Arkiv för March 2015

- Sida 1 av 2

Jag älskar mig själv och den personen jag är på väg att bli.

av Zandra Lundberg

image imageAtt bara släppa taget. Tänk att det ska vara så svårt. Att bara acceptera det som är. Acceptera mig själv som jag är. Med precis exakt alla brister, misstag och begränsningar och vad det nu må vara. Att inte döma. Inte vara ett offer. Bara älska den personen jag är just nu och den jag är på väg att bli.

Fick en fin text uppläst under en yogaklass av en väldigt bra människa. Försöker läsa den varje dag.

Self-acceptance
I love and accept my self just the way I am. I release any feelings of self hate that I once held of myself. I accept all the mistakes that I have made in my life and I forgive myself for them. I no longer feel the need to criticize myself. I replace all negative words that I use to describe myself with positive words. I am patient with myself.

I love my body and I treat it with respect. I let go of all insecurites that I have ever felt about myself. I am strong and empowered. I am beautiful. I am in perfect health. I have a burning energy source inside me and I am worthy of all wonderful things. I release any self-sabotage that holds me back from living my life to it’s greatest potential. I no longer judge myself. I am not a victim. I take great care of myself.
I take this journey of healing one day at a time.
I love the person that I am as well as the person who I am becoming.

Yogalärarglädje.

av Zandra Lundberg
image

Hippie happy! Jag blev godkänd. Vi blev godkända allihop. Jag höll min entimmes yogaklass i förrgår morse, och det här är så himla mycket skryt, men läraren sa att han älskade den, att det var en av de bästa han sett. Jag visste för länge länge sedan att jag kunde det här, att det fanns någon slags känsla för det. Jag visste det långt före jag bokade den här utbildningen. Det har bara handlat om mod. Att våga satsa när hjärtat säger ja, trots att huvudet går på om att jag måste bli vigare och få mer erfarenhet. Men vad jag till slut insåg var att det alltid går att bli vigare och samla på sig mer erfarenhet och plötsligt har en massa år bara runnit förbi och jag har inte ens börjat. Man måste ju börja någonstans.

Något som känns fantastiskt är att jag känner att jag under så många år utvecklat mitt uttryck genom skrivandet att det liksom bara flöt över i mitt sätt att lära ut yoga. Det är naturlig en förlängning av någonting jag redan gör. Något som redan är jag.

Gudarna ska veta att det här inte har varit en lätt månad, en ständig kamp mot huvudet och egot. Jag har lärt mig så mycket, om yoga så klart, men mest om mig själv. Om hur mycket kärlek det finns i den här kroppen bara jag har modet att hålla hjärtat öppet.

Allt är precis som det ska vara.

av Zandra Lundberg
image

Fick en handskriven lapp av Gail, en 63-årig kvinna  från Kanada som också går den här utbildningen. ”Jag vill att du ska ha den här sa hon”. Fyra små lärdomar om livet.
Jag yogade bredvid henne häromdagen och när det var dags för savasana bad jag henne att läsa nummer två för mig:
Whatever happens is the only thing that could have happened.
Nothing, absolutely nothing of what which we experienced could have been any other way. Not even in the least important detail. There is no ”if I only had done that differently, then it have been different”. No.
What happened is the only thing that could have taken place for us to learn our lesson in order to move forward. Every single situation in life which we encounter is absolutely perfect, even when it defies our understanding.

Öppna hjärtat.

av Zandra Lundberg

image
Vi hade en filosofilektion i dag då vi satt tätt intill i en ring och höll ena handen på personen intills hjärta och andra på vårt eget.
Andades och kände. Kände och andades i vad som kändes som en evighet.
Sen sa läraren (samma lärare som frågade ”why are you not happy”?) åt oss att krama om varandra och alla gick runt och kramades.
För mig kommer inte det där naturligt. Hade det varit fyra år sedan hade jag inte klarat av situationen över huvud taget. Bara rusat ut, flytt fältet. Vad fan ska jag flänga runt och kasta mig runt halsen på människor som jag om en vecka förmodligen aldrig kommer att se igen, typ. På den tiden klarade jag knappt av att mamma ville hålla i mina händer och se mig i ögonen när vi pratade.
Depression gör en så stängd. Kroppen sluter sig, musklerna blir stela. Tankarna låser sig, kör fast. Och hjärtat sluter sig.
Yoga har sakta löst upp mina spänningar i kroppen och tankarna har följt med av bara farten. Vyerna har vidgats. För några år sedan hade jag inte ens några drömmar, jag var så fokuserad på den ständiga kampen som var nuet.
Det som halkat efter har varit hjärtat. Jag har känt sån kärlek till de närmaste, men det har varit stopp där. Att öppna upp för en okänd människa är en enorm risk. För tänk om man blir sårad. Tänk om man blir hånad eller bortgjord eller skrattad åt. Lika bra att ha ett skydd kring hjärtat, bara för att.

Mycket lossade i dag när vi gick runt där i yogashalan och kramade varandra. Tårarna rann när för kinderna på mig. Av tacksamhet och glädje, för att jag känner att jag vågar lämna ut mig och bara vara den där människan med öppet hjärta som ger och tar emot kärlek.

Jag såg att andra gick fram och kramade läraren. Och där föll jag direkt tillbaka i gamla tankemönster: det är väl konstigt, det där får stå för andra, JAG tänker i alla fall inte. Så jag struntade i det.

Men sen när lektionen var över, halvvägs ut, så ångrade jag mig och vände om. Och han sken upp så himla mycket och pussade mig på kinden och viskade:
Meditera fem minuter varje dag med handen på hjärtat, det kommer öppna ditt hjärta.

Jag åkte för att hitta mig själv, men allt jag hittade var ett känslomässigt vrak.

av Zandra Lundberg

Vissa stunder känner jag mig besviken. Jag åkte till Indien för att jag tänkte att jag mådde rätt så bra, jag skulle bara rota runt lite djupare i mig själv. Vad jag hittade var ett känslomässigt vrak som till synes inte hade några som helst verktyg att hantera sig själv. Ett rätt så osympatiskt jag som nu under tre veckors tid dragit mig undan från andra och vältrat mig i mina psykiska obalanser. Ena stunden känner jag att det är okej. Att det kanske är precis så här det ska vara. Andra stunden tänker jag: för i helvete, skärp dig människa. Gå ut och ät med dina kurskamrater, bjud på dig själv, åtminstone SÄG någonting. Skratta, njut, ta vara på livet. Och ju mer jag tänker så, på hur jag ”borde” vara, desto ledsnare blir jag.
Jag inser att jag är OTROLIGT självupptagen.

Sen kommer det andra stunder, som i onsdags då vi gick på en konsert och dansade och dansade och det kändes som att allt var helt perfekt.
Eller som en yogalektion i går då läraren fokuserade 1,5 timme på att vi bara skulle känna in och lyssna på våra egna kroppar.
Eller som när vi spontant kramar om varandra efter meditationerna och det faktiskt känns som att det är menat att jag ska vara just precis här, med de här människorna.

Sammanbrott.

av Zandra Lundberg

imageJag ledde min första yogaklass i går. Bröt ihop totalt efteråt. Grät inför mina tre lärare. Alla spänningar inför klassen, alla krav jag har på mig själv att det måste vara perfekt, all nervositet, all besvikelse över att göra misstag, känslan av att vara otillräcklig.

Den här resan har det känts som att jag inte lärt mig någonting.
Som att jag gått tillbaka till ruta ett där jag aldrig jobbat med mig själv eller har någon susning om medveten närvaro eller personlig utveckling. Jag är feg och låter mitt ego mala på i huvudet, om hur dålig jag är, hur konstig jag är. Och så ytterligare en dimension: jag dömer mig själv för att jag dömer mig själv. Jag blir arg och frustrerad för att jag inte lyckas använda alla de verktyg jag skaffat mig under de senaste åren.
Jag greppar små, små mikrostunder av total närvaro, de har främst kommit på kvällen då jag suttit på stranden och tittat på solnedgången.
Why are you not happy? Frågade min indiska yogalärare.
Ja. Varför är jag inte det. För att jag är fånge i mitt huvud, antagligen.
Försöker tänka att allt är precis som det ska vara.
En av lärarna här sa att det tar en vecka att vänja sig vid Indien, en vecka att vänja sig vid Ashiyana (stället vi är på) och en vecka att släppa taget om allt gammalt.
Det är tredje veckan nu. Kanske är det nu jag släpper taget. Kanske var det därför jag började gråta. Kanske.
Känns inte som att jag riktigt har några svar på någonting.

Min största utmaning.

av Zandra Lundberg
image

Jag försöker för mycket. Det är det som är problemet. Tankarna rusar.
Jag har den här känslan i kroppen som jag haft så många gånger tidigare i livet: det är någonting med mig som är annorlunda. Varför connectar jag inte med människor? Varför är jag inte bara easy going och skrattar och äter glass?
Varför går jag bara runt och är tyst och inte vet vad jag ska säga till någon för vad jag än skulle komma på att säga egentligen ju är totalt jävla ointressant?
Varför känns det så viktigt att människor måste förstå mig på djupet innan vi kan bli vänner? Kan det inte bara få vara enkelt?
Sånt tänker jag på. Mycket.
Vi mediterar två gånger om dagen och jag glider iväg i tankarna hela tiden.
Jag trodde att min största utmaning här skulle bli det fysiska. Att jag inte klarar att stå på huvudet utan en vägg, typ.
Men det är inget problem. Min största utmaning är huvudet. Att bara vara. Stilla tankarna. Även om allt är nytt, människorna, landet och utbildningen. Att bara vara i det.
Det är min största utmaning.

Rädsla och kärlek.

av Zandra Lundberg
image

Jag läste någonting fint i går kväll, om rädsla. Att det är som mörker. Mörker är egentligen inget, bara avsaknad av ljus. Därför är det omöjligt att kämpa mot mörkret, det enda vettiga är att tillföra ljus.
På samma vis är rädslor ingenting annat än frånvaro av kärlek. Det är inte värt att kriga mot rädslorna, tillför bara kärlek i stället.
Mamma brukar alltid säga: ”välj själv, rädsla eller kärlek?”
Men jag har aldrig riktigt fattat. Tydligen behövde jag släpa mig till Indien för att insikten skulle falla på plats.

Bara gör.

av Zandra Lundberg
image

Vilken otrolig kraft det finns i att bara göra saker! Inte fundera så jävla mycket. Bara göra. Jag har oroat mig min beskärda del för den här utbildningen, att folk här skulle äta amatöryogautövare som mig till frukost (nu är ju det en HELT orimlig tanke eftersom de är vegetarianer och veganer men jag tänkte väl att de i alla fall skulle skratta åt mig). Det fanns så många om och hur och tänk om.
Trams! Det blev ju såklart jättebra.
Oftast är det bäst att följa känslan och låta huvudet mala på med sina rädslor.
Nu blir det en FEST av klyschor här men livet är så himla kort! Om jag lever och har hälsan, hur många år har jag kvar? 50? 40? Vad vill jag hinna med på de åren?
När jag tänker så brukar det bli betydligt lättare att få någonting gjort.

Min dröm.

av Zandra Lundberg

imageJag skrev den här texten ett par dagar efter att yogalärarutbildningen börjat, men ja, internet har varit väldigt svajigt och så där. Här är den i alla fall:

Första dagen på den här utbildningen och vi vandrade upp på ett berg för att sitta i tystnad tillsammans och bara se solen gå ner över Goa. Jag har liknande känslor i kroppen som när jag började frilansa: jag känner bara att ALLA människor borde få uppleva det här fantastiska jag upplever nu. Och sen får jag ytterligare en gång i livet påminna mig om att det här är min dröm. Vi drömmer alla om olika saker och det fina är att även om du och jag hade exakt samma dröm och mål så skulle slutresultaten vara vitt skilda. Bättre ur någon betraktares ögon och sämre ur någon annans. Just därför tror jag att det är så viktigt att förverkliga sina drömmar, för just det du kommer att göra komma ingen någonsin kunna göra på exakt samma sätt som du. Oavsett om det handlar om att öppna en restaurang, skriva en bok eller bygga en miniatyrstad av knappnålar.

Sida 1 av 2
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB