Jag sörjer dig med en ursinnig sorg som tangerar vreden:
En vrede så stark att den skrämmer mig i bland. Jag sörjer ju inte bara mitt barn.
Jag saknar den unga flickan, den vuxna kvinnan du aldrig fick bli. Den unga mamman, den mogna kvinnan. Den gamla gumman som tiden inte skulle ha tillåtit mig att få möta. Hon som skulle ha suttit i solen för att lindra sin ledvärk medan hon skojat med barnbarnen. Ingen av de här individerna fick leva.
Du tog dem alla med dig när du dog!
Jag tänker mig att någonstans därute i livet finns det en ung man som du skulle ha älskat. En annan kvinna föder hans barn. De som skulle varit dina och därmed mina barnbarn. Och han vet inte ens om att du har funnits. Han kanske skulle gjort dig lycklig?
Lika lycklig som din pappa gör mig?
Men någonstans finns säkert också mannen som skulle svikit dig genom att trampa på din kärlek? Någonstans därute finns kanske någon som skulle ha gjort dig väldigt illa?
Nu blir det inte så.