Ikväll påmindes jag om den där natten för ett och ett halvt år sen när jag insåg att det fanns nåt som hette ”bloggar”. Jag har läst i två timmar nu – och gråtit och skrattat. Så många uppriktiga röster som skriver direkt från hjärtat. Så mycket sorg och så mycket kärlek. Så mycket oupptäckta begåvningar. Man vill läsa dem alla, man vill sträcka ut en hand till alla. Men man hinner inte, man hinner bara länka lite, i brist på annat, länka till en man upptäckt just ikväll.
Ni vet vad jag menar.