Kanske trodde den vänliga kassörskan att jag bett om en förklaring till hur man bygger en raket eller nåt. Men de gör inte raketer på Burger King i Spanien, så det hade jag inte. Jag hade bara bett henne förklara på en karta var vi befann oss.
– Kan du sätta en kryss på kartan, por favor, bad jag vänligt.
Hennes ögon såg ut som ett rådjurs på motorvägen. Hon hade inte en aning om var hon var.
– Burger King? försökte hon trevande.
Jo. Förvisso. Men var på kartan? upprepade jag och log.
– Eh…Burger King?
Ja, eller hur? Men VAR PÅ KARTAN? sa jag nu med större bokstäver men fortfarande vänligt.
Hon sökte efter sin chef med blicken, hittade henne inte och svarade sedan mumlande med blicken i golvet:
– You are…here…Burger King? Si?
I timmar hade jag varit ute på spanska vägar i en natt som var svartare än en sotarröv. Jag var inte riktigt säker på exakt på vilken av trafiklederna jag använt för att nå hotellet och ville vara säker, därav min fråga till kassörskan.
Hon hittade sin chef, men chefen tittade i två långa minuter på kartan och satte sedan ett kryss mitt i en park. Vilket knappast kan ha stämt, för utanför dånade det ur en rondell med fem körriktningar.
En vänlig kund i hamburgerkön intill tog över. Han sa att vi faktiskt befann oss utanför kartan jag hade med mig, men visade med ett finger mot fönstret vilken väg ur rondellen jag borde ta för att hitta rätt.
Senare visade sig att han inte heller hade en susning. Jag körde nämligen fel i en senare rondell men innan jag hann vända kände jag plötsligt igen mig och var nära hotellet.
Sådan var min fredagskväll.
Och så där kan det vara.
Det ordnar sig alltid, brukar jag tänka, bara man har tid på sig. Och normalt har man dessutom en fotograf med sig som kartläsare eller örare, så man är två.
Enda gången  jag varit på resa för Sportmagasinet och varit orolig för att plocka ut en hyrbil helt på egen hand var för två år sedan, vid en inlandning sent på kvällen i Mexico City. En av världens största städer låg som en glödande matta under planet och när vi landat och bagaget som vanligt saknades skulle jag hämta ut bilen men blev jag stoppad av en representant för LPGA, golforganisationen som arrangerade den turnering jag skulle bevaka.
Jag fick under inga omständigheter köra bil själv i 30-miljonersstaden, sa representanten. Så efter en stunds förvirrat diskuterande satt jag i en spelarbuss och förstod snabbt varför jag stoppats från en egen ratt. Det dröjde nästan två timmar av nattligt trafikkaos innan vi var framme vid hotellet. Jag hade inte haft en chans att hitta rätt själv, med eller utan förvirrad hjälp på spanska.