Arkiv för kategori Personlig utveckling

- Sida 1 av 15

Tyda drömmar.

av Zandra Lundberg

Jag har inte drömt så där vidare värst mycket drömmar om nätterna de senaste åren. Eller åtminstone inte kunnat minnas vad jag har drömt. Jag tror de försvann under åren jag åt antidepressiva och sen kom de aldrig riktigt tillbaka.

Jag läste någonstans att inte drömma kan bero på att man inte visat tillräckligt stort intresse för sina drömmar, att man anser att de inte har någon betydelse. Då kan de bara försvinna. Ledsamt ju.

Jag vill inte ha det så. På något vis tror jag att drömmar ger signaler om vart vi är på väg eller indikationer på saker i det vakna livet. Jag säger inte att jag köper drömtydning rakt av, men jag tror att det finns NÅGONTING där. Jag vill försöka bli mer lyhörd och faktiskt börja intressera mig för vad det är som utspelas i mitt huvud när jag sover.

Så för någon månad sedan la jag mig bara i sängen före jag skulle sova och tänkte intensivt på att jag ville ha tillbaka mina drömmar. Jag är öppen för mina drömmar, jag är öppen för mina drömmar, mumlade jag för mig själv.

Och MYCKET RIKTIGT! Drömmarna dök upp på nytt! Jag försöker nu varje natt innan jag ska sova på ett snällt sätt bara bjuda in drömmar, bara genom att känna mig öppen för dem. Och var och varannan natt kan jag minnas vad jag drömt.

Jag drömmer mycket om otrohet. Att en annan människa är otrogen mot mig.

I natt var drömmen så stark att jag vaknade väldigt berörd, ilsken och förkrossad.

Det lilla jag läst om drömtydning så har jag förstått att allt i mina drömmar representerar sidor av mig själv. Det är alltså jag som på något vis är ”otrogen”. Eller kanske osann mot mig själv, på något vis.

Det fanns också en teori om att om man förändrats snabbt som person så kan man också känna sig ”otrogen” mot den människa man har varit.

I alla fulla fall.

Jag är så otroligt peppad på det här nu! Känns som en ny hobby, hehe. Drömmar! Bring ’em on!

IMG_3723

En enkelbiljett till Bali. Ny tid, ny blogg, ny resa.

av Zandra Lundberg
IMG_3645

Det var så fint. En bloggläsare skrev till mig för någon månad sedan: Din blogg är så bra. Även om jag önskade att du flyttade till en mysigare bloggportal där du kändes ‘friare’… Nu känns det som om du bor i andra hand och måste anpassa dig efter ägarens möbler och inte kan tapetsera om eller spika upp dina egna tavlor…

Lite så har jag faktiskt känt på sistone.

Aftonbladet har gett mig så mycket. Herregud, de har trott och satsat på mig sedan jag var 22 år.

Jag har bloggat om depressioner, olycklig kärlek och yoga. Allt har liksom fått rum här.

Men nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv.

På så många olika plan. 

Redan när jag åkte från Indien började en ny plan utkristallisera sig. Jag känner att det här är nästa steg. Det här är vad jag behöver göra. Jag är så säker. Jag är inte ens rädd. Det är märkligt. Jag som alltid brukar vara rädd. Det enda jag vet att de senaste tre åren när mitt hjärta sagt åt mig att göra något så har det som kommit ut på andra sidan blivit fantastiskt.

Så. I höst kommer jag att åka ut på en längre resa. Troligtvis kommer jag att börja med en enkelbiljett till Bali.

Jag gör den här resan för mig själv, jag åker ensam, för att få klarhet i vad jag vill och vart jag är på väg. Jag vill följa flödet. Meditera, yoga och möta människor som kan berika tillvaron på vägen. Få en djupare kontakt med mig själv. Jag vill göra mig av med rädslor och bagage jag inte längre behöver. Vidga mina perspektiv. Det är så klart en fysisk resa: jag kommer att förflytta mig till andra sidan jorden (typ), men fram för allt är det en inre resa.

Egentligen är det ren och skär dårskap. Jag har inte ens särskilt mycket pengar just nu. Men det är saker hjärnan berättar för mig. Hjärtat säger bara: åk. Allt kommer att lösa sig.

Den här resan kommer att innebära en ny blogg. Jag kommer att börja skriva för Amelia i augusti.

Det känns bara så rätt. Det känns som en plats där jag kan få bli friare och spika upp mina egna tavlor och tapetsera om. Jag får samsas på en härlig portal med fina bloggare som Malin Berghagen och Underbara Clara. 

Allt känns väldigt lätt och rätt just nu.

Jag är på väg och jag vill väldigt gärna att ni som läst den här bloggen ska följa med.

Jag kommer att skriva inlägg i den här bloggen sporadiskt under juni-juli. Tankar om livet och säkert en del om yoga. Men den kommer inte att uppdateras särskilt frekvent. Och från och med augusti är det alltså Amelia som gäller.

Det säkraste sättet att få uppdateringar kring vad som händer framöver är via mina Facebooksidor.

Zandra Lundberg är den där jag kommer att uppdatera och länka mina texter från.

Zandras yoga uppdaterar jag med var och när jag kommer att hålla yogaklasser. Först och främst i Stockholm och på Åland.

Ja … Livet kan vara så här. Det kan kännas så här. Jag trodde aldrig det. Men det var när jag vågade tro som allt började falla på plats. Så oerhört spännande. Ett stort äventyr. Jag vill så gärna att du kommer med. Att du läser och att du förhoppningsvis också vill och vågar göra det som ditt hjärta säger åt dig att göra.

IMG_3644

IMG_3653
Gillar du?

Följa drömmen, i dag.

av Zandra Lundberg
unnamed

Jag läser en artikel där kända kvinnor berättar vad de skulle sagt till sig själva när de var 20. 

Den finns i senaste numret av Solo (där jag för övrigt skriver krönikor varje månad!). 

Det handlar om i princip två saker: lyssna mer till ditt hjärta och följ dina drömmar.

Vid närmare eftertanke kanske det till och med är samma sak.

Det är intressant det där. Hur vi människor gärna skjuter upp saker. Vi är väl lata av naturen, antar jag. Följa sin drömmar? Äsch, det är väl något man kan göra sen. Eller? Eller så gör du det nu. I dag. 

Sätt dig ner och formulera för dig själv vad det är du vill göra och ta första steget mot att förverkliga det.

Jag vet hur jag själv kan se saker framför mig som totalt ouppnåeliga. Varför känns det ouppnåeligt? För att jag inte vet exakt hur jag ska ta mig dit. Och när jag inte vet så blir jag rädd. Och när jag blir rädd så börjar jag tänka att en massa andra redan kan göra det som jag vill göra mycket bättre. Jag tänker att det är krångligt. Alltför krångligt. Det är så mycket enklare för alla andra människor som redan har ett kontaktnät och erfarenhet.

Så sitter jag där. Surmulen och frustrerad. För att jag i mitt huvud redan satt upp gränser som gör att jag aldrig kommer att kunna följa min dröm.

Det är ju skrattretande, är det inte?

Det är ju bara att tacka gudarna att inte alla människor här i världen sitter med samma tänk, för då hade ju aldrig någonting blivit förverkligat. Alla hade bara suttit handlingsförlamade, låsta i sina huvuden.

Så här tänker jag: världen vinner faktiskt på att jag följer mina drömmar. Världen vinner på att jag mår bra och sprider vänlighet och glädje runt omkring mig.

Det kan tyckas futtigt. Jag är ju bara EN människa.

Men jag i min tur kanske kan inspirera någon annan. Ha energi, kraft och ork att hjälpa någon annan mot deras dröm. Och den personen kan i sin tur hjälpa någon.

Det måste väl rimligtvis vara bättre för världen än att vi alla sitter på varsin kammare och tjurar över att vi aldrig kommer att lyckas?

”Våga satsa och tro på dig själv – man kan bli och göra exakt det man vill. När man är ung är det svårt att förstå att det faktiskt är så enkelt att alla ens drömmar är genomförbara om man är beredd att kämpa hårt. När jag var yngre gjorde jag en hel del olika saker som jag nu i efterhand har insett har bidragit till den jag är i dag och var jag är karriärmässigt. Jag kunde aldrig ana att de val jag gjorde då skulle påverka min framtid i den utsträckningen. Mitt råd är att våga lita på sin magkänsla och lära sig av de erfarenheter man samlar på sig, låt allt få ta sin tid och stressa inte fram saker, det blir oftast inte bra då”. 

Karin Söderlind, vd för Dagmar.

Gillar du?

Självkärleksövning.

av Zandra Lundberg

Se dig själv i spegeln och säg ”jag älskar dig”.

Jag läste det här för tre år sedan och testade väl någon gång då. Det kändes fruktansvärt. Vidrigt. Som ett skämt.

Jag trillar över samma övning i en bok jag läser nu och testar på nytt. Jag märker hur lätt det kommer. Jag älskar dig. Som om jag nästan är lite fnittrig och småförtjust i att säga det.

Jag älskar mig. Kanske inte alla dagar. Men de allra flesta.

Det tog tre års jobb, men det är fanimej inte omöjligt att komma överens med sig själv.

Testa själv. Säg ”jag älskar dig” till spegelbilden varje dag i 30 dagar. Säg det som att du menar det. Även om det känns löjligt och osant till en början. Du kommer att märka skillnad. Jag lovar.

IMG_3465

Osynliga regler.

av Zandra Lundberg

Alla dessa osynliga regler vi sätter upp för oss själva. Som begränsar oss. De grundläggs och späs kanske på av lärare, släktingar, föräldrar och vänner. Av samhället.

Och det går att skylla på dem. Men värst är faktiskt vi själva. Jag själv. 

För plötsligt stod jag där en dag och trodde att ingenting var möjligt. Att jag måste vara på ett visst sätt, så som alla andra. 

Ett exempel: Det fanns en tid då jag till och med var rädd för att gå till jobbet med ett klädesplagg som stack ut för mycket.

”Nej, det här är väl inte riktigt jag” tänkte jag för mig själv och hängde moloket tillbaka en röd klänning i garderoben för att istället dra på mig en urtvättad gammal svart. Jag ville bara rätta mig i ledet. Vara som ”alla andra”.

Men tänk om det är så att ”alla andra” känner likadant?

Tänk om alla andra också bär på en massa outtalade drömmar och har klädesplagg de aldrig skulle våga använda av rädsla för vad någon annan ska tycka och säga?

Kanske är allt det som jag i mitt huvud kallar ”alla andra” bara en illusion. En ursäkt för att inte behöva vara mig själv. För att jag inte har modet. I alla fall för att jag tror att jag inte har modet.

Precis som jag ursäktar en massa saker i mitt liv. Varför skriver jag inte min bok? Jag har ju alltid drömt om att skriva en bok. Jag har inte tid, mumlar någon del av mig.

Jag har visst tid. 

Herregud, jag har tid att titta på youtubefilmer och scrolla på Facebook och älta mina problem med kompisar. Jag har inte ens några skrikande små barn eller ett hektiskt jobb som advokat att skylla på. Det här är sanningen: jag har tid att sätta mig ner och skriva en bok precis när som helst.

Möjligen är det bara så att jag är så rädd att det inte ska bli bra. Att jag är RÄDD att lägga ner en massa tid och sen ska den ändå bara kastas i en byrålåda och ligga där och gulna.

Läste ett citat av Rumi i går.

“Run from what’s comfortable. Forget safety.

Live where you fear to live.
Destroy your reputation.
Be notorious.”

Bara den korta meningen ”destroy your reputation” skrämmer mig. Vad jag nu har för rykte att leva upp till ens? ”Be notorious”, nej hua! Då sitter jag hellre i båten, går med svarta kläder som ”alla andra” och fortsätter drömma om den här boken jag aldrig kommer att ha tid att skriva.

Märkligt.

Sen kör någon jävel förbi en en vacker dag. Med röda klänningar och böcker. Och då blir jag arg. Inte på sig själv, utan på den här personen som vågade. Så gör jag det till ytterligare en ursäkt: nu har ju redan någon annan skrivit en bok!

Ännu märkligare.

Nä. Lika bra att se till att våga direkt.

Stora ändringar – ett annat liv?

av Zandra Lundberg
IMG_3238

Jag vaknar en timme senare än vanligt på måndagsmorgonen.

Det får ta den tid det tar att vakna ordentligt, tänker jag och drar mig en kvart till.

Jag snor en halvtimme av det som jag brukar kalla min arbetstid och mediterar.

Just nu kanske det är exakt det arbetet som behöver göras och ingenting annat.

Pengarna sinar på kontot, men jag vet att det kommer att komma lite nya om ett tag.

Jag sätter på mig en långklänning och äter en till frukost bara någon timme efter att jag ätit den första. Inombords känner jag mig lätt.

 

Ibland är jag lite skrämd av den här personen jag blivit sedan jag kom hem från Indien. Hon måste ju göra saker! skriker en del av mig. Hon måste ju jobba mer! Sitta framför datorn mer! Nio till fem annars blir det ingenting av någonting. Vad är det för slacker som hamnat i min kropp?

 

Nej, säger – nästan skriker – en annan del av mig.

Just nu ska du inte dränka dig i jobb.

Du ska hålla dig öppen för möjligheter i stället.

Så i stället för att sätta mig vid datorn och mejla gamla uppdragsgivare så går jag en promenad och funderar över mitt nästa drag här i livet. När jag kommer tillbaka in igen lägger jag upp ett Facebookevent om en yogadag på Åland. Den blir fullbokad på bara tre dagar. Jag känner mig nästan yr av tacksamhet och glädje. Det här är ju otroligt, tänker jag för mig själv.

 

Min pojkvän och min kompis ler när jag säger att jag nu bara tänker koncentrera mig på att vara glad och må bra, för jag har mina misstankar om att det är då livet plötsligt kommer att börja hända på riktigt.

Det må låta naivt. Men jag vill ändå veta: vad mer kan hända om jag bara släpper kontrollen och följer flödet i stället för att kontrollera och planera mitt liv in i minsta detalj? Kanske är det där de riktigt stora underverken väntar.

Projicerade drömmar.

av Zandra Lundberg

Jag älskar att vara förälskad. Jag älskar att vara i en relation, att vara kär, att få bry mig om och betyda någonting för en annan människa.

Men.

Jag inser också att jag i varje relation jag haft sett det som en chans att lämna allt och åka ut i världen. 

För om jag kan göra det tillsammans med någon, då är det ju inte lika läskigt.

För mig har det varit helt otroligt varje gång det gått upp för mig att mina pojkvänner faktiskt inte alls varit särskilt intresserade av att testa på en tillvaro i Indonesien eller på Santorini eller den irländska landsbygden. De har varit fruktansvärt nöjda och glada med att bo där de bor och jobba med vad de jobbar med.

Det är ju i mig det kryper! Det är jag som har den här rastlösheten inom mig. Det är jag som varit deprimerad och haft ångest och någonstans alltid haft en gnagande känsla som säger mig att jag inte lever mitt liv så som det ska levas. En diffus känsla av att det finns någonstans jag borde åka, någonting annat jag borde göra.

Sanningen är att min rädsla varit alltför stor för att göra det på egen hand. Därför har jag gjort mitt bästa för att försöka projicera över de här drömmarna på den jag är tillsammans med, för om en annan människa vågar så blir det enklare för mig att våga.

Man kan ju lugnt konstatera att jag sökt mig till fel typ av personer. Människor som redan har sina liv ordnade och inte alls har någon längtan efter någonting annat.

Och av det har jag fått ännu mer ångest för känslan av kluvenhet har blivit total. Å ena sidan vill jag iväg någonstans, till ett diffust mål som jag inte ens kan sätta ord på vad det är. Å andra sidan är jag kär och är inte redo att ge upp den relationen.

Nu är frågan: hur mycket kärlek är det? Är det egentligen inte bara rädsla? 

Om jag åker iväg och undersöker och utforskar det jag känner att jag behöver för att få ro i mitt lilla hjärta, då finns ju alltid den här människan kvar.

MEN DÅ KAN HAN JU HA TRÄFFAT NÅGON ANNAN, har jag bölat för mig själv.

Ja. Helt rätt Zandra.

Men då var det väl kanske inte meningen.

Jag gjorde mig av med en hel del rädslor i Indien, men fortfarande är jag rädd. För vad händer egentligen om man åker iväg bara på måfå och litar på vad livet bär en? Det kan jag aldrig veta förrän jag testat. Och ovisshet är alltid läskigt.

Och i ovissheten gäller det som vanligt att acceptera det som är. Ha tillit till att allt är som det ska. Att jag är på precis rätt väg. Min väg.

Inte någon pojkväns väg, inte någon kompis väg, inte min systers väg eller min mormors väg. Min väg. 

DSC_1003

Förvirring och förändring.

av Zandra Lundberg
unnamed

Någonting startades inom mig i Indien och det pågår fortfarande.

En förändring. Jag är på väg mot någonting nytt. En ny fas i livet kanske. Och det skrämmer mig lite.

Jag har haft det rätt så tryggt och bra som jag haft det. Jobba hemifrån, säkrat min inkomst med en blandning av både mer och mindre stimulerande jobb varje månad, bott i den här lägenheten som jag köpt, som ingen kan komma och ta ifrån mig.

Det enda jag vet nu är att livet inte kommer att se likadant ut. Det kan inte se likadant ut, för någonting inom mig har förändrats och det betyder att saker omkring mig kommer att förändras. Det är det svåra och smärtsamma med utveckling. Herregud, jag vet knappt vad det nya är, vilket gör mig förvirrad.

Men jag tänker för mig själv: jag ska inte vara rädd. Jag har tillbringat alltför mycket tid åt att vara rädd. Nu mer än någonsin måste jag lita på att livet bär mig, att jag kommer att hamna precis där det är meningen att jag ska hamna.

Jag tänker en del på vad en tjej i Goa sa. Hon frågade hur gammal jag var och jag svarade att jag var 27, men fyller 28 i år.

– Jaha, då kommer ju din nya fas nu. 

Hon sa det helt naturligt. Som att alla i hela världen fattade vad hon pratade om. Jag fattade ingenting.

– Fas? 

Sedan sa hon någonting som jag inte riktigt uppfattade så jag kan återge det korrekt, men det någonting om sjuårscykler och att människor vid 28 brukar hitta ”en väg”. Ofta, sa hon, byter man yrkesbana helt. Eller bryter upp en lång relation. Eller skaffar familj. Någonting brukar i alla fall förändras. Tydligen. 

Jag funderar på det hon sa och jag känner den här förändringsprocessen inom mig och jag tänker att ingenting kommer att vara som det varit tidigare.

Tid att våga och satsa.

av Zandra Lundberg
zandra-2

Fina bilder av en fantastisk fotograf, Tiina Tahvanainen, som jag trillat över via bloggen och som jag tycker mycket om. 

När jag kom till Indien tog det en vecka för mig att varva ner. Att verkligen vara där, närvarande. Dricka en kopp te och bara dricka den där koppen te.

Konstigt att det ska vara en konst i sig. Sitta rakt upp och ner och dricka te. Hur svårt kan det egentligen vara? Rätt svårt vad det verkar. 

I samma stund som jag klev av planet på Arlanda så kände jag hur någonting skiftade. Jag hann knappt hämta min väska från bagagebandet (i sanningens namn hämtade jag aldrig väskan från bagagebandet för den dök aldrig upp, men det visste jag ju inte då).

Tankarna började direkt gå på högvarv, om saker jag måste fixa och oro kring hur min tillvaro kommer att bli nu.

Jag hade en sån bra känsla i kroppen när jag var i Indien. En varm, härlig känsla. Jag kände sådan support från lärarna och de andra deltagarna. Jag såg framför mig hur allting skulle falla på plats när jag kom hem, bara flyta på. Hur jag kommer att flytta, hitta en ny fin lägenhet i ett område där det finns mer grönområden och parker. Hur jag ska starta upp mitt yogaläreri nu under våren och sommaren. Bara jag följer mitt hjärta så kommer allt att falla på plats.

Jag kände sån tillit, sån trygghet. 

Sen kom jag hem.

Till den där tomma, ekande lägenheten i Enskede.

Inte bra.

Jag kände mig så liten. Som att verkligheten plötsligt blev påtaglig. Alla mina drömmar kändes krångliga. Det kanske inte ens går, tänkte jag. Kanske det inte ens finns någon som är intresserad av att yoga med mig. Det finns ju så många bra lärare. Jag gjorde det grava misstaget att börja googla ”yogalärare+jobb”. Det var ingen upplyftande läsning, direkt.

Var totalt sänkt hela dagen i går.

Sen vaknade jag i morse och tänkte: för i helvete, vilken typ av människa vill jag vara?

Vill jag vara den som tror på mina drömmar? Eller vill jag vara den som viker mig bara för att ”det kanske inte går”?

Jag bestämde mig för att jag helt enkelt bara får börja. Jag försöker hålla i den där härliga varma känslan av att allting faktiskt går bara man vill och hjärtat är med. Och så gick jag in och startade en Facebooksida för mitt yogande. Ni får så klart jättegärna gilla den om ni vill, den finns här. 

Skärmavbild 2015-04-10 kl. 12.34.01

Att följa sitt hjärta – i verkligheten.

av Zandra Lundberg

Jag åkte till lägenheten i Stockholm och lämnade min packning.

Men det är någonting nu, det är någon process som pågår inom mig. Jag kan inte bara våldföra mig på mig själv och trycka ner mig själv i fåtöljen och överösa mig själv med arbete och låtsas som ingenting. Så jag åkte till Åland och stannar ett litet tag.

Det är rätt så lätt att gå fem veckor i Indien och prata om att följa sitt hjärta hit och dit, att lyssna på sin inre röst. Men det är en helt annan sak att komma hem och faktiskt lyssna. Att göra det i praktiken, sätta sig ner och fråga: okej, vad är nästa steg? Vad är det jag behöver göra härnäst?

Jag vet att jag har alla svar inom mig, det är jag mer övertygad om än någonsin. Men svaren är inte alltid enkla och bekväma. Jag körde över mig själv redan en gång i Goa.

Det var en stekhet förmiddag och jag gick till receptionen för att få lite skugga. Där satt en tjej från Kanada och knappade på sin dator. Jag gillade henne, hade träffat henne på frukosten och kände att jag connectade med henne direkt. Jag visste att hon rest runt i Indien i ett par månader redan.

Nu frågade jag vad hon gjorde:

– Jag bokar om min biljett. Jag tänker stanna tre veckor till. Vi åker norrut, vill du komma med? 

Och en röst inom mig skrek ”JA, följ med. Fördjupa de här kunskaperna du fått. Åk och meditera”.

– Du får det att låta så enkelt, sa jag.

– Det är inte enkelt att bestämma sig. Jag har vetat att jag behöver göra det här i flera veckor, men jag har stridit med mina tankar,  jag grät i två timmar i morse samtidigt som jag yogade. Sen bestämde jag mig – det är det svåra – nu är det enkelt. Fundera på saken i alla fall. 

Så där har jag suttit då, i fem veckor och pratat om att följa mitt hjärta. Och när chansen kommer så ratar jag den. För jag mötte henne dagen efter, hon sken upp när hon såg mig och frågade:

– Följer du med?

Och jag svarade nej. Att det inte gick. Jag kunde inte.

Varför inte, kan man fråga sig. En oro kring vad som händer om jag inte kommer hem? Att jag inte ska tjäna tillräckligt med pengar? Vad andra människor ska säga? Att folk ska tycka att jag är oansvarslös? Tänk om jag bara stannar och så blir det inte alls bra, jag kanske blir sjuk? Jag kanske inte alls kommer fram till någonting och så har det bara kostat mig extra pengar. Tänk om, tänk om, tänk om.

Att följa sitt hjärta kräver att man står över sånt. Det kräver att man har full tillit till att den inre rösten har rätt, att den guidar mig på vägen. Inte många människor är redo för något sånt. Det krävs mycket mod.

Uppenbarligen var jag inte redo. Än.

IMG_2567
Sida 1 av 15
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB