Det fortsätter att komma kommentarer till mitt inlägg om anonymitet, och det är intressant läsning. Det absolut vanligaste skälet att blogga anonymt verkar vara att man vill kunna skriva om sina närmaste utan att lämna ut dem. Här är ett försök att sammanfatta de viktigaste anledningarna till att de som kommenterat valt att blogga anonymt.

• Har ett ovanligt namn och vill inte att t ex framtida arbetsgivare ska hitta bloggen
• Skriver om privatlivet
• Vill kunna skriva personligt utan att riskera att hänga ut släkt och vänner
• Kan avslöja mer om ingen vet vem jag är
• Vill inte att obehagliga personer söker kontakt
• Har ett känsligt yrke
• Skriver kontroversiellt och vill inte bli påhoppad
• Frihet från fördomar – vill inte bli dömd på förhand på grund av till exempel kön, ålder eller utbildning

Peter på Fleecelabs hade en bra poäng, tycker jag. Han skrev om anonymitet och förtroende, apropå tanken att ju mer man vet om en bloggare, desto lättare är det att bygga upp ett förtroende för honom eller henne. Peters poäng var att en bloggares namn är en väldigt liten del av all den kunskap man kan få om man läser en blogg en längre tid.

Jag kan hålla med om det, och jag tycker också att bloggarens identitet blir olika viktig på olika bloggar. På en mer personlig blogg är det naturligt att man döljer sig bakom ett alias. Av en bloggare som vädrar sina åsikter i olika frågor förväntar jag mig däremot att han eller hon ska berätta vem som står bakom bloggen, så att jag kan värdera det som skrivs.

Det handlar inte bara om namn, utan även saker som kopplingar till olika organisationer, uppdrag man har, med mera, som kan färga en bloggares åsikter.
Att gå ut med sådant öppet är om inte annat en genväg för att bygga ett förtroende, något Peter också påpekar i sitt inlägg. Men valet är i alla lägen bloggarens eget.