En manlig uppskattande läsare skriver så klokt om kärlekens väsen att vi vill citera honom.
Han skriver:
Jag tror personligen att allt detta rotar sig i ett monumentalt systemfel. Vi har förväxlat kärlek med ägande. Vi älskar inte varandra så som menat utan vi äger våra partners och baserar alla våra känslor på dessa ägande relationer. Svartsjuka skapar så mycket lidande och död.

Äkta kärlek är villkorslös, om min fru inte är lycklig med mig så älskar jag henne tillräckligt för att respektera hennes val och inte hindra hennes lycka för min egna falska sådan. Att sätta begränsingar på sin partners tankar och liv är att äga sin partner, jag vill inte spendera mitt liv med någon som är kedjad vid min sida, det borde ingen önska.

Att avsluta någons liv utav förvirrad kärlek och svartsjuka är det mest egoistiska man kan göra.
Om du älskar någon, låt dom leva sina egna liv och göra sina egna val.
Basera inte dina känslor på andras uppfattning av dig själv utan på dina känslor för andra.

Att älska är ljuvligare än att älskas.

Det tror vi också. Dödligt våld mot kvinnor är inte något som utrotas med få, snabba insatser. Men en början är att erkänna det som ett samhällsproblem. Och mycket kan göras, mycket förändras. Nu.
Läs den här intressanta skildringen:

Mitt namn är Magnus Lindgren och jag är kriminologi, doktor i psykologi och polis. Jag välkomnar er artikelserie om dödligt våld mot kvinnor i nära relation. Samtidigt menar jag att dessa frågor har varit på den politiska dagordningen i drygt tio år (bland annat har detta varit en ”prioriterad” fråga för rättsväsendet), ändå ser vi inga egentliga resultat. Jag menar tvärtom att vi inom rättsväsendet jobbar på samma sätt idag som för 10 och 20 år sedan; detta trots att det idag både finns beprövad erfarenhet och aktuell forskning som ger oss verktyg för att jobba professionellt med dessa frågor. Jag menar att det går att skapa en förändring om man vill. Det är egentligen inte resurser, kunskap eller lagstiftning som brister utan det är ledarskap och vilja!

Under cirka fyra år har jag varit chef för en enhet vid Uppsalapolisen (jag slutade för drygt ett år sedan) som arbetade aktivt med dessa frågor. Kort kan jag säga att vi genomförde en kartläggning av förekomst av brott i nära relation, vi införde ett förändrat arbetssätt och vi genomförde en uppföljning. Trots mycket positiva resultat är det ingen som har varit intresserade av vårt arbetssätt eftersom vi inte skriker på mer resurser, fler poliser, bättre lagstiftning eller hårdare tag.

Det har vi redan bestämt oss för. Vi kommer att fortsätta vår påbörjade granskning. Nu får vi ytterligare stlöd i det beslutet av en läsare som sett det göras i Spanien. Där håller media räkningen, som vi i Sverige håller löpande koll på hur många som dödats i trafiken.

… som vi gärna sprider. En stark berättelse om en engagerad polismans vanmakt.

”Jag vill på något sätt få fram den frustration man känner som polis över hur maktlös man känner sig när man kommer i kontakt med den kategori av kvinnor som mest råkar ut för detta ni skriver om.
Första gången man som polis kommer till ett hem där kvinnan blivit misshandlad då är man jättenoga, dokumenterar allt med videokamera, mannen grips och kvinnan får hjälp av kvinnojour eller liknande. Samma sak andra gången, men då börjar man redan där resignera en aning för redan där ser man mönstret. Man fortsätter gång på gång åka till hemmet, filma kvinnan, gripa mannen och så vidare, men man lägger inte ner sin själ i arbetet, man orkar helt enkelt inte. Innerst inne så vet man att en vacker dag kommer man dit igen och då är kvinnan död, mördad av sin man/pojkvän.

Varför blir det så här? Jo, redan bara minuter/timmar efter det att polis lämnat adressen ringer offret, gråtandes och vill att polisen ska släppa mannen. Med förklaringar som: ”Han e ju så snäll när han e nykter!” ”Det var mitt fel, jag retade honom!” m.m. m.m.
Dagen efter släpps mannen eftersom kvinnan inte vill medverka vidare i ärendet. Detta gör att de flesta åklagare tycker att de inte kan gå vidare med ärendet eftersom de vet att det blir hart när omöjligt att få en fällande dom när offret sitter i rätten och gråter och säger att hon inte vill detta, att rätten gör fel om de dömer hennes älskade.

Samhället saknar helt enkelt förmågan att hantera sådana här problem. Alla tror att kvinnan kan ju lämna mannen när hon vill, hur svårt kan det vara? Jag skulle själv vilja påstå att de bakomliggande orsakerna till kvinnans svårigheter ligger i att hennes beroendeställning till mannen nästan kan liknas vid någon form av missbruk/beroende. Hon vet att mannen egentligen inte är bra för henne. Men hon kan helt enkelt inte göra sig fri på egen hand. Man måste inse att kvinnorna i sådana förhållanden behöver hjälp och stöd från samhället. I vissa extrema fall kanske det till och med skulle behövas tvångsvård!!
Männen i dessa förhållanden är ju också i behov av någon form av vård/terapi för att kunna bearbeta/dämpa de problem i deras själ som gör dem till dessa monster. Även här kan tvångsvård vara ett ypperligt komplement till frivillig vård.

Allt finns för att kunna komma hit omgående, lagstöd finns för att fälla gärningsmännen trots att offret inte vill medverka, de sociala funktionerna finns för att vårda både män och kvinnor.
Det som saknas är förståelsen från samhället hur skruvade dessa förhållanden är. Att kvinnan, i de flesta fall, faktiskt inte kan välja själv om hon vill lämna mannen. Hon är alldeles för förstörd, förnedrad och kuvad att hon oftast inte har en gnutta självkänsla kvar.”

Telefonerna hade börjat ringa redan på förmiddagen och nu rasar mejlen in, minut för minut. Vi får mycket beröm.
Och vi har fått en rad oerhört intressanta och kunniga inlägg – och personliga erfarenheter, varav några förtjänar att läsas i sin helhet.
Andra berättar om personliga erfarenheter av dödligt våld mot kvinnor. En kvinna berättar om vad som hände när hon ringde en tjänsteman på regeringsnivå och ville diskutera straffsatser. Vår läsare berättar:
”Hennes åsikt var då att det skedde så sällan dvs ”BARA 17″ stycken per år. Det var den siffran hon nämnde och hon uttryckte det så.
Jag påpekade att det var märkligt att hon jobbade på en sån avdelning med den åsikten och hon sa att det handlade om vad man hade för människosyn.”
”Bara” 17 kvinnor? Det är uttryck för en mindre vanlig åsikt. Tror vi.
Eller vad tror ni?