Arkiv för February 2015

- Sida 1 av 2

Ibland vet man bara.

av Zandra Lundberg
IMG_1219

Det var en så stark och tydlig känsla en kväll i Mexiko. Som att jag bara visste. Jag skulle börja yoga. Jag visste inte varför. Det var inte ens en särskilt bra idé. Jag har alltid varit fruktansvärt stel. Knappt nått ner med händerna till knäna. Jag var på allvar övertygad om att det var någonting fel med min fysik. Kanske hade någon jävel stelopererat mig? 

Det var så klart inget fel på mig. Jag var bara stel. Stel för att jag samlat på mig känslomässiga spänningar i kroppen. För mig har mycket samlat sig i baksida lår. Det är där jag är som stelast. Det är också där det dyker upp de mest ilskna och smärtsamma känslor när jag pushar mig själv lite för hårt.

Bara någon månad efter att jag kommit hem från Mexiko och börjat yoga mådde jag så bra som jag aldrig någonsin gjort tidigare. Jag slutade med antidepressiva som jag ätit i sex år.

Så var det då. Och om några timmar ska jag åka till Goa. Utbilda mig till yogalärare. Lägga fem veckor på att utforska och utveckla mig själv. Lösa upp gamla knutar och öppna upp för nytt.

Tänk. 

Tänk att det blev så.

Att tanke blev till handling som blev till så mycket mer. Som kommer att bli till så mycket, mycket mer. Jag är så otroligt, obeskrivligt lycklig att jag hittade yogan.

Därför vill jag bara säga: hör du någon sån liten röst som viskar att du borde göra någonting för dig själv, för att du ska må bra, gör det. Gå ditåt! 

Jag vet inte hur mycket internet jag kommer att ha under de här kommande veckorna men jag kommer att uppdatera när jag kan, om jag kan.

Tack för att ni läser den här bloggen. Det betyder mycket för mig att skriva. All kärlek till er!

Kategorier Yoga | Kommentarer

En krönika om förälskelse.

av Zandra Lundberg

Jag tänker ibland att jag kanske inte ska skriva så mycket om mitt kärleksliv. Det är ju egentligen privat. Men jag har aldrig riktigt förstått de där gränserna. Personligt och privat? Vad är ens det?

Nåväl. Vi får se hur det blir. Här är i alla fall en text om förälskelse:

tumblr_lrulp0euhb1qaalu9o1_500_large_174570842tumblr_memdi55joj1qfkdcoo1_500_50db3813ddf2b32cc600638fF_r_lskelse tumblr_ltdlxue46c1qjnoobo1_500

I en månad i sträck hade jag gråtit. Inte gått ut och träffat människor, bara gått långa promenader med hunden. Suttit på bänkar och stirrat med tom blick framför mig.

Det är märkligt att vara ledsen när det är mitt i sommaren. Solen gassar och skrattande människor går med badhanddukar över axlarna.

Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men ibland blir livet inte alls som man vill.

 

Nu är sommaren på väg att bli höst och vi sitter fyra personer på en uteservering vid Nytorget. Jag äter en tysk rätt jag inte ens kunde uttala namnet på (”späschl?”, ”spezl?”). Jag känner inte mannen som sitter bredvid mig, men jag vet att han är speciell.

Jag säger till honom att han har bra hår. Han skrattar lite. Jag vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt.

När vi skiljs åt vill jag så gärna ge honom en kram men jag vågar inte.

 

Egentligen var jag trött på allt vad relationer heter. Så där som man är efter ett smärtsamt uppbrott.

Men jag tänker för mig själv att om han hör av sig så är det meningen.

Jag tänker på honom varje dag de första veckorna.

Tiden går och bilden av honom suddas ut. Tankarna upptas av helt andra saker. Jobb. Vänner. Jag anmäler mig till flera intressanta kurser. Försöker lära mig stå på huvudet.

Två månader senare, sent en fredagskväll, får jag ett mejl.

 

Det är lördagskväll i januari och jag är fortfarande pirrig i magen när jag ringer på hemma hos honom. Jag har ännu ingen aning om vad han brukar laga till middag på vardagskvällarna eller vad han lyssnar på för musik när han är glad. Jag har inte ens sett alla hans kläder.

Jag sitter på en stol och tittar på när han lagar mat och känner att jag aldrig känt mig så mycket jag som när jag är med honom.

På kvällen somnar han före mig. Jag stryker med fingrarna över håren på hans arm och tänker att verkligheten så sällan är som jag tror. Den där uppslitande separationen som då, i somras, var det värsta som kunde hända hade uppenbarligen en mening. Jag kunde bara inte se det då.

Egentligen var det inte slutet på någonting. Det var en process jag behövde gå igenom för att öppna upp för någonting nytt.

 

Vi sitter på en restaurang i Gamla stan. Jag kan knappt behärska mig. Det är så mycket jag vill veta, så många frågor jag vill ställa. När grät du senast? Vad ångrar du mest i livet? Tycker du om pesto? Hur kan ditt hår alltid vara så perfekt? Vad vill du göra om tio år? Vilken var den senaste låten du lyssnade på? Är du rädd för att dö?

Jag gör mitt bästa för att vara närvarande i stunden. Jag vill helst frysa tiden. Alltid vara så här förälskad som jag är nu.

 

Samtidigt kan jag inte låta bli att stundtals vara realitisk. Det kommer inte alltid att vara så här. Det kommer att komma en tråkig vardag. Jobbtrötthet och tjafs om mat. Det kommer att komma svackor. Det gör det för alla förr eller senare, sägs det.

Just exakt nu känns bara så osannolikt att det skulle hända oss.

Krönika i Aftonbladet Söndag. 

Kategorier Kärlek | Kommentarer

Fan, jag är bara människa.

av Zandra Lundberg

Jag blir så less. Jag vet ju egentligen allt. Jag vet precis hur jag bör leva mitt liv för att jag ska må bra. Ändå gör jag inte det. Inte alla gånger.

Jag har varit sjuk sedan i december. Halsont, trött, hosta, allmänt risig.

Jag utbildar mig till hundinstruktör och hundpsykolog på helgerna. Jag frilansar på heltid. Jag har bara rusat på. Inte lyssnat. För vad är mina symptom annat än kroppens sätt att säga: LUGNA NER DIG. 

Jag var på en konsultation hos en ayurvedaläkare i somras som sa samma sak: LUGNA NER DIG. Du behöver vila. Schemalägg vila framför varje aktivitet du har, annars kommer det aldrig att bli gjort sa han. Och det gjorde jag. I tre veckor.

Så nu sitter jag här i min säng med feber. Feber är signaler från själen om mental överansträngning.

Jag köpte choklad i dag och åt på perrongen tills jag mådde illa. Tuggade blint utan att känna efter. Hetsätningstendenser. Försöka dämpa känslor jag inte vill ha genom att fylla en helt annan plats, magen, med (för mycket) socker. Det har aldrig funkat och det funkade inte i dag heller. Lunkade hem och kände mig så fruktansvärt oändligt ledsen. Trots att allt, verkligen precis allt, i mitt liv just nu är underbart.

Ja, det gör mig less att det blev så här. Jag åker till Indien på torsdag för att utbilda mig till yogalärare. Yogan har varit min räddning den här vintern. När jag känner mig totalt slutkörd så hämtar jag kraften där. Men jag vill inte att yogan ska vara det som håller mig ovanför ytan. Jag vill att det ska vara en del av ett i övrigt balanserat liv. Det är klart att det går upp och ner, men det kan inte hela tiden vara overload.

Så kommer vi till nästa sak jag behöver träna på: att vara snäll mot mig själv. Fan, jag är bara människa. Jag har testat mina gränser för vad jag orkar med lite för länge. Det kommer inte att göra någonting bättre att jag kölhalar mig själv för det. Nu sa kroppen stopp och passligt nog så har jag fem veckor på ett yogacenter framför mig. Som en stor fin gåva från mig själv. Jag hade ingen aning om hur välbehövligt den skulle komma.

10948794_1555756557997776_2141775791_n

Var försiktig vad du önskar, universum levererar fortare än vad du tror.

av Zandra Lundberg

En person som står mig väldigt nära beställde en man från universum. 

Ni som är bekanta med attraktionslagen vet vad jag menar. Jag tror på det, främst för att jag har sett bevis på att det fungerat. Både i mitt och andra människors liv. Fråga mig bara inte hur. Jag nöjer mig med att vissa saker helt enkelt inte kan förklaras.

Rent konkret gjorde hon så här: hon satte sig nere vid havet och sa ”jag är redo, du kan komma nu”. Hon specificerade också vilka kvalitéer och egenskaper hon ville att den här människan skulle ha. Vissa punkter var väldigt detaljerade.

Bara någon månad senare stötte hon på honom. Den här mannen som matchade precis varenda ett av alla hennes önskemål.

De lever tillsammans i dag.

”Du ska vara försiktig vad du önskar, för universum levererar fortare än vad du tror” sa hon en sen kväll i somras.

Jag fascinerades av hennes berättelse, men tänkte inte så mycket mer på det hon sagt.

När min förra relation senare tog slut så skrev jag mycket. Jag vände och vred på varenda en liten känsla i ett block jag hade. All min ilska, besvikelse och all sorg. Rad upp och rad ner. Jag gjorde andra, till synes kanske märkliga grejer. Skrev ner alla människor jag kunde komma på att jag stött på i livet och deras stjärntecken. Jag la timmar på att teckna stjärnor och månar och blommor och träd. Lyssnade på låtar och skrev ner alla textrader som tilltalade mig. Skrev tacksamhetslista efter tacksamhetslista för att komma på fötter igen.

En förmiddag på balkongen skrev jag också ner vad jag egentligen ville ha av en relation. Hur jag önskade att den andra människan skulle vara. Inte med någon önskan om att träffa någon – tvärtom. Jag var inställd på och såg fram emot att leva ensam en längre tid. Jag ville bara tydliggöra mina önskemål för mig själv, så att jag skulle ha någonting att falla tillbaka på den vackra dagen jag står där, förblindad av förälskelse, passion och attraktion, redo att blint kasta mig in i tvåsamheten på nytt.

Och ja.

Sen dök han ju upp.

Snabbare än jag hade kunnat föreställa mig. Men vid det laget hade jag glömt bort min lista.

Någon månad senare bläddrade jag igenom mitt block på måfå och hamnade på just den sidan. Det var nästan skrämmande. Varje punkt stämmer. Varenda en. Och här skulle jag kunna skriva en massa klyschiga saker, om hur rätt det känns. Men jag hoppar över det. Det enda jag vet är att det känns oerhört bra just exakt nu. Vad som händer i morgon eller om en timme har jag ingen aning om.

Ja.

Livet är magiskt. Jag levde länge i tron om att det inte var det och vad som nu är rätt eller fel lär jag väl aldrig få veta.

 

Det jag vet är att det finns magi om jag väljer att se det och livet blir så otroligt mycket härligare, så varför inte?

tumblr_lbll0fujq51qcleh8o1_500_large tumblr_lb8t8mxoQ51qd7t5co1_500_large

Titta-tips.

av Zandra Lundberg

Här kommer tre tips på saker att titta på.

familj1-0-jpgJag blev tipsad om SVT:s serie Familjer på äventyr och föll direkt. Herregud, en av de här familjerna, med två barn, har bott på en segelbåt i fyra år! Jag älskar människor som tänker annorlunda, som testar andra sätt att leva. En annan av familjerna sålde (nästan) allt de ägde och hade och flyttade till Nya Zeeland – utan boende eller jobb. Bara flyttade, för att jobba med sina passioner: bröd och kaffe. Väldigt intressant att höra familjernas tankar och funderingar kring de val de gjort. För allt handlar ju om det – val. Den här serien gör det väldigt tydligt. De val du gjort under ditt liv har skapat exakt det livet du sitter och lever just nu i dag.

487486738_640

En vacker dag mitt i karriären sa Jens och Peter upp sig och bara: nej, nu surfar vi i stället. Jag älskar det. Det här är dokumentären om deras liv som kringresande vågjagare.

wild-movie-2014

Men ja. Filmen Wild hade ju exakt alla komponenter för att tilltala mig. En kvinna som levt destruktivt och trängt undan sina känslor beger sig ut på en 180 mil lång vandring för att få rätsida på livet en gång för alla efter sin mammas död. Jag såg den på bio för några veckor sedan och hade LÄTT kunnat gå ner och köpa en till biljett och sett den en gång till direkt efteråt. Nu var det tyvärr sen kväll och bion stängde och Stoffe var ensam hemma. Men annars. Se den tycker jag! Och läs boken Wild av Cheryl Strayed, det ska jag göra. När jag får tid. 2016 eller när det nu blir. 

Kategorier Tips! | Kommentarer

Frågar frågor.

av Zandra Lundberg

Jag frågar mycket frågor om livet. 

Sedan i december har jag varit förkyld, hostat och känt mig så fysiskt slutkörd. Vad är det kroppen försöker säga till mig?

Det kliar mycket i kroppen. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det känns som att det är en stor förändring på på gång. Vad är det för förändring?

Om en vecka åker jag till Indien för att utbilda mig till yogalärare. Vad kommer den resan att göra med mig? Är det den förändringen jag känner av?

När jag kommer hem är det många lösa trådar som kommer behöva sys ihop, jobbmässigt. Flera fasta uppdrag som går mot sitt slut. Vad är meningen med det? Vad är det jag behöver öppna upp för?

Jag frågar och frågar. Litar på att jag förr eller senare kommer att få de svar jag behöver.

1-ashiyana-yoga-entrance

Life is a rollercoaster, som Ronan Keating skulle ha sagt.

av Zandra Lundberg

Julia skrev en vänlig kommentar som jag tänkte svara på.

Jag börjar bli rätt less på att det går så upp och ner! Det är en sådan kamp hela tiden och jag börjar bli trött. Hur ska man tänka istället, så man liksom inte ger upp alla nya förändringar? Tack för din blogg, den hjälper massor <3

Senast i går stod jag på tunnelbaneperrongen på väg till yogan och kände mig less. Så förbaskat less på den här värdelösa människan som är jag.

Så skönt det vore, tänkte jag, att bara strunta i allt. Säga upp kontakten med alla som skulle kunna tänkas stoppa mig och sen bara gå all in på det gamla destruktiva livet. Deppa ihop och dricka för mycket, sluta äta och ställa till det för mig själv så allt blir jobbigare så jag kan vältra mig ännu mer i min ångest.

Varför skulle jag ens vilja det? Kanske en sunt funtad människa tänker.

För att det finns kickar i den typen av liv. Även om det oftast är överjävligt så finns det stunder då man känner att man lever i allra högsta grad. För att ta ett exempel: sekunderna före du hånglar med någon du absolut inte borde hångla med, säg din kompis pojkvän, så kommer det ett kolossalt påslag av en vibrerande, elektrisk känsla av LIV som inte uppstår så där till vardags. Men det kommer också med ett bakslag av guds nåde: skuld, ångest, en stark vilja att skada sig själv och kanske till och med självmordstankar.

Julia skriver om en helt annan sak, att inte åta sig för mycket efter att ha gått in i väggen.

Men som jag ser det är det samma lösning: du är värd så mycket mer. 

Jag är värd mycket mer än att ligga i fosterställning och vilja dö för att jag gjort dåliga saker mot mig själv och människor i min omgivning.

Du, Julia, är värd så mycket mer än att bli totalt slutkörd för att du tar på dig för mycket ansvar och ställer upp för varenda en människa bara för att de inte ska bli besvikna.

Självkänsla finns där oavsett yttre faktorer. Det är grunden.

Självkänslan byggs inte upp genom att tänka positivt eller genom att visualisera framtiden. Det handlar om handlingar, tror jag. Kärleksfulla handlingar för sin egen skull.

För mig är det att undvika att dricka mig full för jag vet att det bara leder till ångest, att yoga (nästan) varje dag för att jag vet att det får mig att må bra, att säga nej när jag inte orkar. Till exempel. Men framför allt: att inte ge upp och strunta i alltihop bara för att det kommer en dipp och livet känns motigt. Tryck inte undan några känslor bara för att de är jobbiga. De har dykt upp till ytan för att de behöver kännas. Känn dem. Varenda en. Jag brukar tänka att jag utforskar dem så noggrant det bara går.

Jag har skrivit om tro tidigare. För mig är det jätteviktigt. Tro på att livet bär mig, att allt kommer lösa sig till det bästa, att allt kommer att bli helt fantastiskt. Och alltid, när jag börjar rannsaka det jag redan har och har åstadkommit här i livet så upptäcker jag att det redan är fantastiskt. Att vi ens försöker är fantastiskt. När jag tänker efter är livet i sig helt fantastiskt. Att just dina föräldrar möttes och du kom till jorden där du ska vandra omkring ett begränsat antal år. Räkna inte åren som gått utan det ungefärliga antal som du har kvar och fundera över vad du vill fylla dem med och hur du vill må, läste jag någonstans.

Gå dit det känns lätt. Det som känns lätt är rätt. Så enkelt är det. I teorin i alla fall.

Gudarna ska veta att det finns mycket dåligheter här i världen men i grunden är den alldeles bedårande vacker. Fan, det finns vattenfall, liljekonvaljer, zebror och snötäckta skogar. 

There’s a sunrise and sunset every day. You can choose to be there for it. You can put yourself in the way of beauty”  är ett vackert citat av Cheryl Strayed. Välj det bästa och finaste för dig. 

Sunset_Reeds,_North_Shore_Port_Lincoln_-_South_AustraliaÄe inte vet jag, det är så jag tänker, blev det här för flummigt så råder jag dig att helt enkelt ringa en vän i stället.

Drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv.

av Zandra Lundberg

Jag har aldrig drömt om att skaffa familj. Jag har aldrig ens drömt om att bo tillsammans med någon. Jag har aldrig drömt om gemensamma möbler eller delade matkonton.

Jag har inte haft drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv, för att citera Lundell.

Däremot har jag lurat mig själv att jag drömt om allt det där. Jag lurade mig själv så pass bra att jag gick på det, flera gånger om. 

Det jag har drömt om har varit kärlek. Någon som kan få mig att känna mig som en hel människa. Och nej, det är inte den funktionen en partner ska ha, men det är sanningen och shit happens hela tiden i den här världen. Bara att hacka i sig.

Men i förälskelse, i den omtumlande upplevelsen att träffa en annan människa är det lätt att hamna på glid. Åsidosätta sina egna behov, drömmar och tankar om framtiden. För att i stället göra det man förväntas göra. Det som andra gör. Som många andra drömmer om. Jag var bara 19 år första gången jag satt i en stor trea med matsalsbord för åtta personer, en måttanpassad köksö, en hund och två bilar.

Jag trodde att det var det jag ville.

Hur kan jag veta att det inte var det jag ville? Jo, för att jag kväll efter kväll i den där gigantiska divansoffan i vardagsrummet fick smärre panikångestattacker. För vad var nästa steg i mitt liv? Att vi skulle flytta till ett hus? Renovera? Skaffa barn? Leva lyckliga resten av våra dagar? 

Fan heller. Jag orkade ju knappt se till att ta bort nagellacket innan det flagnat bort av sig självt.

Det konstiga var att jag inte gjorde kopplingen. Jag kopplade inte ihop min ångest med det liv jag levde. Jag trodde att ångesten berodde på en massa andra saker. Att det var mycket på jobbet eller att jag inte oljat in utemöblerna eller att jag blivit för full på någon grillfest. I stället ägnade jag mig åt min favoritsysselsättning, att klanka jag ner på mig själv: HUR kan jag må så dåligt när jag har det så otroligt bra?

I efterhand är det självklart. KLART att jag mådde dåligt! Jag lekte familjeliv trots att jag inte var det minsta på det klara med mig själv. Jag levde någon annan människas dröm. Jag hade förmodligen aldrig ens ställt mig frågan: vad VILL du? Vad drömmer DU om? Vad längtar DU efter?

Däremot fanns frågorna kring vad VI skulle göra härnäst ständigt närvarande. Och det fanns ju alltid någonting nytt vi kunde sysselsätta oss med för att slippa fundera! Skaffa en båt, tapetsera om eller tjafsa om middagsmaten – i stället för att låtsas om den stora elefanten där bredvid i divansoffan: den molande, plågande känslan i magen som sa att  någonting inte stod rätt till.

Jag gjorde alltså ingenting åt saken, spelade rollen som den nöjda flickvännen och han spelade rollen som den nöjda pojkvännen (eller så kanske han var nöjd, jag har faktiskt ingen aning).

Tills en dag då jag började göra revolt. Jag ville inte såra honom. Men det blev så i alla fall. Jag festade och kom inte hem förrän 10 dagen efter och gav honom en hånfull blick om han försynt vågade fråga var jag varit. För svaret på frågan var att jag somnat på efterfester i soffor bredvid killar jag inte alls borde ha sovit bredvid. Men det kunde jag ju inte säga. Det hade ju förstört hela det idylliska liv vi byggt upp. Det var både han och jag smärtsamt medvetna om.

Det tog slut sen. Många ångestfyllda nätter och bråk och svek och tårar senare.

Vad lärde jag mig av det?

Ingenting! 

Kastade mig in i nästa relation och började bygga upp ett liknande liv! (Insert slow clap). Och efter det: en gång till! (Standing ovation slow clap).

Så vad har jag lärt mig nu?

Att vara sann mot mig själv. Alltid.

Tyvärr är det en typisk sån där sak som är så fruktansvärt mycket lättare i teorin än i praktiken. Men jag jobbar i alla fall på saken.

Att förändra sig själv.

av Zandra Lundberg

Går det att förändra sig?

Klart att det går.

Men jag funderar en del på det där. När i livet man är öppen för förändring. Inte alltför ofta, tyvärr. Man kanske gärna vill, men det går ändå inte.

Det är därför jag har givit upp att försöka pracka på någon annan människa böcker eller dokumentärer eller kurser om personlig utveckling. Visst, om någon ber om det och är öppen för det så tipsar jag så klart, men att vilja frälsa världen hjälper inte. Att jag har blivit hjälpt av någonting bygger nämligen på just det: att jag har varit öppen för det. Och att det råkade vara passande för just mig där och då. Inte nödvändigtvis för någon annan.

Och när är man öppen för förändring? Jag tror tyvärr att du måste ha nått någon slags botten för att förändras ordentligt. Du måste vara så oändligt less på det sätt du levt att du helt enkelt inte ser någon annan utväg än förändring.

Jag tänker att det finns en parallell till missbrukare: det finns ju ingen missbrukare som skulle få för sig att sluta när det rullar på, när livet ändå känns okej mellan varven. Men många är beredda att sluta när de slagit i botten. Andra behöver slå i botten 87 gånger innan de är beredda.

Jag levde med ångest, självhat och stundtals dödslängtan i så många år att allt till slut ställdes på sin yttersta spets: fortsätta så här och dö eller välja att leva.

Att då välja att leva innebar att jag skulle bli tvungen att förändra mig själv radikalt. Det går till exempel inte att fortsätta se sig själv som ett offer och samtidigt må bra. Det går inte att gå runt och hata sin kropp och på samma gång vara en lycklig människa.

Det var tal om en mental och själslig HELRENOVERING.

Ut med allt gammal. In med nytt. In med sånt jag tidigare föraktat. Självhjälpsböcker! Meditation, positivt tänkande och tacksamhetslistor! Kurser i personlig utveckling där jag tittat främlingar i ögonen och berättat om mina innersta känslor! Samtal med mitt inre barn! Mindfulness! Lära mig säga nej!

Kvittot jag fått på att allt det här faktiskt fungerat är att min själ mår bra. Jag mår bra. Jag gör bra saker för mig själv och gör mitt bästa för att på något vis gagna den här världen och andra människor. Jag är lycklig. Inte varje dag, inte hela tiden. Men ofta. Jag känner mig tillfreds, jag är stolt över mig själv, jag är glad och jag är nyfiken på livet. Jag vill saker, jag har drömmar och jag tar ansvar över att få dem förverkligade.

Det handlar inte längre om att överleva, utan att leva – det är en stor skillnad.

Så ja. Det går. Det går att förändras.

Om du är redo och öppen.

Stunder då jag levt.

av Zandra Lundberg

Jag funderar mycket på stunder då jag levt. Verkligen känt mig levande.

Här kommer några stunder:

* När man såg solnedgången från det immiga bastufönstret på sensommaren. Himlen var orange. Den där förväntan att springa det allra fortaste man kunde på gräsgången, genom den kalla sanden på stranden och ner i vattnet. Det var så klart svinkallt, men jag brydde mig aldrig om sånt när jag var barn.

* Klättra snabbt upp och hoppa från tian utan att ens hinna tänka tanken att det är läskigt.

* Att bara ligga och flyta i vattnet med öronen under vattenytan och titta på himlen i evigheter.

* Den pirriga känslan i magen jag skulle gå och lägga mig och jag visste att det skulle hända någonting roligt dagen efter. Jag hade en förmåga att ställa min inre klocka på den tiden. Om jag sa till mig själv att vakna klockan sju så vaknade jag klockan sju.

* Att i tonåren sitta i en park med en massa vänner och dricka öl medan solen fortfarande var uppe. Veta att precis alla människor som var viktiga just då fanns runt omkring mig. Inte lika kul sen när solen gick ner och det blev kallt och tusen myggor men.

* Att ha varit ute en hel dag på stranden och sen gå hem för att duscha, dra på mig en klänning, dricka ett glas torrt och kallt vitt vin, lyssna på Madonna, sminka mig och gå och röka en cigarett på balkongen och veta att hela kvällen låg framför mig.

* Att cykla jättefort hem till en pojkvän för att jag längtade efter honom så mycket.

* Att stiga upp tidigt en morgon på en grekisk ö och gå till affären och handla frukost, bröd och yoghurt, och mannen i kassan är precis så där glad och charmig som jag vill att han ska vara.

* Sitta ensam på en balkong på en liten ö i Thailand, på kvällen när det är alldeles kolsvart och bara syrsorna hörs, och dricka en stark gin&tonic och tänka att allt, precis allt, hela livet, kommer att ordna sig till det bästa.

* Känslan av att klara att göra chins efter att ha tränat specifikt bara för det i en månad och tidigare alltid trott att det är stört omöjligt. Herregud vilken lycka.

* Att vara totalt avslappnad efter en bra yogaklass och lyssna på en bra låt och det känns som att kroppen tar in musiken med varenda liten cell.

* Varje gång i livet jag har varit med och packat en bil med grillkol, bag-in-box och matkassar för att åka ut i skärgården.

* När en relation som var rätt dålig rätt länge tog slut och jag slutligen kunde sjunka ihop innanför dörren hemma i lägenheten efter att han flyttat, andas ut och konstatera att det var sluttjafsat och bråkat och att jag kunde göra precis vad fan jag ville.

Sida 1 av 2
Follow on Bloglovin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB