Startsida / Inlägg

Att lämna någon man älskar oerhört mycket.

av Zandra Lundberg

Jag fick en fråga av Cecilia som jag tänkte svara på i ett inlägg här. Förhoppningsvis kan kanske någon annan som är i samma situation också ha lite nytta av svaret.

Jag vet att du knappast är någon terapeut men du har hur som helst kloka tankar och vi verkar ha en hel del gemensamma erfarenheter. Jag undrar hur du skulle tänkt i följande situation: 
Jag är ihop med min partner sedan över 10 år. Jag har varit deprimerad i många år. Har velat lämna honom de 3-4 senaste åren men KOMMER inte till skott! Jag blir förlamad av rädsla, på något vis. Detta håller på att ta knäcken av mig mentalt. Jag går i terapi och bearbetar en lite småtrasig uppväxt så den börjar jag få grepp om, men hur avslutar man en relation med någon som man älskar oerhört mycket, men som man ändå vet är ”fel” för ens egen fortsatta utveckling? Med tanke på din resa senaste året kanske du har något klokt att säga? Hur blir man stark nog att ta steget tex?

När är det dags att lämna någon? Det finns ingen expert man kan vända sig till som kan säga exakt när det är dags. Det helvetes jävla svåra är ju att det är upp till en själv att avgöra det. Ingen annan kan ta beslutet åt dig.

Jag har hunnit avverka en hel del relationer under min korta tid på jorden. Sammanlagt har jag kanske ägnat 3-4 år åt att försöka KÄMPA för att få dem att hålla.

Nu, så här i eftertankens kranka blekhet, kan jag ju undra: vad har jag hållit PÅ med? Varför gick jag inte bara? Varför gick inte han?

Men det är inte lätt då, när det fortfarande finns känslor kvar. Och en lägenhet. En hund. Och kanske en bil. Och gemensamt lån och bredband och alla orsaker man nu kan tänka sig för att stanna. Familjen och vännerna herregud. Allt sånt är ju också alltid orsaker att stanna kvar och kämpa vidare. Ett år till. Som blir två.

Och det är väl bra att kämpa i perioder om det är värt kampen. Men inte om det känns som att livet bara rinner förbi.

Nu verkar det ju som att du tagit någon slags beslut för redan 3-4 år sedan men fortfarande håller dig kvar, som jag förstår det för att du inte vågar. Jag bara tar förgivet att ni gjort försök att utvecklas tillsammans men att det inte fungerat.

Mitt enkla – och svåra! – svar är väl att ibland måste man våga ändå. (Boktips: Känn rädslan och våga ändå av Susan Jeffers).

Det verkar som att du är på rätt väg med terapi och att du pratar/skriver om att göra slut som något du behöver för din egen utveckling.

Just precis där skulle jag försöka hitta styrkan. I självkärleken. Du måste göra det för din skull. För att livet är så otroligt jäkla kort och år har redan runnit förbi då du varit deprimerad. Om det här är vad du behöver göra för att komma till nästa steg i din utveckling: gör det. Och förklara exakt det för honom. Snåra inte in dig i några konstiga ursäkter. Var bara helt ärlig. Då kan du gå sann och rakryggad ur det fina ni haft tillsammans.

Jag känner inte dig, men är du lite lagd åt det hållet som jag varit så antar jag att du gör rätt lite saker bara för dig själv. För att du ska må bra. Styrkan finns i alla de saker som du gör bara för dig, för att du är värd det. Om det så är att thaiboxas eller måla akvarell eller sitta ute i skogen på en sten och andas. Ta stunder då du tänker hela tanken fullt ut: att du skulle göra slut och lämna honom. Var närvarande. Känn hur det känns. Låt det kännas. Det kommer att ta förbannat ont och kännas svindlande, men du kommer att överleva.

Om det sen är rätt beslut så kommer du att känna det. Det kommer att ta ont och vara överjävligt ett tag, men du kommer att växa och utvecklas och bli en gladare och starkare människa.

Jag tror att vi människor är satta på den här jorden av en orsak och det är inte att sitta deprimerad och traggla år ut och år in i en taskig relation. Alla människor har en oändlig potential, bara de väljer att se det, att öppna upp för det. Jag har börjat öppna upp för det, bland annat genom att ta svåra beslut som leder mig i rätt riktning och jag kan säga så här: det är det bästa jag har gjort. Hur jag mår nu jämfört med för några år sedan … det går nästan inte att jämföra. Jag lever nu. Det gjorde jag inte då.

Bara för att ni lämnar varandra så behöver du inte sluta älska honom. Det kommer säkerligen att mattas av med åren, men de minnen du har från er tid tillsammans och den värme du känner bär du med dig. Det är någonting vackert. Och kanske kommer ni kunna mötas på nytt, någon annan gång i livet, när ni utvecklats på varsitt håll? Det vet man aldrig.

När du sen sitter där, gammal och grå, och blickar tillbaka på ditt liv så kommer du att förstå exakt varför allting blev som det blev. Förutsatt att du följer ditt hjärta.

Annars kommer du bara gräma dig över att du aldrig gjorde det.

tumblr_kt7enual6p1qanoayo1_500

Kommentarer

Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning, Niklas Eriksson och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB