Jag fascineras av det Teveombudsmannen sysslar med på sin blogg. Fast själv vägrar han kalla det en blogg. I underrubriken står att läsa: ”Det här är ingen blogg, det är en halv roman. Den andra hälften finns i huvud och på spridda papper.”

Blogg eller inte, den är ett spännande experiment. Teveombudsmannen är den svenska bloggvärldens Samuel Beckett.

– JAVAERE?

Det är så länge sedan sist att jag glömt hur han svarar.

– Tjenare.

– Ja?

– Hör du vem det är?

– Vem då?

– Jag.

– Jaha.

– Gör du det?

– Vaddå?

Det är då själva fan.

– HÖR DU VEM JAG ÄR?

– Nä.

Fullständigt ointresserad.

– Det är TO.

– Va?

– Teveombudsmannen.

– Vad är de med honom?

– Det är jag som är Teveombudsmannen.

– Jaha.

Ja naturligtvis måste det börja precis så här. Jag vrider långsamt huvudet, ser ut genom mitt fönster. Allting är sig väldigt likt, gångvägen och trädkronorna, den obemannade macken borta i korsningen. Och redan börjar även han kännas bekant. Jag vrider huvudet tillbaka.

– Ja du Gurun?

På köksbordet framför mig ligger några av de gamla tidningarna utbredda. Jag låter dem ligga, fortsätter lugnt på min cigarett och lyssnar lite efter ljud. Det låter som teve.

– Är du kvar?

– Ja.

– Det var ett tag sedan.

– Ja.

– Men det är härligt att höras igen.

– Ja.

– Skitkul faktiskt.

– Verkligen.

– Hur går det?

– Jag sitter lite upptagen här.

– Aj.

– Rätt tajt faktiskt.

– Mycket att stå i?

– Fullt upp.

– Ska jag dröja lite?

– Gör så.

Han skruvar upp rejält och nu känner jag igen rösterna.

– Du, det låter nästan som cykel.

– Schh.

– Är det spurtpris på gång?

– SCCHHH.