7833

Förändra mera!

av Zandra Lundberg

Det är fint det här med att det går att förändras. 

När jag flyttade till Stockholm för fem år sedan var jag så noga med att ingenting skulle förändras. Jag skulle åka hem till Åland på helgerna ibland och vara PRECIS samma person. Dricka lika mycket och klara av samma gamla vanliga hårda jargong.

De här människor jag umgåtts med under många år skulle inte tro att jag blivit någon annan bara för att jag flyttat.

Varför? Kan jag undra. Varför var det så viktigt för mig att inte förändras?

Jag tänker hur vanligt det är att folk inte ens vågar byta klädstil. De vågar inte stega in till jobbet eller skolan med något nytt utstickande plagg för tänk om folk skulle undra eller snacka skit eller skratta? Lika bra att köpa en jacka som påminner om den jag hade fjol i stället för att slå till på en knallröd kappa eller en svart bomberjacka.

Allt handlar ju om samma sak: jag spelar den roll jag intalat mig själv att jag förväntas spela i andras ögon.

Jag har under de senaste två åren förändrats så mycket att jag knappt känner mig som samma människa längre. Och det jag kan säga är: det är värst i början.

Nu går allt av bara farten.

Sen tror jag också att det är viktigt att omge sig med människor som accepterar att du vill förändras. Tyvärr finns det en hel del människor som inte vill det. Folk som gång på gång ifrågasätter eller hånar det du vill göra. I värsta fall är det din närmaste familj. Om du som jag är rätt känslig kan det vara behövligt att inte ha så mycket kontakt sådana människor under en period.

För min erfarenhet är att det bara behövs en liten omställningsperiod, sen blir du säkrare på ditt val och självförtroendet växer. I dag finns det i princip ingenting elakt som någon skulle kunna säga om mitt val att leva mitt liv med frilansande, hundar och yoga som skulle kunna göra mig ledsen eller börja tvivla. Tvärt om: jag är så stolt att jag hittat de saker jag vill göra.

Yoga i Indien!

av Zandra Lundberg
2-entrance-to-ashiyana-yoga-retreat-india

I slutet på februari åker jag hit, till Ashiyana i Goa i Indien i fem veckor för att gå min första yogalärarutbildning!

Jag är så fruktansvärt förväntansfull nu när jag väl tagit beslutet och bokat allt. Före har det varit rätt jobbigt. Jag har velat fram och tillbaka kring om jag kanske borde vänta ett år, kanske bara åkt på ett retreat och utvecklas ännu mer, samtidigt: någonstans måste jag ju börja. Jag vill verkligen göra det här!

Jag kan inte tänka mig något bättre än att mitt yrkesliv skulle bestå av de delar jag brinner för allra mest: skrivandet, hundar och yoga. Dessutom är jag övertygad om att varje del jag utvecklar mig inom kommer att spilla över och göra de andra delarna ännu bättre.

Den här utbildningen jag ska gå har jag valt för att den handlar mycket om personlig utveckling. Lärarna vägleder eleverna till att våga hitta sitt eget, unika sätt att undervisa. Det tilltalar mig. Jag är inte ute efter att apa efter någon som tycker att deras sätt är det enda rätta. Yogan har gjort så mycket för mig och jag vill så gärna dela med mig av det, men jag behöver hjälp att hitta mitt sätt att föra det vidare till andra.

Jag känner mig lite rädd. Rädd för att alla andra kommer att vara bättre än jag, att jag kanske inte trivs. Men det är ju det här utveckling handlar så mycket om: att våga ändå. Om människor där är 1000 gånger vigare än mig så får de väl vara det då. Jag är ju trots allt inte där för att jämföra mig.

Och när jag känner de här rädslorna förundras jag än en gång över min utgångspunkt: rädslan kommer först och solkar ner glädjen. Jag gör mitt bästa för att bara fokusera på allt det spännande, roliga och härliga. Det kommer bli lärorikt och alldeles underbart.

Energitjuvar.

av Zandra Lundberg

Det talas ju mycket om energitjuvar hit och dit och jag har tyckt att det varit ett rätt löjligt uttryck. Men det ligger ju förstås någonting i det där. Vissa människor mår du bättre av att umgås med, vissa känner du dig trött och dränerad efter att ha träffat.

Inte förrän nu har jag börjat tänka att platser och saker jag gör också kan dra otroligt mycket av min energi. Mobilen till exempel, vissa kvällar när jag bara hamnar i läget att jag ligger och dumglor på Facebook så känner jag HELT SLUTKÖRD efteråt. Jag vet inte riktigt om det har att göra med att den inre konflikten att jag ”borde” göra någonting annat, att den kanske snor en hel del kraft av mig. Men jag vet åtminstone att hade jag legat och läst en bok hade jag inte känt mig slutkörd.

Sedan finns det vissa platser som ger mer energi än andra.

De yogastudios jag går till ger mig mycket energi, medan lokalen där jag går hundutbildningen drar mer ork. Den är utan fönster, med lysrör i taket.

Tänk själv: var brukar du vara på dagarna och hur får de platserna dig att må?

Jag ska försöka idag att göra checkups lite nu och då: vad ger energi, vad tar energi?

Ibland kan saker ta oändligt mycket energi av oss, vi är bara så vana vid det att det kan vara svårt att lägga märke till det. Men jag tror att bara medvetenheten om att platserna/handlingarna/personerna tar mycket energi kan hjälpa till att spara på den.

Testa du också!

Saker jag bestämt mig för som blivit sanningar.

av Zandra Lundberg

Jag har ett litet häfte där jag ägnat lite tid åt att skriva upp olika slags vändpunkter i mitt liv. I och med att jag har varit deprimerad har jag rätt lätt att falla tillbaka till ”det finns ingen mening med någonting”-träsket. Att inse att det hänt och händer saker i mitt liv som får mig att fatta beslut som sedan blir min världsbild och påverkar och förändrar mitt liv ger en stark känsla av att jag faktiskt skapar min egen mening.

En negativ vändpunkt kan till exempel vara att du gått vilse i skogen som barn och blivit livrädd. Därefter kan du ha bestämt dig för att det är farligt att tappa bort sig eller till och i värsta fall att det är otryggt att vara ensam.

En negativ vändpunkt för mig var när jag började högstadiet och kände mig alltmer osäker på mig själv. Det gjorde att jag bestämde mig för att jag måste vara smal för att duga.

Min depression var negativ på många vis, men den har också gett mig en hel del. Till exempel var det under den perioden som jag bestämde mig för att det inte finns någonting farligt med att dö och den tanken lever jag med fortfarande, jag är inte rädd för döden och att slippa den rädslan är otroligt befriande. 

Jag har också en del positiva vändpunkter, till exempel:

– När jag sökte mitt första jobb på Ålandstidningen med stort självförtroende och fick jobbet. Sedan dess har jag alltid tänkt att bara jag är tillräckligt säker själv så kommer andra också att bli övertygade om det.

– När jag bland alla böcker i en stor bokhylla drog ut boken The Secret och den fick mig att inse hur otroligt negativa mina tankemönster hade blivit och jag bestämde mig för att förändra dem.

– När jag började yoga och det gjorde så gott för både kropp och själ att jag bestämde mig för att bli snäll mot mig själv.

Kärleken till hundar.

av Zandra Lundberg

Jag har alltid varit intresserad av hundar, men när jag var kring åtta-nio (minns inte riktigt åldern, kanske var jag yngre) så mötte jag en hund som verkligen grundmurade min kärlek för de här djuren. Det här påverkade mig så starkt att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Jisses, jag har gråtit under hela den tid det tagit mig att skriva det här inlägget.

När jag var barn tyckte jag att det var väldigt svårt att uttrycka känslor. Jag höll allting inom mig, för jag visste inte något annat sätt. Det här ledde i sin tur till en stark känsla av att ingen förstod mig. Lärare, vuxna, andra barn, det var som att ingen liksom fattade. Det berodde inte på att de försummade mig på något sätt. Det handlade nog om att jag stängde in mig i mig själv, jag satt bara och vaktade och skyddade mitt känsloliv. Kanske, jag vet inte säkert. Det var i alla fall något som gjorde att jag ofta kunde känna mig ensam och annorlunda. Det kändes som att alla andra hade en karta för hur livet fungerade, men jag hade blivit utan. Andras liv pågick medan jag stod vid sidan av och betraktade alltihop.

Jag åkte till Helsingfors för att hälsa på min gudmor. Jag fick en speciell plats på flyget, allra längst fram för att jag var minderårig och reste ensam. Flygvärdinnorna var väldigt vänliga mot mig. Jag fick papper, kritor och äppeljuice. Sedan kom de och gav mig hårda karameller som smakade citronrengöringsmedel, de var så äckliga att jag petade ner dem i den där lilla luckan i armstödet.

Min gudmor och hennes sambo hade en irländsk setter. Irlänska settrar är vanligtvis djupt röda och glansiga. Den här hunden, Donna, var matt och ruffig i pälsen på grund av någon slags matallergi om jag inte minns helt fel.

Men det spelade förstås ingen roll.

När hon tittade på mig med sina mörka kloka ögon visste jag direkt att hon förstod. Hon såg mig, hela mig. Det var också som att hon ville förmedla ett lugn. När hon satte sig bredvid mig var hon trygg och fridfull, som om hon visade att allt var okej. Hennes hjärta var stort, oändligt kändes det som. Jag fick sova med henne på nätterna och hon la sig så tätt intill som hon bara kunde. Den där tryggheten att sova så nära ett djur, den är väldigt svår att beskriva men du som gör eller har gjort det vet vad jag menar.

När jag tänker tillbaka på vem som har gett mig mest kraft och förståelse så var det hon. En hund som jag bara träffade ett par gånger. Trots att det gått så många år så dyker hon upp i mitt minne gång på gång. Hennes kloka ögon som bara ser mig och förstår utan att behöva någon förklaring. Om änglar finns så är jag helt övertygad om att Donna var min.

IMG_0430Det är till stor del på grund av mötet med henne som jag också i framtiden vill jobba med hundar på något sätt. Jag vet vad en hund kan göra för en människa. För mig är det jätteviktigt att hundar behandlas med respekt och jag tränar bara med positiva metoder.

Jag märker att det finns en rätt utbredd okunskap när det kommer till hundträning. När jag berättar att jag utbildar mig till hundinstruktör drar många snabbt paralleller till Cesar Millan. Jag har inte mycket till övers för hans metoder och jag vet att det går att uppfostra en lydig hund utan att: rycka eller ”korrigera” i kopplet, slå hunden på nosen eller någon annanstans på kroppen, skrika, gorma eller ryta på hunden, trycka ner den på marken för ”att visa vem som bestämmer”, bestraffa hunden genom att skicka iväg den så den får ”gå och skämmas” eller genom att använda stryphalsband.

En hund som blir behandlad så lyder för att den är rädd, inte för att den vill lyda. Flera studier, bland annat denna, visar också att bestraffningar ökar risken för att du ska få olika slags problembeteenden hos hunden. Så klart. För den är rädd, frustrerad och arg. 

Jag har en tydlig bild av hur jag vill ha min relation till hundar och den ska baseras på glädje och kärlek och inte makt och bestraffningar.

Kategorier Hund, Kärlek | Kommentarer

De enklaste pannkakorna i världen.

av Zandra Lundberg
IMG_9993 IMG_0414

Före jag började frilansa målade jag upp en bild av hur bra luncher jag skulle kunna äta. Och ja. Jag äter väl betydligt hälsosammare än stabbiga pastarätter på lunchhak, men det är oftast inte särskilt väl tillagade måltider utan bara ett hopkok av det jag har hemma: sallader, smoothies, soppor och min favorit: pannkakor. Det måste allt som oftast gå snabbt och då är pannkakorna bästa alternativet för det är nämligen världens enklaste pannkakor. De passar dessutom bra att äta till frukost, lunch, mellanmål, middag eller kvällsmat.

Det här är basreceptet för en person:

* Två ägg

* En banan

Mixa och tillsätt kryddor efter behag. Jag brukar ha i mycket kardemumma, kanel och vaniljpulver. Sedan kan du förstås hotta upp receptet och ha i bär, nötter, frön, proteinpulver eller vad du nu känner för. Jag brukar ibland ha i rivna morötter.

Den där blålila såsen har jag på för att bli mer mätt. Den består av:

* Kesella

* Frysta hallon och blåbär (som jag tinat upp med pyttelite vatten i en kastrull för jag vill inte att det ska vara så kallt)

* Någon form av sötning: socker, stevia, honung eller björksocker. Jag använder både stevia och honung för jag vill verkligen få den söt. När jag styrketränade brukade jag ibland pressa i mig kesellan naturell bara för att jag behövde få i mig proteiner och där la jag grunden för ett livslångt hat för den där syrliga smaken.

Kategorier Mat, Tips! | Kommentarer

Rensa ur allt kaos!

av Zandra Lundberg

Inom den tibetanska buddismen så anser man att när vi organiserar och röjer vår fysiska miljö så kan ”drala” eller magi komma in i vårt liv. Jag läser det i Din personlig coach för själen av Denise Linn (som tyvärr är slutsåld på svenska) och jag tänker att det nog ligger en hel del i det där.

Att ha ordning och reda runt omkring mig får mig alltid att må bättre. Det är lättare att andas. Förut, när jag fortfarande drack alkohol, så kunde jag storstäda hemma inför en utekväll så att jag i alla fall inte skulle behöva vakna upp och ha ångest över att det var ostädat runt omkring mig.

Det finns många olika slags fysiska röror. Det behöver ju inte bara vara röran hemma. Det kan vara röra i plånboken, bland filerna på datorn, i mejlen eller i väskan. När jag var tonåring hade jag alltid KAOS i mina väskor. Gamla ciggpaket, tobaksflagor, tuggummin som trillat ur paketen, gamla kvitton, luddiga halspastiller, pennor som som förstörde fodret. Hujedamig vad äckligt det var. Det slutade alltid med att jag kastade väskorna med allt innehåll för jag klarade inte av att rensa upp eländet.

Men det finns inre röra också. Att hela tiden tänka, analysera, älta och oroa sig utan att ta sig tid att lyssna inåt är också en jäkla röra. Herregud vad jag har haft ÖVERVIKT av den röran.

Att hela tiden prata utan att lyssna på andra är också en röra.

Att sysselsätta hjärnan konstant är också röra. Jag vet att när jag känner mig stressad eller orolig har jag svårt att låta hjärnan koppla av så jag uppehåller den hela tiden, med att lyssna på podcasts, scrolla igenom alla sociala medier 400 gånger, kolla på serier och så vidare.

Att ha en så fullspäckad vardag med så mycket aktiviteter att du känner dig överväldigad är också en typ av röra.

Förra veckan fanns det en övning i boken som var handlade om den fysiska röran: välj en av dina lådor hemma och rensa ur den. Absolut inte alla utan EN enda.

Jag valde min underklädes- och strumplåda. I förväg tyckte jag inte ens att den var särskilt rörig. Men jag slängde omaka och håliga strumpor och underkläder som jag alltid undviker att använda och vek ihop resten. Det tog kanske … sju minuter? Efteråt mådde jag så otroligt bra. Nästan löjligt hur en sån liten grej kan göra så mycket. Testa!

8a4987c1b2-fönster-1
En bild från Lizzie at home.
Sida 1 av 4
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB