För några dar sen läste jag detta inlägg av bloggaren ”Lady” och blev väldigt nyfiken på vad som föranlett beslutet att radera hela bloggen. Jag frågade henne om hon hade nåt emot att berätta här, vad som egentligen hänt. Dagen efter kom detta mail:

”Berättelsen om hur det kom sig att jag stängde min blogg

För snart två veckor sedan försökte jag stänga min blogg. Säkerligen tryckte jag på fel knapp, så det enda som hände var att alla mina inlägg raderades. I och för sig var det väl det viktigaste för mig just då.

Anledningen till att jag började blogga i början av maj, var att jag ville hitta en fristad att uttrycka mig. Jag finns på nätet med både hemsida och blogg på annat portal. Men där vet ju *alla* vem jag är. En klick människor har fått horn i sidan på mig och följer allt jag skriver och hittar gärna saker att haka upp sig på och kommentera på mer otrevliga sätt i olika gästböcker. Därför, behövde jag en fristad att skriva fritt ur hjärtat, där ingen vet vem Jag är.

Jag valde noggrant ett användarnamn som inte skulle kunna kopplas till mig. Då jag är hundmänniska, valde jag att inte nämna vår ras vid namn. Min arbetsplats är välkänd, därför valde jag att inte skriva ut företagsnamnet i min blogg. Ja som du ser, jag gjorde verkligen allt jag kunde komma på för att skydda min integritet. Inte ens mina närmaste vänner och familj fick veta att jag hade en blogg på Aftonbladet.De första inläggen var lite trevande, kände mig för och upptäckte att jag Blev Läst!!! Wooow, en sån häftig känsla det var att se *300 sidvisningar* Inga kommentarer från mina kontrollanter!! YES de kan inte hitta mig här, tänkte jag, och satte mig ner för att skriva min berättelse. En historia som börjar nio månader tillbaka i tiden. Som jag behövde få sätta ord på, men också behövde få andras reaktioner på mina erfarenheter.

Det var skönt att få skriva alla dessa ord, och det var skönt att få den respons jag fick. Mycket var igenkännande, en del häpnande och jag såg inåt mig själv, ställde frågor till mig själv, som jag inte ställt innan. Det var på alla sätt en God upplevelse, detta med blogg på Aftonbladet. När min historia var färdigskriven och jag äntligen kände mig Fri från den. Fri att skriva, fri att uttrycka mig fritt. Så började jag skriva andra inlägg här. Du vet, tankar som sätts igång när man läser vad andra skriver om. Djupt personliga inlägg, blandades med skojfriska tjolahoppsan inlägg och jag Njöt av denna frihet.

Både att skriva det som jag inte skrivit om förr, återspeglingar av ett liv som inte varit enkelt att leva. Det är ju så lätt, att öppna sig och skriva om det, när man är invaggad i en sorts trygghet att ingen Vet ändå vem jag är. Fick kontakt med människor som via sina bloggar berikade mitt liv oerhört mycket och jag var Glad. Loggade in på portalen med förväntan varje dag. Läste kommentarer, skrev kommentarer och ett och annat inlägg.

Men så hände det.

För snart två veckor sedan hade jag skrivit i min hemsidas dagbok, tankar om hundavel som jag burit länge, men aldrig uttryckt fullt ut. Naturligtvis väckte det starka reaktioner och min lilla kontrollantgrupp, började skriva i min andra blogg. Efter ett par meddelanden där, så kom det fram att de Visst hittat min blogg här på AB. De hade suttit och läst alla mina inlägg, skickat länken emellan varandra, eller om de kopierat dem och skickat, det vet jag inte?

Jag häpnade,

Att människor kunde lägga ner sådan möda och energi för att finna mina ord?

Men jag blev också chockad.

Här hade människor som känner mig, men inte alls tycker om mig, suttit och Läst mina djupt personliga inlägg, som inte handlar något alls om dem och deras liv. UTAN att ge sig till känna????

Jag kände mig så naken och fysiskt illamående när jag till fullo insett vad de egentligen hade gjort. När jag försökte förklara för en närstående vad jag kände. Så gjorde jag det så här:

*Det är ungefär som att jag stått och klätt av mig naken innan jag skall gå in i duschen, efteråt får jag veta att en gubbe hela tiden stått och tittat in genom fönstret utan att knacka på*

Under flera dagar satt illamåendet i.

Jag valde samma kväll jag fått veta att min blogg här var ute och snurrade bland många människor, att lägga ner den. Eller som det blev, radera inläggen mina. Eftersom det var ord skrivna av mig mest för min egen skull, till för att läsas, men Inte för att läsas av *alla* som vet vem jag är. Därtill var orden alltför personliga.
Under de veckor som har gått, har chocken lagt sig. Illamåendet är borta.
Längtan efter att skriva är stark, behovet av att uttrycka mig både i egna tankar, men även i kommentarer till andra är även det stort.

Men jag vågar inte.

Tyvärr vågar jag inte en gång till lita på att jag kan vara så anonym som jag behöver och önskar vara.

/Lady”