Vi visste att artiklarna om de 153 dödade kvinnorna läts grundligt i riksdagen, och idag tas de upp i debatten som handlar om straffskärpning. Regeringens förslag är att mord ska kunna ge upp till 18 års fängelse. I dag kan en morddömd dömas till antingen tio år, eller livstid.

”Aftonbladets artikelserie bevisar att straffskärpning är en kvinnofridsfråga”, anser Henrik von Sydow, moderat riksdagsman , en av många politiker som med intresse läst Aftonbladets granskning av kvinnomord. Förslaget om längre fängelsestraff för mord har brett stöd i riksdagen, men V vill avskaffa livstidsstraffet, och S tycker att preskriptionstiden för mord ska avskaffas, så att fler ”gamla” mord kan lösas.

Kommer någon att dömas till livstid i framtiden? Och – är det rätt sätt att förebygga och förhindra att 17 kvinnor varje år dödas av en man de älskat och litat på?

Bloggens inlägg har under flera dagar handlat om män, om ”vanliga” män, män som känt sig utpekade, förföljda och ”demoniserande”. Så även nu, i en artikel på Newsmill. Pelle Billing skriver:

”Aftonbladet har i dagarna avslutat en artikelserie som berör detta dödliga våld. Istället för att ta upp fenomenet som helhet, har man valt att specifikt fokusera på kvinnor som utsätts för dödligt våld av en man inom ramen för en nära relation. Detta tema kallar man för ”153 kvinnor”, eftersom det är exakt så många kvinnor som avlidit på detta sätt sedan 2000-talets början.

Enligt Brottsförebyggande Rådet (Brå) dödas i genomsnitt 17 kvinnor per år av en närstående man, medan fyra män dödas av en närstående kvinna. Så även om Aftonbladet använder sig av korrekt statistik i sin artikelserie, skulle det vara mer ärligt att kalla artikelserien för ”17 kvinnor” – eftersom det är det antal som blir utsatta för dödligt våld av en närstående man per år. Men kanske tyckte reportrarna bakom artikelserien – Kristina Edblom och Kerstin Weigl – att den siffran inte var nog upprörande? Dessutom kan vi genom Brås statistik konstatera att detta dödliga våld mot kvinnor har minskat med 20 till 30 procent sedan 1970-talet, så det är ingen skenande epidemi vi talar om här.”

Vi har låtit mansdebatten i hög grad leva sitt eget liv. Men nu vill vi kommentera den, och förtydliga. Trots att vissa saker känns nästan för enfaldiga för att ens ta på allvar. Dock: Vi drivs inte av manshat eller strävar efter att demonisera män. Vi har på sex sidor beskrivit gärningsmännen, med alla fakta – det är fritt för alla att bilda sig en egen uppfattning. Vi har tryckt på det faktum att det inte handlar om ”vanliga män”, nästan alla männen som dödade sin kvinna har psykiska problem, många är svårt sjuka – och ett antal störda män döms till fängelse där de kan vägra vård.

Ett annat viktigt förtydligande: våra uppgifter kommer från vår egen granskning. Vi har inte kunnat luta oss mot Brå (i själva verket avrådde de oss starkt från att använda deras statistik). Vi har hittat samtliga fall utifrån tillämpbara brottskoder, från landets samtliga 21 länspolismyndigheter. Utifrån polisens slutredovisningsuppgifter har vi identifierat fallen och så småningom lyckats hitta dem hos åklagarmyndigheterna och slutligen även i domstolarnas arkiv.

Siffran 17 per år är kriminologen Mikael Ryings rön, från hans studie publicerad 2007. Det visade sig stämma på pricken. Men vi är – hittills – de enda journalister som haft den exakta siffran, och kunskapen om vilka kvinnorna var. Det stämmer att siffran sjunkit sedan 70-talet – men den ligger kvar på samma nivå sedan snart 30 år.

Slutligen: det stämmer att några kvinnor varje år dödar en närstående man. Några i självförsvar. Nästan alla lever i relationer med misshandel, och de (kvinnorna) har sökt hjälp hos vården och sociala myndigheter och så vidare. Bilden är alltså inte densamma som i fallen då man dödar kvinna. Forskaren Jenny Yourstone har doktorerat på kvinnor som dödar – tips för den som vill förkovra sig.

Aftonbladet debatt ligger ute nu. Rikspolischefen Bengt Svensson lovar att inga anmälningar om hot och misshandel ska bli liggande i något av landets 21 länspolisdistrikt. Ett stort löfte. Ett viktigt löfte.

Och i morgon debatterar riksdagsmän med anledning av Aftonbladet granskning av de 153 dödade kvinnorna under 2000-talet. Det kommer att handla om straffen bland annat. Livstidsstraff är en kvinnofrodsfråga, anser moderaterna. Är det så vi får siffran 17 dödade kvinnor varje år att sjunka? Hårda tag, inlåsning på livstid? Vi är inte så himla säkra. Ändå är det viktigt att frågan finns med i den politiska debatten.

En annan sak. Vår kollega Monica Gunne har i en av sina fantastiska texter skildrat inifrån kvinnans strategi i en farlig relation. Hon skriver: Bättre att han alltid kan nå mig på mobilen än att han ska ut på bygden och leta. Bättre att jag skippar tjejträffen än att han ska bli förbannad och förstöra helgen för ungarna. Bättre att jag hoppar konferensen än att han ska slå sönder möblerna och hålla mig vaken hela natten.

Och så till sist: Bättre att jag stannar kvar än att jag ska tappa kontrollen helt och hållet. Tyvärr. Den här strategin kommer aldrig att leda till någon koll. Eller till någon rätsida på våldet. Och det beror på att kvinnorna inte har makten. De har inte makten över våldet. Det är männen som har. Så kvinnornas överlevnadsstrategi håller inte.

Vi har skrivit den sista artikeln i just den här serien. Den publicerades på söndagen, och i samma tidning skriver Jan Guillou om hustrumördarna och psykvården. Håller ni med honom om att politiker och feminister ”måste skaka av sig sitt primitiva hämndbegär?” Hans bild är att kvinnomorden nästan alltid är impulsiva handlingar av män i mer eller mindre tillfälliga tillstånd av ”galenskap”. Hmm.

…//…
I dag – måndag – nås vi av ett nyhetstelegram:

”Slog kvinna medvetslös med yxa
En 81-årig man från Norrtäljetrakten ringde i går morse till polisen och berättade att han hade slagit sin 67-åriga sambo i huvudet med en yxa. Kvinnan uppgavs ha fått livshotande skador. Mannen misstänks för mordförsök. (TT)”
Kan betyda att antalet kvinnor som dödats av en man eller ex-man nu är 153. ..
…//…
Resten av dagen ägnar vi åt att besvara brev. Det kommer att ta tid. Men alla ska få svar. Långsamt går det upp för oss vad vi har ställt till med. Att vi verkligen nått fram. Makthavarna har följt oss noga. Vi får berättelser från våra fängelser, sjukhus, kvinnojourer. Från kvinnorna som försöker hålla sig vid liv. Från konstnärer och två regissörer som inspirerats. Och från anhöriga som tackar. Det är vårt bästa erkännande.
//…

Vår artikelserie, som den var planerad, är slut. Frågan är naturligtvis inte avklarad. Vi arrangerade i dag – måndag – en tv-debatt som visas på nätet med start tisdag. Medverkande; rikspolischef Bengt Svensson, socialborgarrådet Ulf Kristersson i Stockholm, Åsa Frostfeldt som arbetar med relationsvåld i Solna och Liz Nordell, mamma till Melissa som mördades 2001 – Liz startade en fond som kan erbjuda hotade kvinnor skyddade boenden. Se den, och låt oss veta vad du tror om de löften de ger inför framtiden!

Vem är han, mannen som dödar? Det har diskuterats på bloggen sedan i söndags. I morgondagens tidning ger vi er fakta att spinna vidare. För vi har granskat även vilka de var, männen som dödade en närstående kvinna under 2000-talet.
Och – hur sjuka de är.

Den femte publiceringsdagen vaknade andra medier till, märkte vi. P 4 gjorde en intervju med kvinnorna i Alingsås som håller ihop sedan deras döttrar mördades med några månaders mellanrum; Irene Cardell och Lillemor Johansen. Även studio 1 sände ett inslag som byggde på vårt avslöjande, att endast fem livstidsdomar avkunnats sedan den vägledande HD-domen 30 mars 2007.
Fler heja-roo från kollegorna kom också. Makthavare följer vår granskning, liksom åklagare, forskare. Men framförallt vanliga kvinnor – och anhöriga till kvinnorna som dödades under 2000-talet av en närstående man. De läser oss. De tycker om det. Vi pratade med en kvinna som sparar tidningar i tre högar, en till vart och ett av barnen vars mamma dödades av pappa. De ska få hela serien att spara. Det var det finaste beröm vi kunde få.

Vårt avslöjande om hur HD-domen mot Jenny Johanssons mördare tas upp hos Lotta Bromée i P4 idag vid 14-tiden. Mammorna i Alingsås – Irene Cardell och Lillemor Johansen – berättar om hur de ser på att det inte längre blir livstidsstraff för ”vanliga” kvinnomord. Även Studio 1 i P1 är på gång med ett inslag.

Det är ämnet för artiklarna vi slutför nu, för morgondagens tidning. Vi har kunnat granska även dem. Men vad ska göras? Det får vi i stor utsträckning lämna över till andra, till makten, lagstiftarna och så vidare.
”Sätt fokus på männen”, sa Carin Götblad som ni ser här på bloggen. Hon pratade mycket om det nrä vi sågs. Om att ”se männen” mycket tidigt. Ja, redan som småpojkar på dagis där de inte uppmuntrats att uttrycka sina känslor utan aggressivitet. Annars kan vi aldrig minska kvinnomorden. Vi vet ju att vissa män som redan har psykiska problem lätt kommer i kris vid en separation. De skulle fångas upp på något sätt. Hur? Tja – där finns inga svar. Psykiatrin måste byggas upp. Men Carin Götblad är också inne på att det kan räcka med ganska små insatser för männen som på olika vis signalerar att de mår dåligt. Till exempel en serie stödsamtal. En kortare behandling i kognitiv beteendeterapi.
Vad tycker ni? Hur ska vi se på männen? Hur ”sjuka” är gärningsmännen? Vi sitter just och studerar det, utifrån domarna mot 152 män som dödade sin fru eller ex-fru under 2000-talet.

Se vår tv-intervju med Carin Götblad.