Det finns dagar på en sportredaktion då det händer inte  händer mycket.
Just nu är det förstås full rulle på svenska tidningar, med både hockeyslutspel och (gäsp) allsvensk premiär.

Såg ni notisen på sportbladet.se om en text i brittiska skandalblaskan News of the World?
De måste ha jublat när de satte sig för att snicka ihop en rubrik till en bra story, i går kväll.

De skrev på sin förstasida:

F1 BOSS HAS
SICK NAZI
ORGY WITH
5 HOOKERS

Det är en helt fantastisk komposition av ord som är helt surrealistiska, för att tillhöra en sportsida.
Och det i ett land där supertalangen Lewis Hamilton har skapat Formel 1-feber….

I texten på sportbladet.se kan man få veta att det handlar om:
”…bilder från en sado-masochistisk orgie.
Huvudperson: Max Mosley, 67, president för det internationella motorförbundet FIA.
Bilderna, hämtade från en video som tidningen kommit över, visar hur Mosley såväl piskas som binds fast av vad News of the World uppger är fem prostituerade kvinnor.
Även Mosley piskar kvinnorna – med en läderrem.
Enligt News of the World förekommer nazistiska referenser i videon, extra betungande för Max Mosley som är son till den förre brittiske fascistledaren Oswald Mosley.
Tidningen beskriver orgien, som ska ha pågått i fem timmar, i detalj. Bland annat ska Mosley ha tagit emot inte mindre än femton piskslag, så hårda att såren måste läggas om efteråt.”

That’s just lovely.
En pamp som trillar dit stort – i skandaltabloidernas hemland.
En kanonkväll på den redaktionen, I am sure.

Här hemma får vi nöja oss med ”skandalen” att Carolina Klüft blivit arg på en vilsen kille med kamera som störde på en träning i Holland.

Har fått några mail om att det är dålig fart på S-bloggen. Ni har för höga krav på en rookie som mig…
Jag är sjuk.
Har feber i skivande stund. Och därför lär det här bli ett långt inlägg…

Feber är ett intressant tillstånd. Inte bara fysiologiskt. (Jag läste följande någonstans på internet att ”när man blir sjuk sänder kroppens immunförsvar ut olika ämnen i blodet för att bekämpa en sjukdom, som till exempel kan vara orsakad av bakterier. En del av ämnena som ingår i immunförsvaret orsakar en höjning av kroppstemperaturen. I de flesta fall får man inte feber av själva sjukdomen, utan av kroppens försvar mot den”.)

Nåväl.
Feber betyder även febriga och brännheta drömmar.
Jag drömmer ofta.
Och det händer förstås att jag, precis som så många andra, har klassiska drömmar om Den Stora Chansen.
Jag tror faktiskt jag haft mina allra bästa drömmar i just febrigt tillstånd.

Jag minns hur jag med körtelfeber 1986 hade en fantastisk dröm där jag delade omklädningsrum med Diego Armando Maradona. Orsaken var förstår att jag var uttagen i Argentinas VM-lag inför finalen på Azteka. Diego hade ringt det svenska förbundet och löst alla papper via en fax i sin limo. Så där bytte jag om, 19 år gammal och i min bästa fotbollsålder, tyckte jag (och ägnade inte en tanke åt att jag slutade spela fotboll som 13-åring då jag provat alla platser men ändå inte platsade). Vi laddade som fan inför finalen mot Västtyskland, det var jag och Maradona och Jorge Buruchaga som hade skåp(!) intill varandra.
Enda problemet var att när vi bytt om och skulle ut för att värma hittade jag inte mina fotbollskor.
Jag fick panik, förstås.
Kunde inte låna, heller. Inga andra passade, jag hade plötsligt storlek 52.
Jag letade i två timmar och när fann aldrig några skor. Jag missade hela matchen – och guldfirandet.

Nu blev jag trött av att skriva så här långt.
Får nog lägga mig och sova.
Och drömma.

Hemma från ett London som äöver natten bytte om till sommarkostym, precis som Göteborg skulle det visa sig.
Jag var pigg i morse men många andra ”konferensdeltagare” från Sportbladet var matta i lacken när de klev ur sina sängar efter en natt på klubbar i city.

Dagen har innehållit:
* Tidig uppgång, utan att störa rumskompisen.
* Kass frukost (Hello England, gör nåt!).
* Tunnelbana, sedan billigt och långsamt tåg till flygplats eftersom jag igår unnade mig dyr och snabb taxi för att hinna till matchen.
* Förlorad halsduk på tunnelbanan. Trist.
* Lååång incheckningskö hus Rune Air. Men bra sällskap av Mustasch i min iPod (tack Andreas!).
* Blottare på toaletten, tack för den. Jo, faktiskt. Jävligt äckligt. Jag knuffade nästan ner honom i en pissoar – men avbröt svingen eftersom jag inte villa röra äcklet. På samma flygplatstoalett mötte jag en anställd från känd hamburgerrestaurang som valde att pissa och återvända till jobbet utan att tvätta händerna.
* Bra flygresa hem med Rune Air, faktiskt. Vi landade till och med tio minuter f ö r e tidtabellen. Kryss i taket.

Nu ska jag avsluta arbetsdagen med att skriva om Wayne Gretzky och tänder.
Ett bra citat i Sportmagasinet blir:
– Mina läppar exploderade och jag kände direkt att det simmade omkring tänder i munnen.
Ett annat:
– Jag tappade tre där uppe och fem där nere. Vi fick samla ihop tänderna på isen.
Klassiska arbetsskador.

London välkomnar med ett kallt och hårt regn som klöser framrutan på taxin, på väg från flygplatsen till arenan där det väntar landskamp mellan Sverige och Brasilien (hur gick det till?).
Jag har bilvit så förkyld att mina nysningar från baksätet just nu får chaufförens långa hår att peka i färdriktningen. Jag ber honom om ursäkt och skyller på snön som jag förbannat så mycket där hemma.
Får kollegorna i luren, de som inte jobbar med matchen alltså, de som haft konferens på arenan hela dagen och planerat våra häftiga satsningar på EM och OS. Nu slappnar de av i barernas hemland och det låter blöt studentskiva ur min mobil.
Solen går ner, tror jag, för det är svårt att se från motorvägen eftersom allt i den här staden är grått. Den ljusa asfalten och mörka himlen har samma spännande färgton, de smälter liksom ihop, med hjälp av regnet.
Men det är vackert att snart vara framme, efter allt helvete med Rune Air. Tror knappt det är sant.
Om nu taxichauffören vet vad han gör.

En bra regel är att inte blogga i affekt, som är ett tillstånd i vilket det inte är lämpligt att skriva i Sportmagsinet och Aftonbladets namn.
Och det här är ju ändå en officiell redaktionsblogg.

Men – va fan.
Min resa till London ställdes in.
Efter tre timmar vid en gate på Säve flygplats, med klar och vacker himmel över hustaken, blev flighten med flygbolaget, vi kan kalla det Rune Air igen, alltså avbokad.
Orsaken: Halka.
Planet vi skulle med gick ner på Landvetter istället, en knapp timme bort. Men till skillnad från bland annat resenärerna som skulle med kvällsplanet till Barcelona fick vi London-resenärer inte ens buss och försening – vi fick ingenting.
När beskedet kom stormades informationsdisken (jag slutade tvåa i racet från gate till disk och är ganska nöjd med det, även om det kanske kostade tanter och barn en och annan fläskläpp). Jag fick en av FYRA resterande platser på plan med destination London imorgon onsdag. Utan att hinna tänka tackade jag Ja och vände mig sen om och såg 200 medresenärer (eller tänka sådana, i alla fall) som alltså inte fick plats ens imorrn. Av dem var säkert 100 britter som skulle hem.
Till saken hör att Rune Air, vi kallar dem fortfarande så, inte ens bjöd på taxi till city, eller övernattning på hotell – eller plats på annat bolag. Så klockan 23 på kvällen, långt ut i mörkret på Hisingen, erbjöds resenärerna inget annat än pengarna tillbaka. Bussen de tipsade om hade slutat att gå.
Jag fick tag på den enda taxi som fanns i närheten, eftersom jag var först ut på gatan.

Halka, förresten?
Det har varit kallt och halt i Göteborg i dagar. Var det en överraskning att det fortfarande är vinter på västkusten?
Och varför kunde de landa på Landvetter men inte Säve?

Fortsättning följer. Imorrn ska jag ut till den där förbannade flygplatsen igen. Om jag orkar.

Resten av gänget på Sportbladet har i skrivande stund precis landat i London, eftersom de reste från Stockholm, och messen är elaka.
Kollegan Wagner, som flög ur från Göteborg redan i går, undrar varför jag inte helt enkelt löste problemet:
”Går inte båtarna längre?”

Bilden visat ett hörn av den trånga gaten före kaoset. När vi fortfarande satt ner och trodde på resa.

Förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson tog ut 15 spelare till ett första VM-läger i Stockholm, som inleddes idag.
Bland de 15 finns två av mina yngre favoriter:
Fredrik Pettersson, Frölundas hjärta.
Och finurlige Linus Klasen, Södertälje.
Jag hade gärna sett de där träningarna men måste tyvärr vara på annan plats….och se Sveriges fotbollslandslag sparka boll.

Tre Kronors VM, som spelas i Kanada, inleds den 3 maj. Mot Vitryssland…

Jagar just nu en kille med emn meritlista som duger ganska bra.
Han har varit proffs i 22 år och har i prisskåpet:

Fyra individuella VM-guld.
Sju VM-segrar i lag.
Åtta EM-guld.
Nio segrar i den totala Världscupen.
20 SM-guld.
Är rankad etta i världen 2008.
Blev ”Årets Spelare i världen 2007”.

Han heter Torbjörn Blomdahl och finns vid bildjardbord, där han spelar 3-vallars carambole.
Grym meritlista…….

Snön VRÄKER ner över Göteborg och jag räknar kallt med problem då jag strax ska ta mig till flyget och avresan till London.
Men jag bryr mig inte hur lång tid det tar den här gången, bara det inte blir inställt,

Imorrn tisdag drar jag till London å yrkets vägnar – om vädret på västkusten tillåter.
Den här gryniga bilden tog jag nyss från förarplatsen i min bil:

Glöm inte att det är sommartid senare den här veckan.
SOMMARTID!!

Jag avskyr snö.
Vägrar helst acceptera det.
Det var därför Anja Pärson skrattade så gott när jag förra vintern skulle upp med coole fotografen Andreas Bardell i en slalombacke i alperna – utan lift. Jag fick gå på alla fyra uppför, i 300 meter, klädd i långrock och (rejäla) lågskor. Långkallingar hade jag glömt så jag hade faktiskt klippt sönder tre par tubsockor och trätt på benen. Men just den detaljen fick inte ens Anja reda på – trots att vi följde henne nära under lång tid, för Sportmagasinet. Men Bardell hade skoj och påminner ofta om det.
Det gick fort utför i lågskorna…

Chefen har talat om en reportageresa till Kuba. Dags att ta upp den diskussionen igen, känner jag.

Tittar lite på konståkningen från Scandinavium. Fantastiskt vackert i många fall, om de slipper fall, och det krävs förstås oändliga timmar av stenhård träning för att nå den yttersta eliten.
Men jag har svårt för sporter där domare avgör hur bra de aktiva sköter sig.
Det är som med backhoppning. Varför inte bara låta den som hoppar längst vinna? Varför bedömma utseendet på hoppen?
Är det sport om medelålders herrar och damer vid sidan av väljer hur de anser att tävingen skall avgöras, som i Scandinavium? Som i underhållningsprogrammet ”Let’s Dance”?
Domare skall vara funktionärer som ser till att regler följs, inget mer, anser jag.
Är golf sport, undrar många. Ja, det är ju till och med den enda sport där domare i de allra flesta fall inte ens behöver se till att regler följs, det gör ju de aktiva själva. Och golfare tränar upp både precision och uthållighet (en tävling är ju ungefär 20 timmar lång, för varje spelare).
Så vad är då sport?
Måste man svettas?
Får det inte finns ribbstolar i närheten?
Är motor en rättvis sport?
Är trav sport?
Jag har tapetserat hela påsken. Kan det vara sport? Om man gör det rätt och har bra grundträning så tekniken sitter? Om Jimmy Wixtröm eller någon annan av Aftonbladets fotografer hade varit med mig vid lim och rullar hade det säkert blivit grymma bilder – lagom sportiga, med mig i motljus, med armarna sträckta mot den del där vägg övergår i tak. Jag fokuserar som Stefan Holm, när jag slår mig med handflatorna i ansiktet, och när jag är klar svettas jag som Mustafa Mohamed.
Jag ska stax ut och promenara i solskenet, nu är julen var grön och påsken är vit och midsommar säkert blir grå.
Promenera är ju till och med en OS-sport, sedan många år.
Men, det förstås, domare avgör vilka som får gå i mål eller inte.

Skriv gärna en kommentar här nedan, och berätta för mig vad du tycker är sport. Kanske finns där en kommande story till kommande Sportmagasin.

Hade förmånen att uppleva en fantastisk hockeymatch i Frölundaborg, i går kväll.
Men kaoset i slutskedet lämnade en besk eftersmak. Klockan hängde sig och slutsignalen hördes tre sekunder för tidigt.
Men som jag upplevde det, och efter alla samtal jag hade med inblandade, valde domarteamet rätt beslut. Varför spela om alla fem sista sekunder om två sekunder bevisligen spelats? Nu valde man att spela från den tidpunkt då signalen bröt matchen felaktigt. Helt rätt. Att målet skulle godkännas, trots signal och att spelare som inte kan förväntas ha koll på klockan slutat spela, var aldrig aktuellt.

Vi borde ha förstått att den allra sista slutspelsmatchen i gamla Frölundaborg skulle sluta illa. Lampor slocknade, en idiot på läktaren kastade in en punschflaska(!) av glas och i korridoren under pauserna snöade det på oss från hål i taket.
Stämningen i Fölundaborg är magisk, men arenan i sig är ovärdig ett slutspel.
Nu väntar en totalrenovering – och ny teknik i sekretariatet.
Att de allra sista fem sekunderna slutspel skulle dröja i femton minuter var lite som om den gamla ”Borgen” värgrade ge upp, som om den efter så oerhört många år av hockey inte ville släppa ut luften i sitt sista andetag.

Det blev ett trist efterspel till en fantastiskt underhållande match. Många upprörda känslor, inte bara i FBK utan även hos arrangörerna själva – som var förtvivlade.

Starkt i matchen av Färjestad att rycka till 4–2 på bortaplan, lika starkt av Frölunda att göra tre raka i sista och vända matchen.

Sjunde matchen i morgon lördag är helt öppen. Jag såg matcherna i Karlstad tidigare i veckan och inget av lagen hade ett tydligt övertag.

Ska vi tro på förlängning, kanske? Och mål av nummer 10?