Jag är med all säkerhet Sveriges största sportjournalist.
För jag är mer än två meter lång och tung som en mindre lastbil. Jag skriver det direkt, så ni vet, för det är  just det som är mest slående hos  nya bekantskaper jag gör. Och du kanske är ny bekantskap.

Annars tycker jag det fysiska är en helt ointressant detalj. Om det inte finns en rent praktiskt koppling, som när jag exempelvis nu sitter i en flygplansstol som tycks vara konstruerad för resenärer av storleken ”normalstor spädgris”.
Jag ska på jobb och eftersom den här bloggen ska handla om just spåren av mitt arbete som reporter på Sportmagasinet vill jag att ni nu tänker er in den smärta jag just nu upplever, instängd högt uppe i luften hos ett lågprisbolag vi kan kalla Rune Air.
Elden i min rygg skulle kunna värme en mindre småstad och träsmaken gör den värdigt sällskap i nedre delen av den obekväma flygplansstolen.
Har suttit här i snart fem timmar, när detta skrivs.
Nej, jag ska inte till Indien eller Kuba, jag tänkte bara skutta ner till mellaneuropa för en intervju – men resegudarna är på sitt värsta humör så ”tekniska problem” gjorde att vårat fullastade plan stod still på marken i några minuter extra. Först tio minuter, som blev tjugo, som blev trettio, som blev 45 som bleb en timme, som blev en timme och en kvart, som blev…
Ja, ni förstår.
Teknikern som kunde lagaproblemet hittade på en helt annan flygplats, så han satte sig i en taxi medan vi väntade. Det dröjde två och en halv timme innan vi kunde lyfta.
Och nu balanserar jag en bärbar dator i knäet – samtidigt som kaptenen beordrar bälte på eftersom det är turbulent här på 11.000 meters höjd.
Klockan är snart halv två.
På natten.
Hyrbilsfirman där jag bokat min bil stängde vid midnatt och jag har inte en susning om var hotellet jag bokat rum på finns.
Sova?
Kan inte. Den sydeuropeiske killen med hockeyfrilla intill mig har tagit av sig skorna och strumporna är fuktiga och luktar ostbågar. Dessutom är jag, trots svidande ögon av trötthet, fortfarande så förbannan på flygbolaget att jag inte får ro i kroppen.
Men va fasen, snart tar vi mark. Då kan jag sträcka på ryggen, hockeyfrillan kan dra på sig sina gympaskor och finns det bara taxi ska jag nog få ro att sova inför den stora intervju som är målet för resan.

Någonstans ska en blogg födas och få liv. Varför inte här, så där lagom mellan vad som faktiskt är lite av faktiskt himmel och verkligt helvete. (Men jag får väl publicera när jag når internet nästa gång, vilket jag vet kan dröja…)

Jag lär återkomma.