I eftermiddags var jag på presskonferens. Röda mattan var utrullad och fotoblixtrarna avlöste varandra i ett allt tätare tempo när jag trippade upp för trappan till biografen i min kort-korta djupt urringade svarta klänning med silverdetaljer. Översminkad lät jag mitt blanka hårsvall bölja i vinden. Det var bara det att när jag väl hade blivit hälsad välkommen till VIP-visningen och slagit mig ner i biofåtöljen så hände inget. I stället stod allting precis stilla i en kvart. Inte ens människorna svarade på tilltal.

Vid det här laget har du nog listat ut vad det handlar om. Det var ingen vanlig presskonferens, och popcornen i foajén var inte ätbara. Jag befann mig i den virtuella världen Second Life. Syftet med pressvisningen var att uppföljaren på Coca colas reklamfilm skulle lanseras, den där animerade när man får se vad som ”egentligen” sker i en läskautomat.

Avataren var gjord för att likna mig, efter att jag svarat på några frågor om längd, hårfärg, ögonfärg och så vidare. Någon på Coca cola hade tyckt det var en bra idé att förse mig med en klänning som knappt nådde nedanför troskanten och med nöd och näppe täckte bysten. Kristin som jobbar på Dagens Media hade dock fått en proper mörk kostym. Märkligt.

Nå, efter ett par omstarter verkade programmet fungera så pass att det gick att prata med stolsgrannarna i biosalongen. Jag lyckades lokalisera Coca colas svenska representanter, men de var inte mer hemma på programmet än jag själv.
En halvtimme sent drog till slut visningen igång i form av ett bildspel med stillbilder från filmen, men själva filmen fick de aldrig igång. Frågetecknen var många bland de samlade journalisterna från olika länder. Till slut blev vi uppmanade att hämta hem pressmaterialet genom att gå till läskautomaterna i foajén.

En helt vanlig dag på jobbet, och en historia som om inte annat kan belysa att det där med teknik inte är det lättaste alla gånger.