Dövblinda Anne-Majs blogg
avDen stora bloggupptäckten i höst är för mig utan tvekan ”Anne-Maj”, skriven av en dövblind trebarnsmamma i Tornedalen. Hon skriver så vackert om sin resa, och får oss att förstå att hon visserligen saknar vissa sinnen, men att hon har vunnit andra.
> Anne-Majs blogg
> Ett inlägg i hennes blogg som sammanfattar hennes historia.
> Anne-Majs vlogg (på teckenspråk)
I inlägg efter inlägg funderar hon över livet och sin situation och lyckas på nåt magiskt sätt göra det omöjligt att sluta läsa.
Löven har inte börjat falla ner, men några har gjort redan. Varför började jag tänka på inlägget jag skrev förra året? Det var när jag såg den gula löven på marken så tänkte jag att Alla träden tappar löven och jag tappar min syn. Hösten innebär ju inte slutet, det övergår i vinter och allting är ljust och vackert. Då kan jag väl tänka att det är inte slutet om jag tappar min syn. Lite senare tittar solen fram och börjar värma snön. så övergår det i vår och allting kommer ut i växtkraft. Sen får vi uppleva sommaren. Allt har sin gång. Det borde ju vara med synen om man tappar den en dag och det finns ett liv eller mening med det. Men det jobbiga är att man märker de små förändringar till det sämre och tänker: Det klarade jag förut men inte idag.
Det var det som satte i gång mina tankegångar i går, när jag gick med hästarna på var sida om mig på den asfalterade väg med löven, till hästhagen. Trots ögonsjukdomen vill jag ha kvar det, livet med hästarna och naturen.