Många journalister som reser mycket älskar att slå ihjäl tid på flygpatser eller hotellrum genom att berätta anekdoter.
Den här resan ser ut att bli ganska normal, inget för kollegorna under exempelvis OS i augusti. Hyrbilen jag fick ut var inte tokliten, hotellet är bra och kartorna jag använder ser ut att faktiskt stämma. Dessutom inser jag att jag kan språket bättre än jag minns det från skolan.
Långintervju med landslagsstjärnan i fotboll gick bra, trots att det som vanligt såg ut att bli ont om tid. (Jag kan inte avslöja vem han är, ni får vänta till ett senare nummer av Sportmagasinet.)
Han kom ensam till intervjun.
Jag minns ett annat tillfälle då jag intervjuade en andslagsprofil, en av de större, och hur han hade med sig flickvännen till lunchen. En av frågorna jag ställde var vad han hade i plånboken, förutom pengar och kreditkort.
– Jag är ”unlimited”, sa han och tog upp plånboken ur bakfickan.
Då gav sig flickvännen in i samtalet och slog honom med handflatan på bröstet, för att sedan säga:
– Säg nu vad du har i plånboken!
Landslagskillen ryggade tillbaka och såg förskräckt på henne.
– Aldrig! sa han sedan chockat. Aldrig att jag berättar det, inte för en journalist!
– Skäms du? undrade hon och la armarna i kors, med trumpen min.
Han skakade på huvudet.
– Nej, fortsatte han sedan, det gör jag inte. Men fattar du vad som skulle hända?
Jag var tvungen att bryta in och fråga vad det gällde, som uppenbarligen var hemligt men som fanns där i landslagsspelarens plånbok, som nu låg på bordet.
– Han har en dikt som jag har skrivit, förklarade flickvännen. Den är skriven till honom och han har den inplastad i plånboken.
– Ja, fortsatte han själv och vände sig återigen mot sin stora kärlek och sa till henne:
– Fattar du vad som skulle hända i omklädningsrummet vid nästa samling om grabbarna visste att jag har en dikt i plånboken? De skulle aldrig ge sig! Fan, skärp dig!
Hon blev arg, men de försonades snabbt och visade mig sedan dikten. Och jag fick order av landslagskillen att inte skriva om den i min intervju, vilket jag förstås respekterade.
Men det blev en bra anekdot när jag senare satt med kollegor på nån flygplats eller i en hotellfoajé.