Startsida / Inlägg

Att älska jättemycket eller ingenting alls.

av Zandra Lundberg
samenwonen

Det är ju otroligt märkligt med kärlek. Vad är det för mekanismer som får en relation att hålla medan en annan inte funkar alls? Jag tänker på två olika exempel ur mitt eget liv:

Jag minns en kille i tonåren. På pappret så skulle jag ju bli kär i honom, vilket jag grundade i tonårslogiken:

1. Han var jättekär i mig.

2. Han var skejtare.

Så jag blev ihop med honom. Det blev inte bra. Vi var hemma i sängen i hans pojkrum och han stank moped. Det kan inte ha varit det att han luktade som var problemet, det hade nämligen gått alldeles utmärkt med killar som luktat moped förr. Han låg ner, jag satt upp och han drog i min arm för att jag skulle lägga mig på hans bröst, men det gick ju inte. Min kropp sa nej. Det uppstod någon form av dragkamp där jag spjärnade emot allt vad jag orkade, samtidigt som jag skrattade nervöst. Det var ju hemskt. Jag ville ju tycka om honom. Jag borde ju ha tyckt om honom. Men allt med honom kändes bara fel. Han sa att han tyckte att jag var rolig och vacker och klok och det var ord jag så himla gärna vilja höra men från honom spelade de liksom ingen roll.

Det tog slut sen några veckor senare. Han ringde och grät när han var full helgen efter. Samma kväll träffade han en ny. Jag såg dem kyssas utanför ungdomslokalen en gång. Och inte vet jag om de levde lyckliga resten av livet, men där och då log hon och såg honom djupt i ögonen i alla fall.

Och så den här människan som jag blev så sinnessjukt kär i. Uppöver öronen så att det kändes hela vägen ut i fingrarna. Herregud, det kändes i naglar och hår och ställen där det inte ens är fysiskt möjligt att det kan kännas. Jag fick aldrig nog. Kunde aldrig vara tillräckligt nära. Hade det gått hade jag krupit in under skinnet på honom.

Vad tog det sen då? Ett år kanske? Så satt jag där i soffhörnet och bara stirrade på honom när han tittade på Sopranos. Jag stirrade och stirrade men han märkte ingenting. Till slut sa jag:

– Är det verkligen allt det här?

– Va? sa han utan att vända blicken från tv-rutan.

Han suckade, pausade och tittade på mig:

– Vad menar du nu?

Jag var trött, uppgiven och ville bara gråta.

– Blir det inte mer än så här? 

Det tog slut sen. Ett år senare kanske. Han träffade snabbt en ny tjej. Hon tittade på honom på ett sätt jag aldrig sett honom. Hon såg sidor och kvalitéer jag aldrig ens uppfattat. Eller som jag kanske aldrig varit särskilt intresserad av. När jag tyckte att han var torftig och tråkig så såg hon någon som var trygg och centrerad. Där jag tidigare förbannat att han inte kunnat sätta ord på saker så uppskattade hon att han talade i handlingar. Det jag kallat långsamhet var eftertänksamhet i hennes ögon.

Och så tänker jag att kärlek – åtminstone en god förutsättning för hållbara relationer – handlar om just det där. Att två människor ser och uppskattar varandras personligheter ur de allra mest förmånliga vinklarna.

Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Mikael Hedmark, Sebastian Laneby
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB