Lyssnar på Studio Ett där Expressens Karin Olsson och Aftonbladets Jan Helin diskuterar Fattigbloggen.

Jag blir så upprörd när jag hör Karin Olsson och fattar inte hur Helin kan hålla sig så lugn och saklig. Vad är det hon inte förstår?
Hur menar hon att Jessica Ritzén tar plats från riktiga fattiga som kunde gjort sina röster hörda?
Ska Karin Olsson kanske säga upp sig och erbjuda sin tjänst åt en socialbidragstagare, eftersom hon nu tar plats från andra som skulle kunna göra sina röster hörda på Expressens ledarsida?

Utrymmet på internet är i princip obegränsat. Vissa saker slår igenom bruset, det har Fattigbloggen gjort.
Men det är uppenbarligen en dålig sak enligt Karin Olsson och Johan Croneman på DN.

Det finns fattiga människor som bloggar. Om hur det är att inte ha pengar. Jag har varit med om en som tiggde en dammsugare via sin blogg för att den gått sönder och inga pengar fanns till en ny.
Men har Karin Olsson och Johan Croneman tänkt på att många rika välmående människor faktiskt inte orkar bry sig?
Man tar avstånd från problem.
Man vill inte ta i dem, inte komma för nära det där smutsiga, det kanske smittar.

Därför är det genialiskt av Aftonbladet att låta Ritzén ”leka fattig”, eftersom det intresserar hennes gelikar.
Andra kvinnor som lever ungefär samma liv som hon till vardags har lättare att ta till sig och intressera sig för det hon skriver än de har att engagera sig i den ensamstående föräldern som inte har råd att fixa matsäck till barnets skolutflykt.
För att hon ser på det med deras ögon, och kan beskriva känslan ur ett utifrånperspektiv och sådant som är självklarheter för den som är fattig på riktigt kan hon formulera.
Man blir ju som bekant ofta hemmablind och har svårare att beskriva sitt eget än andras.

Sedan är det precis som Helin säger.
Bloggen har gett en röst åt så många andra.
Andra som kommenterar, och de som inte gör det.
Den har satt fokus på socialbidragstagarna. Den har skapat debatt och är Aftonbladets överlägset mest besökta blogg.
Jag har väldigt svårt att se problemet, eller provokationen i detta.

Att så många blir provocerade bevisar bara att pengar är tabu och fattigdom är något vi helst inte pratar om på det här sättet, det är såklart väldigt mycket enklare att ha ett ovanifrånperspektiv.
I vanliga fall skickar man en reporter som släpps in i någon annan människas liv några timmar som mest, en annan människa som mer eller mindre utnyttjas/används för att tillfredsställa några dåliga samveten och skildra det i ett vi och dom-perspektiv som inte sällan gör mig illamående.

Jessica har också ett utifrånperspektiv, men hon utnyttjar ingen som är fattig på riktigt för att berätta sin historia. Hon lämnar inte ut någon annans generande situation åt andra att frossa i. Hon använder sig själv, och det är genialt.

Heja Fattigbloggen!