Det här blir ett rätt långt journalist-internt inlägg, men förhoppningsvis intressant även för den som någon gång funderat över relationerna mellan etablerad media och bloggar eller communities.
På communitysajten Facebook som lockat många svenskar på sista tiden finns en diskussionsgrupp där journalister diskuterar hur de ska förhålla sig till Facebook och liknande sajter. Gruppen startades av Pat Walters på Poynter Institute, och de inledande diskussionerna ledde bland annat fram till den här publiceringen.
Det är en intressant diskussion som belyser frågor som ”Är det okej att lägga till källor som vänner?”, ”Hur kan journalister använda Facebook i yrket?” och klass-skillnader mellan olika sociala nätverk på webben.
Det är först på senare tid som Facebookanvändandet i Sverige verkligen skjutit fart, så kanske är det inte så underligt att den här debatten inte förs här än i någon större omfattning. Däremot är ju inte communitysajter något nytt, och frågorna går att generalisera.
I Norge har ämnet debatterats flitigt, berättar Kristine Lowe. Läs gärna hennes inlägg från debatten som norska journalistförbundet arrangerade, och även hennes råd till journalister som använder facebook på The Press Gazette.
Kärnfrågan rör källskyddet – att personer ska kunna berätta saker för journalister utan att få sin identitet röjd. Om samma personer sedan förekommer listade som journalistens ”vänner” på Facebook kan källorna röjas, hävdar några debattörer. Andra menar att det är samma sak som att stämma träff med en källa på stan. Även där kan de bli igenkända, och en observant person kan dra slutsatser om vad som avhandlas.
Begreppet vän ställer till det på Facebook. Visserligen får man ange hur man känner sina kontakter, men alla listas som just vänner. Bara att citera en källa som sedan står listad som vän kan medföra trovärdighetsproblem.
Och självklart måste journalister försäkra sig om att folk är de de utger sig för att vara på Facebook i de fall de letar efter källor den vägen.
En intressant fråga är också hur journalister ska förhålla sig till material på communities och bloggar som visserligen är åtkomligt för alla, men kanske främst tänkt för en mindre krets. Jag stöter dagligen på den problematiken när jag ska lyfta fram bloggar och blogginlägg på Läsarbladet. Ibland avstår jag för att jag upplever visserligen väldigt starka inlägg som alltför privata. Ibland mejlar jag och frågar. Ytterligare andra gånger bedömer jag inläggen inte vara känsliga och länkar till dem, men det har hänt att bloggare hört av sig och bett mig ta bort länken. Det är viktigt att veta att alla inte bloggar för att bli lästa – mer än av ett fåtal.
Sammantaget erbjuder de nya communityplattformarna nya möjligheter för god journalistik, det får man inte glömma. Inte minst spännande sätt att samarbeta kring artiklar, att få respons inför en publicering och kommentarer från kunniga personer.
Flera diskussionsgrupper har bildats på Facebook för att experimentera med mediet, och det ser jag som ett sundhetstecken för journalistiken. Jag hoppas bara att svenska journalister är lika alerta vad gäller att utforska de här möjligheterna som våra engelskspråkiga kollegor. Vi behöver en konstruktiv debatt även i Sverige.