Arkiv för kategori Kärlek

- Sida 1 av 8

Tack för allt. Följ med mig på nästa resa.

av Zandra Lundberg
Zandra_har

Det här är det sista inlägget jag skriver i den här bloggen på Aftonbladet.

För mig är det här inget slut. Det känns mer som om saker och ting nyss har börjat.

Jag är på väg på en resa, både fysiskt och själsligt. Jag har ingen aning om var jag kommer att landa någonstans.

Det jag vet är att jag aldrig har haft sådan tillit till livet som nu.

Jag har aldrig känt viljan att följa mitt hjärta så här starkt.

Hjärtat har tagit mig till yogan, det tog mig ur en relation, det tog mig till Indien.

I helgen tar det mig till en meditationsresa i Holland.

Och det kommer att ta mig vidare ut i världen. Jag kan knappt vänta.

Jag vet att ni som läser är ute på era egna slingriga resor genom livet. Det går upp och ner. För mig som för dig. Min önskan är ni genom mina ord kan hitta kraft, stöd, mod och inspiration att våga gå dit era hjärtan vill ta er. Mer och mer börjar jag faktiskt förstå att det är det här jag är satt på jorden för att göra, att lämna ifrån mig ord, om det sen är yogaklasser eller blogginlägg eller på vilket sätt de nu än må komma ut.

Jag kommer att börja blogga för Amelia redan på måndag. Det känns väldigt naturligt. På många sätt känner jag mig redan hemma där. Jag hoppas att alla ni som läst här vill komma med.

Som avslutning vill jag berätta att jag vågar stå på huvudet nu.

En av mina största rädslor. För ett år sedan trodde jag aldrig att det skulle vara möjligt för mig.

Men allt, precis allt är möjligt. Vågar du formulera det i huvudet så kan det hända.

Lyssna till vad ditt hjärta viskar.

Vågar jag, så vågar du. Vad det än må vara så vågar tillsammans. Du är aldrig ensam.

Tack tack tack. För att ni läser. För alla kommentarer. För alla mejl. För att en del av er till och med tagit er till mina yogaklasser. Jag älskar er <3

Zandra_huvud
Kategorier Kärlek | Kommentarer

När livet plötsligt händer på ett kafé.

av Zandra Lundberg

Jag sitter på ett kafé och jobbar. Pausar för att äta lunch, dagens soppa som den härliga mannen i kassan påstår är ”alldeles utsökt” men som väl inte är någon av de mer omvälvande matupplevelser jag haft.

Jag lägger undan datorn och koncentrerar mig på att äta. Försöker koncentrera mig på att äta i alla fall. Men vid bordet bredvid sitter en ung tjej, kanske 23, och pratar med sin pappa. Hon går på om sitt liv, jag anstränger mig för att inte lyssna men det är svårt. Hon pratar rätt så högt. Om löner, jobberbjudanden, lägenhetsaffärer, en kontantinsats som hon vill att pappan ska fixa, bråk med pojkvännen, kompisar som tjänat pengar, en var miljonär innan han var 19. Pappan lyssnar och nickar.

Han är propert klädd i mörk kavaj. Välkammad.

Dottern tystnar för en stund. Lågmält börjar pappan prata. Trevande.

Jag har dåligt samvete för att jag lyssnar, men nu kan jag omöjligt låta bli. Det är som att ha hamnat i en filmscen. Till och med soulen som spelas i högtalarna synkas med stämningen.

Han får fram att han ska till sjukhuset i dag. Han är sjuk. Han ska opereras. I morgon. Tumör. Cancer.

– Varför har du inte sagt något? Pappa! Vad är det som händer?

Han tittar ner i sin tallrik. Skakar på huvudet. Han har bara inte velat oroa någon.

Jag stoppar i mina hörlurar. Det räcker.

Kanske var det ändå meningen att jag skulle höra den där konversationen.

Kanske är det bra att då och då få en påminnelse om hur skört livet är.

Hur det oftast bara pågår, med att-göra-listor som byggs på och byggs på. Förblindade vandrar vi runt med våra vardagliga bekymmer tills det plötsligt händer någonting som får oss att vakna upp. Att inse att allt det där vi trott varit så viktigt egentligen bara är en illusion. Det är inte det viktiga. Men det är lätt att glömma.

Det viktiga är de relationer vi har. De vi älskar. 

Kärlek kommer alltid, alltid trumfa allting annat.

Kategorier Kärlek | Kommentarer

Självkärleksövning.

av Zandra Lundberg

Se dig själv i spegeln och säg ”jag älskar dig”.

Jag läste det här för tre år sedan och testade väl någon gång då. Det kändes fruktansvärt. Vidrigt. Som ett skämt.

Jag trillar över samma övning i en bok jag läser nu och testar på nytt. Jag märker hur lätt det kommer. Jag älskar dig. Som om jag nästan är lite fnittrig och småförtjust i att säga det.

Jag älskar mig. Kanske inte alla dagar. Men de allra flesta.

Det tog tre års jobb, men det är fanimej inte omöjligt att komma överens med sig själv.

Testa själv. Säg ”jag älskar dig” till spegelbilden varje dag i 30 dagar. Säg det som att du menar det. Även om det känns löjligt och osant till en början. Du kommer att märka skillnad. Jag lovar.

IMG_3465

Livet är 30 000 dagar.

av Zandra Lundberg

Jag tänker på hur otroligt lätt det är att stagnera. Att bara nöja sig med ett liv som känns halvdant.

Det kanske gått så långt att man kanske inte längre ens reflekterar över att det är halvdant. Det bara är. Inte för att man känner sig så vidare värst glad eller inspirerad så ofta. Men vem fan gör det, kanske du säger.

 

När jag var i Indien träffade jag många människor som var som jag. Folk som halvkämpar sig genom livet. Man försöker ha en positiv syn på alltihop men nog fan är det rätt många dagar som fylls med blaha. Tomhet. Ytterligare en dag som läggs efter en annan.

Sen fanns de andra.

På pappret var det väl inte så stor skillnad på våra och deras liv.

Men i verkligheten går det knappt att jämföra.

Jag vet inte vad man ska kalla den här typen av människor, kanske folk som lever sina liv till fullo?

 

Någon sa till mig att man får ungefär 30 000 dagar.

Tänk att du alla de här dagarna får göra ett val. Redan här kommer det finnas någon som uppretat skriker ”men alla människor har inget val!” – vi kan direktkvalificera dem till kategorin människor som inte lever sina liv till fullo.

Människor som lever sina liv till fullo behöver inte vara rika. Det handlar om någonting annat. En inställning kanske.

Att fylla sitt liv med glädje, meningsfullhet och tillit. Jag tror att det är avsaknaden av det här som gör att livet bara blir dagar av blaha som stuvas på varandra.

 

En av de här människorna jag träffade var städerskan som städade mitt rum. Hon hade vackra gröna ögon och log ett så brett leende att det nästan höll på att växa ut utanför kinderna. Hon sjöng högt när hon städade. Hon gastade till sina kollegor som städade ett annat rum och ibland skrattade hon så att hon höll på att kikna åt någonting de sagt. På eftermiddagarna kunde jag se henne sitta i skuggan vid receptionen och dricka en kopp te. Hon blundade vördnadsfullt för varje klunk, som om det vore välsignade droppar. I hennes värld var det förmodligen det. Det fanns så mycket tacksamhet kärlek i den här människan.

Sista dagen lämnade jag dricks till henne på rummet. Jag drog loss en liten pappersbit från mitt anteckningsblock och ritade ett hjärta och en sol.

 

Precis innan jag skulle hoppa in i taxin kom hon hastande efter mig med lappen i högsta högg.

”For me?” frågade hon.

Jag nickade.

Hon tryckte lappen mot bröstet och tunga tårar trillade ner för kinderna. Vi kramade om varandra och sen packades min väska in i bilen och vi började åka iväg. Efter några hundra meter vände jag mig om och då stod hon kvar på samma plats, med ena handen på hjärtat, ivrigt vinkande med min lapp i den andra handen.

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 18.00.57
Kategorier Kärlek | Kommentarer

Jag älskar dig. Inget svar.

av Zandra Lundberg

Det här är säkert tolv år sedan men jag minns det så väl.

Jag låg ytterst i min pojkväns lilla säng. Precis innan vi skulle somna så viskade han ”jag älskar dig”. 

Jag svarade inte. Låtsades att jag sov.

Vi hade väl träffats i … kanske en månad? Jag låg där tyst och var både besviken och förbannad.

Jag hade fått lära mig att älska är någonting stort. Att säga ”jag älskar dig” till någon är inget du hasplar ur dig så där bara, som han gjorde nu. Det tar TID att älska en människa. Jag vet inte ens var jag fått det här ifrån. Det bara var så. Att man älskar någon kanske man säger om flera månader, när det verkligen är PÅ RIKTIGT. 

Tidshopp, tolv år framåt i tiden:

jag sitter på ett stengolv i en yogasal i Indien. Varje söndag ska vi dela med oss för varandra vad vi känner och tänker. Den senaste veckan har jag haft det rätt jobbigt. När det är min tur sväljer jag klumpen av gråt och säger ”jag har haft det tufft några dagar nu. De flesta av er har säkert noterat att jag varit väldigt sluten. Jag vill bara att ni ska veta att jag gillar er alla väldigt mycket”. 

Jag hör mig säga ”jag gillar er alla”.

Gillar.

Jag gillar er alla. 

På något vis känns det inte rätt i magen. Jag har så mycket mer kärlek att ge och jag är så förbannat less på att hålla tillbaka. Att hela tiden bära på någon rädsla att vara för mycket. Inte säga för mycket. Inte vara för mycket. Inte älska för mycket.

Var kommer den här rädslan ifrån, undrar jag? Varför tror jag att jag vinner något på att hålla igen? Varför känner jag ett behov att skydda mig själv? Från vad? Vad är jag egentligen rädd för? Att inte få någonting tillbaka?

Jag jobbar mycket på att öppna mitt hjärta. Det som jag knappt ens haft en aning om att varit stängt.

Veckan därpå sitter jag i ringen igen, tackar allihop och säger att jag älskar dem. Det kommer direkt från hjärtat. Det känns så starkt och härligt att jag börjar gråta.

Jag tänker för mig själv att vad som än händer så kan det aldrig, aldrig vara ett problem att ge för mycket kärlek. Se på världen hur den ser ut i dag! Det behövs inte människor som sprider negativitet och hat. Det finns det redan av i överflöd. Det behövs kärlek. Ge så mycket du bara kan och orkar.

DSC_1454
Kategorier Kärlek | Kommentarer

En text till dig som har det tufft just nu.

av Zandra Lundberg

Jag har haft en jobbig helg. Mycket självtvivel. Förtvivlan. Rastlöshet. Jag ringer människor och frågar om de tror att jag har en livskris. Det är konstigt hur någonting en dag kan kännas som en spännande förändringsprocess och en annan dag som en kris. Jag söker någonting utifrån, antar att det är tröst. 

Därför skriver jag den här texten. Till dig som känner dig vilsen. Som känner att det liv du lever exakt just nu kanske inte är det rätta. Till dig som känner dig motivationslös. Trött. Ledsen. Förvirrad. Oroad.

Trots att det är strålande vårväder och människor lägger ut fantastiskt vackra bilder på Instagram: kaffekoppar, utefikor och långpromenader. Kanske lägger du också ut bilder. Kanske kändes det underbart i exakt det ögonblicket, men ändå känner du dig tom nu. Det går upp och ner. Ibland känns det som att du är en av alla de där människorna som har ett sammanhang, som skrattar i grupp, känner tillhörighet, mål och mening. Ibland är du bara en människa som observerar alla andra som verkar ha det så jävla härligt.

Jag vill att du ska veta att jag känner dig. Jag kanske inte känner dig i verkligheten, men jag känner dig.

Jag känner dig, för allt det där du känner har jag också känt.

Jag vill att du ska veta att du är stark. Du kanske inte känner dig stark, men det är du.

Du tror kanske inte att du orkar, men det gör du. Jag lovar dig det.

Det kan kännas som att du vill ge upp: så ge upp då. Släpp allt. Släpp alla tankar om hur du borde vara, eller hur saker och ting borde kännas och se ut just nu.

Överlämna dig till livet för ett tag. Låt det bära dig. Ge fan i att kontrollera, planera, styra, ställa och försöka förutse.

Lägg handen på hjärtat och känn att det slår. Känn dina andetag.

Det finns så mycket kraft inom dig. Så mycket kärlek.

Jag älskar dig. Vi kanske aldrig har träffats men jag älskar dig. Har ingen sagt det till dig i dag så säger jag det: jag älskar dig. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Jag tror på dig. Jag tror på dina idéer och dina drömmar. Min önskan är att du ska få styrka och kraft att förverkliga allt du vill förverkliga. Mod att våga allt du vill våga. Att du är stark nog att leva med ett öppet hjärta även om det kommer perioder då det känns som om du är liten i världen och stretar i motvind.

Älskade underbara människa. Du är värd att ha det fantastiskt och bli uppskattad för allt du är.

Den här texten är precis lika mycket till mig själv som till dig. Ibland behövs det bara lite extra kärlek på vägen.

Kategorier Kärlek | Kommentarer

En krönika om förälskelse.

av Zandra Lundberg

Jag tänker ibland att jag kanske inte ska skriva så mycket om mitt kärleksliv. Det är ju egentligen privat. Men jag har aldrig riktigt förstått de där gränserna. Personligt och privat? Vad är ens det?

Nåväl. Vi får se hur det blir. Här är i alla fall en text om förälskelse:

tumblr_lrulp0euhb1qaalu9o1_500_large_174570842tumblr_memdi55joj1qfkdcoo1_500_50db3813ddf2b32cc600638fF_r_lskelse tumblr_ltdlxue46c1qjnoobo1_500

I en månad i sträck hade jag gråtit. Inte gått ut och träffat människor, bara gått långa promenader med hunden. Suttit på bänkar och stirrat med tom blick framför mig.

Det är märkligt att vara ledsen när det är mitt i sommaren. Solen gassar och skrattande människor går med badhanddukar över axlarna.

Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men ibland blir livet inte alls som man vill.

 

Nu är sommaren på väg att bli höst och vi sitter fyra personer på en uteservering vid Nytorget. Jag äter en tysk rätt jag inte ens kunde uttala namnet på (”späschl?”, ”spezl?”). Jag känner inte mannen som sitter bredvid mig, men jag vet att han är speciell.

Jag säger till honom att han har bra hår. Han skrattar lite. Jag vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt.

När vi skiljs åt vill jag så gärna ge honom en kram men jag vågar inte.

 

Egentligen var jag trött på allt vad relationer heter. Så där som man är efter ett smärtsamt uppbrott.

Men jag tänker för mig själv att om han hör av sig så är det meningen.

Jag tänker på honom varje dag de första veckorna.

Tiden går och bilden av honom suddas ut. Tankarna upptas av helt andra saker. Jobb. Vänner. Jag anmäler mig till flera intressanta kurser. Försöker lära mig stå på huvudet.

Två månader senare, sent en fredagskväll, får jag ett mejl.

 

Det är lördagskväll i januari och jag är fortfarande pirrig i magen när jag ringer på hemma hos honom. Jag har ännu ingen aning om vad han brukar laga till middag på vardagskvällarna eller vad han lyssnar på för musik när han är glad. Jag har inte ens sett alla hans kläder.

Jag sitter på en stol och tittar på när han lagar mat och känner att jag aldrig känt mig så mycket jag som när jag är med honom.

På kvällen somnar han före mig. Jag stryker med fingrarna över håren på hans arm och tänker att verkligheten så sällan är som jag tror. Den där uppslitande separationen som då, i somras, var det värsta som kunde hända hade uppenbarligen en mening. Jag kunde bara inte se det då.

Egentligen var det inte slutet på någonting. Det var en process jag behövde gå igenom för att öppna upp för någonting nytt.

 

Vi sitter på en restaurang i Gamla stan. Jag kan knappt behärska mig. Det är så mycket jag vill veta, så många frågor jag vill ställa. När grät du senast? Vad ångrar du mest i livet? Tycker du om pesto? Hur kan ditt hår alltid vara så perfekt? Vad vill du göra om tio år? Vilken var den senaste låten du lyssnade på? Är du rädd för att dö?

Jag gör mitt bästa för att vara närvarande i stunden. Jag vill helst frysa tiden. Alltid vara så här förälskad som jag är nu.

 

Samtidigt kan jag inte låta bli att stundtals vara realitisk. Det kommer inte alltid att vara så här. Det kommer att komma en tråkig vardag. Jobbtrötthet och tjafs om mat. Det kommer att komma svackor. Det gör det för alla förr eller senare, sägs det.

Just exakt nu känns bara så osannolikt att det skulle hända oss.

Krönika i Aftonbladet Söndag. 

Kategorier Kärlek | Kommentarer

Var försiktig vad du önskar, universum levererar fortare än vad du tror.

av Zandra Lundberg

En person som står mig väldigt nära beställde en man från universum. 

Ni som är bekanta med attraktionslagen vet vad jag menar. Jag tror på det, främst för att jag har sett bevis på att det fungerat. Både i mitt och andra människors liv. Fråga mig bara inte hur. Jag nöjer mig med att vissa saker helt enkelt inte kan förklaras.

Rent konkret gjorde hon så här: hon satte sig nere vid havet och sa ”jag är redo, du kan komma nu”. Hon specificerade också vilka kvalitéer och egenskaper hon ville att den här människan skulle ha. Vissa punkter var väldigt detaljerade.

Bara någon månad senare stötte hon på honom. Den här mannen som matchade precis varenda ett av alla hennes önskemål.

De lever tillsammans i dag.

”Du ska vara försiktig vad du önskar, för universum levererar fortare än vad du tror” sa hon en sen kväll i somras.

Jag fascinerades av hennes berättelse, men tänkte inte så mycket mer på det hon sagt.

När min förra relation senare tog slut så skrev jag mycket. Jag vände och vred på varenda en liten känsla i ett block jag hade. All min ilska, besvikelse och all sorg. Rad upp och rad ner. Jag gjorde andra, till synes kanske märkliga grejer. Skrev ner alla människor jag kunde komma på att jag stött på i livet och deras stjärntecken. Jag la timmar på att teckna stjärnor och månar och blommor och träd. Lyssnade på låtar och skrev ner alla textrader som tilltalade mig. Skrev tacksamhetslista efter tacksamhetslista för att komma på fötter igen.

En förmiddag på balkongen skrev jag också ner vad jag egentligen ville ha av en relation. Hur jag önskade att den andra människan skulle vara. Inte med någon önskan om att träffa någon – tvärtom. Jag var inställd på och såg fram emot att leva ensam en längre tid. Jag ville bara tydliggöra mina önskemål för mig själv, så att jag skulle ha någonting att falla tillbaka på den vackra dagen jag står där, förblindad av förälskelse, passion och attraktion, redo att blint kasta mig in i tvåsamheten på nytt.

Och ja.

Sen dök han ju upp.

Snabbare än jag hade kunnat föreställa mig. Men vid det laget hade jag glömt bort min lista.

Någon månad senare bläddrade jag igenom mitt block på måfå och hamnade på just den sidan. Det var nästan skrämmande. Varje punkt stämmer. Varenda en. Och här skulle jag kunna skriva en massa klyschiga saker, om hur rätt det känns. Men jag hoppar över det. Det enda jag vet är att det känns oerhört bra just exakt nu. Vad som händer i morgon eller om en timme har jag ingen aning om.

Ja.

Livet är magiskt. Jag levde länge i tron om att det inte var det och vad som nu är rätt eller fel lär jag väl aldrig få veta.

 

Det jag vet är att det finns magi om jag väljer att se det och livet blir så otroligt mycket härligare, så varför inte?

tumblr_lbll0fujq51qcleh8o1_500_large tumblr_lb8t8mxoQ51qd7t5co1_500_large

Drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv.

av Zandra Lundberg

Jag har aldrig drömt om att skaffa familj. Jag har aldrig ens drömt om att bo tillsammans med någon. Jag har aldrig drömt om gemensamma möbler eller delade matkonton.

Jag har inte haft drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv, för att citera Lundell.

Däremot har jag lurat mig själv att jag drömt om allt det där. Jag lurade mig själv så pass bra att jag gick på det, flera gånger om. 

Det jag har drömt om har varit kärlek. Någon som kan få mig att känna mig som en hel människa. Och nej, det är inte den funktionen en partner ska ha, men det är sanningen och shit happens hela tiden i den här världen. Bara att hacka i sig.

Men i förälskelse, i den omtumlande upplevelsen att träffa en annan människa är det lätt att hamna på glid. Åsidosätta sina egna behov, drömmar och tankar om framtiden. För att i stället göra det man förväntas göra. Det som andra gör. Som många andra drömmer om. Jag var bara 19 år första gången jag satt i en stor trea med matsalsbord för åtta personer, en måttanpassad köksö, en hund och två bilar.

Jag trodde att det var det jag ville.

Hur kan jag veta att det inte var det jag ville? Jo, för att jag kväll efter kväll i den där gigantiska divansoffan i vardagsrummet fick smärre panikångestattacker. För vad var nästa steg i mitt liv? Att vi skulle flytta till ett hus? Renovera? Skaffa barn? Leva lyckliga resten av våra dagar? 

Fan heller. Jag orkade ju knappt se till att ta bort nagellacket innan det flagnat bort av sig självt.

Det konstiga var att jag inte gjorde kopplingen. Jag kopplade inte ihop min ångest med det liv jag levde. Jag trodde att ångesten berodde på en massa andra saker. Att det var mycket på jobbet eller att jag inte oljat in utemöblerna eller att jag blivit för full på någon grillfest. I stället ägnade jag mig åt min favoritsysselsättning, att klanka jag ner på mig själv: HUR kan jag må så dåligt när jag har det så otroligt bra?

I efterhand är det självklart. KLART att jag mådde dåligt! Jag lekte familjeliv trots att jag inte var det minsta på det klara med mig själv. Jag levde någon annan människas dröm. Jag hade förmodligen aldrig ens ställt mig frågan: vad VILL du? Vad drömmer DU om? Vad längtar DU efter?

Däremot fanns frågorna kring vad VI skulle göra härnäst ständigt närvarande. Och det fanns ju alltid någonting nytt vi kunde sysselsätta oss med för att slippa fundera! Skaffa en båt, tapetsera om eller tjafsa om middagsmaten – i stället för att låtsas om den stora elefanten där bredvid i divansoffan: den molande, plågande känslan i magen som sa att  någonting inte stod rätt till.

Jag gjorde alltså ingenting åt saken, spelade rollen som den nöjda flickvännen och han spelade rollen som den nöjda pojkvännen (eller så kanske han var nöjd, jag har faktiskt ingen aning).

Tills en dag då jag började göra revolt. Jag ville inte såra honom. Men det blev så i alla fall. Jag festade och kom inte hem förrän 10 dagen efter och gav honom en hånfull blick om han försynt vågade fråga var jag varit. För svaret på frågan var att jag somnat på efterfester i soffor bredvid killar jag inte alls borde ha sovit bredvid. Men det kunde jag ju inte säga. Det hade ju förstört hela det idylliska liv vi byggt upp. Det var både han och jag smärtsamt medvetna om.

Det tog slut sen. Många ångestfyllda nätter och bråk och svek och tårar senare.

Vad lärde jag mig av det?

Ingenting! 

Kastade mig in i nästa relation och började bygga upp ett liknande liv! (Insert slow clap). Och efter det: en gång till! (Standing ovation slow clap).

Så vad har jag lärt mig nu?

Att vara sann mot mig själv. Alltid.

Tyvärr är det en typisk sån där sak som är så fruktansvärt mycket lättare i teorin än i praktiken. Men jag jobbar i alla fall på saken.

Otrohet – förlåta eller inte?

av Zandra Lundberg
otrohet

Det är omöjligt att säga något allmängiltigt om otrohet.

När det väl har hänt så har det hänt. Då går det varken att gapa ”du bör aldrig acceptera det” eller lägga huvudet på sned och påstå att ”det går att förlåta”. Det finns inte några regler eller en mall att följa.

Hur ska man veta?

 

Jag har stått på båda sidor.

Jag har kommit in i en lägenhet där det står två halvdruckna vinglas på köksbordet. I sovrummet ligger min pojkvän naken i sängen med en annan kvinna.

Vad gör man? Det är inte direkt så att vanliga dödliga människor har några verktyg för att hantera en otrohet. Det finns inte några förberedande kurser eller någon utrymningsplan.

Jag gick på känsla. Det gör väl de flesta. Skriker rakt ut. Gråter. Försöker sansa sig, se klart på situationen. Skriker igen. Gråter igen.

Ilska, hat, förakt, sorg, svek och skam.

Sen den totala förvirringen som uppstår med en partner som är ångerfylld. En innerligt älskad människa som vill ställa allting till rätta. Som är redo att göra vad som helst. Att prata och söka hjälp. Lovar och svär att det aldrig ska hända igen. Plötsligt är det du som blivit sviken som till synes har all makt.

Där och då kan ingen annan människa säga vad som är rätt och fel.

Hur ska man veta?

Förlåta eller inte förlåta? Bara du kan bestämma.

Jag valde att ”förlåta”. Innerst inne kom jag aldrig över det.

 

Ett par år senare var det jag. Det var jag som låg där i sängen bredvid en annan man. Attraktionen kvällen innan hade varit så otroligt stark. Det kändes där och då, efter alldeles för mycket vin, som att ingen annan människa någonsin sett mig som han gjorde.

Självklart visste jag att det var fel, ändå ville jag ingenting annat än att han skulle hålla om mig, vara nära. Viska snälla saker i mitt öra. Ord jag så länge längtat efter att få höra.

Ombytta roller dagen efter.

Jag stod och grät och bönade om förlåtelse. Jag var i upplösningstillstånd, desperat.

Så här i efterhand undrar jag: ville jag verkligen ha den där förlåtelsen? Eller ville jag ha en bekräftelse på att det jag gjort var okej? Se om jag kunde lyckas få honom tillbaka?

Troligtvis var det så. Även om jag aldrig hade erkänt det för mig själv då.

Men när man inte ens vet själv, hur ska då någon annan veta?

Krönika i Aftonbladet. 

Sida 1 av 8
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB