Jesus amalia. I går bröt jag ihop och grät och grät. Lite oklar anledning, kanske var jag bara trött eller behövde lätta på någon slags tryck.

Jag brukar inte lipa så där till vardags, men nu var det väldigt skönt och jag bara bejakade gråtandet. Släppte alla spärrar! Hulkade och snorade och hade mig.

I morse när jag vaknade så insåg jag att jag inte är någon tonåring längre.

Ögonen var svullna som vattenfyllda ballonger! De var rödarosa och liksom så jästa att ögonlocken knappt lyckades möta varandra.

Hur jag än försökte skvätta på kallvatten så blev det inte bättre. Jag såg inte klok ut.

Och jag inser att det är så här med ålderstecken. När de blir tillräckligt tydliga GÅR de inte att göra någonting åt. De bara är där och är förargliga.

Nä men hörni, det är härligt att åldras. Vackert och naturligt och så vidare.