Ja, nu är oskulden förlorad, Marcus Birro. Det sker förr eller senare, för så gott som alla som bloggar. Nånting händer då – i det där ögonblicket när man utsätts för hatet första gången. Vissa slutar då, de flesta fortsätter. Men alla påverkas av det där ögonblicket, på ett eller annat sätt.

Det finns mycket att säga om aggressiva (ofta anonyma) bloggkommentarer och hur man ska hantera dem.

Själv brukade jag försöka tänka – på den tiden jag bloggade personligt – att jag var tvungen att acceptera en hatisk kommentar för varje kärleksfull.

Så fort jag fick en fåfäng kick i form av en berömmade kommentar försökte jag alltså intala mig själv att: Nu är det inte mer än rimligt att jag betalar nåt för denna kick.

There’s nothing like a free lunch, som man säger.

På så sätt var jag något sånär förberedd på tjyvnypen.

Jag menar då inte att jag förtjänade dem – utan mer att jag betraktade dem som viktiga för att hålla balansen. Särskilt de som jag märkte sårade mig ovanligt mycket.

Dessa gånger – förutsatt att jag lyckades lägga egot åt sidan och inte stirra mig blind på att SVARA, utan stänga av datorn, få lite distans, och i lugn och ro analysera min egen ilska – kunde det vara mycket intressant/utvecklande att undersöka varför jag reagerade så starkt på just den eller den anklagelsen (medan den och den inte rörde mig i ryggen).

Dessa kommentarer kunde hjälpa mig att lokalisera vissa ömma punkter, som jag inte riktigt var medveten om att jag hade. Dessa mest sårande kommentarer – som jag för övrigt minns ord för ord och antagligen alltid kommer att minnas – var ju antagligen sårande för att de innehöll nån slags sanning.

Med det inte sagt att jag är tacksam mot dem som skrev dem. Dom jävlarna ska brinna i helvetet.