Det händer och fötter att man får frågan hur det är att vara sportjournalist. Jo, för 17, det gäller att ta en dag i taget. Det hjälper om man har bra flyt och är gjord av det rätta virket, vettu.
Gäller att visa var skåpet ska stå, även om det inte finns några lätta texter.
Alla kan slå alla i den här branschen, för tillfälligheter avgör i jakten på den perfekta texten. Drabbas man av ett bottennapp och blir sopad av banan av en motståndare är det bara att lyfta på hatten och förklara att man inte alltid kan vara på tå. Är chefen extra sur när man gjort en tavla kan han be dig lägga pennan på hyllan ett tag, men då får man gilla läget och ta nya tag.
Redan i juniorleden på journalisthögskolan lär man sig att inte hänga läpp, sportjournalistik är sportjournalistik och allt kan hända, det gäller att vara redo både för en rökare i krysset eller att få bita i gräset. Skriver man som en kratta en hel säsong blir det kanske bänken för det är ju många nya förmågor som fyller på underifrån, men käkar man bara taggtråd och kommer tillbaka in i matchen kan man bli grädden på moset.
Vi brukar ju säga på jobbet att bollen är rund och varje dag är en hatmatch, det är som i ett getingbo. Så när vi peppar varandra inför jobb gäller det att vi ställer in siktet och ger hundra procent. Har man otur och inte sätter en klockren vinkel kanske det är en tidigare kollega som är tongivande och ger järnet bäst hos en annan blaska, för släkten är alltid värst.
När jag vaknar på redaktionssoffan på morgnarna vet jag att det är omöjligt att inför en ny arbetsdag veta vem som ska dra det längsta strået och vem som ska stå med byxorna nere vid kvällens deadline. För varje dag på tidningen kan inte sluta med flaggan i topp, det är så enkelt som det är sagt.
Det gäller att suga på karamellen när man vänt på steken.
Köra så det ryker.
Men, just precis, ta en dag i taget.