Det dimper ner ett pressmeddelande från SVT i inkorgen. Så här det det ut:

Det kliar i fingrarna, jag skulle så gärna VILJA svara:

”Hej,

jag kommer på pressträffen den 7 mars för att höra hur det ska låta 2011! Jag har förståelse för att ni har det hektiskt så här i sportlovstider, men jag har bara en kort fråga:

Kommer det att finnas flyglar på plats??

Mvh.

Zandra Lundberg, Aftonbladet”

Det här är min skrivbordskollega Joni.

För en stund sedan utbrast han skärrat: Åh nej, jag råkade gilla Tomas Ledin på Facebook.

Jag: Tog du bort det?

Joni: Det är klart.

Det här är min kollega Jessica Isaksson, en vacker, snäll och – har det visat sig – mycket bloggkunnig människa. När hon jobbade på Expressen hade hon en följetong – av typen ”I morgon i bloggskolan…” – om hur man blir en bloggkändis.

Följer nu dessa tips slaviskt.

Nej, Persbrandt dök ju aldrig upp på Oscarsgalan i går. Nu undrar jag: Tittade han på den? Det MÅSTE han ju ha gjort! I så fall: Vad hade han på sig? Vad åt han? Hade han fixat håret? Grät han när ”Hämnden” fick en Oscar?

Jag vet inte riktigt vilken tanke som är mest ledsam: Den att Mikael Persbrandt satt hemma framför tv:n med upputsade lackskor och vit kostym, möjligtvis en piffig näsduk i fickan, och åt rysk kaviar och drack den där svinjävladyra champagnen som han sparat till något ”speciellt tillfälle” och att han GRÄT när ”Hämnden” fick sin Oscar.

ELLER: Att han käkade en quattro stagioni med extra ost samt svepte några folkbärs iklädd gråmelerade mjukisbrallor och ställde sig upp och stängde av teven och suckade ”jahapp” efter Susanne Biers tal.

Det har varit ett himla pådrag kring det här hemliga paret som först låg med varandra och sedan av okänd anledning drog från Big Brother-huset i går kväll. Det finns ju alltså en dörr som det är fritt fram för deltagarna att stega ut ur och lämna fångenskapen när som helst. Det är bara att öppna och så, vips, är man ute i friheten där det är helt upp till en själv att välja om man vill umgås med svinfulla skånska badvakter och hästsvansprydda ”mindfuckers”.

Frågan just nu är, men tanke på den där dörren: varför i helvete är de övriga deltagarna KVAR i huset?

I sex år har jag styrketränat både mer och mindre ambitiöst. Därför har jag också halkat in på diverse träningsbloggar som till exempel den här och alla Fitnessgurubloggare. Precis som i fallet med Blondinbellas blogg så imponeras jag över hur allmänna floskler hajpas till skyarna på de här sajterna. Det behöver bara bloggas om att man ska UNNA sig själv något gott när man känner för det eller något om att man inte ska jämföra sig med andra och så får inlägget 367 kommenterar av typen ”tack, du är en stor inspirationskälla” och ”du får mig att må så bra och sprider så postiv energi” osv.

Andra floskler som hyllas:

Ät tills du blir mätt (träningsbloggar och Blondinbella)

Ha ett tydligt mål (träningsbloggar)

Är för själen (Blondinbella)

Andas till och räkna tio när du blir upprörd (Blondinbella)

Ha inte matångest (Blondinbella och träningsbloggar)

Träna för din egen skull utifrån dina egna målsättningar (träningsbloggar)

Alltså, skulle man inte bara EN GÅNG FÖR ALLA kunna samla ihop alla dessa slitna uttryck och fraser och klistra in dem på en hemsida dit man kan, om man nu är en person som känner ett starkt behov av meningslöst dravel, gå in och få sig en boost. Så SLIPPER alla dessa otaliga bloggare älta skiten om och om och om igen.

Kristoffer är ju som sagt blind efter laseroperationen och har hittills varit lyckligt ovetande om att jag hängt ut honom i bloggen. För en stund sedan var jag tvungen att krypa till korset och högläsa mina inlägg. Han var tyst en lång stund, sedan mumlade han:

”Din jävla subba… Nåja, om jag får följa med på sponsrade Vingresor till Kanarieöarna sen när du blir bloggkänd så är det väl okej.”

Jag: ”Javisst! Puro Beach med typ frisör-Bobby, Joe Labero, Jockiboi och Anna Anka. Du får gärna ta min biljett också”.

Att jobba på Nöjesbladet är inte alltid superglam. Nästan aldrig faktiskt. Ärligt talat så har jag inte under mitt år här upplevt någonting riktigt glammigt jobb – än. Men hey, det kanske kommer! I dag fick jag exempelvis breaka den stora nyheten om att det första ligget i Big Brother-huset är överstökat.

Och då får man läsarmejl, jag älskar läsarmejl!

Hans skriver till exempel:

”Men guuu så kul, var det här ditt livs största artikel. Jag kan inte tro att
du är journalistutbildad.”

Och signaturen p_ete överöser mig med feedback:

”IDIOT!!!!!! Vilken idot anställde dig om man får fråga”

Jag svarar (båda såklart):

Jag tar det som ”trevlig helg”.

Kristoffer har lasrat ögonen och ligger hemma i sängen med svarta solglasögon á la Stevie Wonder. Han är typ blind. (Jag vet inte hur det är i Sverige, men på Åland så rör sig ishockeykillar med magrutor i flock med sådana här smala snipiga historier på näsan när de kör muskelbåtar på sommaren. )

Enligt flera oberoende säkra källor har jag förstått att smärtan efter ögonoperationen ska gå över efter något dygn sådär. Men Kristoffer hävdar att han ska ha ont i veckor, kanske MÅNADER. Nu har jag ställt in alla helgens planer för att jag ska gå hemma som något annat hembiträde och mata honom med sked. Jag kan ju ändå inte dissa någon som är blind.

Sen – när han tillfrisknat ska han flytta till Åland och leva det glasögonfria singellivets glada dagar.

Och då är det ändå jag som stått ut med nördbrillorna i två år. Tacken liksom.

I morse var jag med i Vakna med The Voice. Ska ni se det så får ni klicka er vidare hit FÖR DET FUNKAR TYDLIGEN INTE ATT EMBEDDA GREJER HÄR!!!1 Nu har jag i alla fall gjort tv-debut. Det här är min mesta claim to fame!

Mina tidigare claims:

En gång var jag side kick i Schulman-show – men ljudhelvetet försvann och avsnittet visades aldrig.

Någon gång har jag skymtat förbi i Idols eftersnackprogram i TV400.

Eh ja, det var väl ungefär det.

Kändisar säger ju alltid att tv har mest genomslagskraft av alla medier.

Vänta bara, snart kanske jag faktiskt kommer IN på en Stureplanskrog.

Det är jävligt kallt att stå utanför kan jag berätta, speciellt så här års.